Tågluff 2018: Summering

Så vi tog oss hemåt igen, nådde Stockholm där semivardag tog vid, och tiden för bloggande minskade.

Dagarna vid badorten Le Touquet blev ironiskt nog de dagar under tågluffen med sämst väder – det regnade och var dimmigt och bara drygt tjugo grader första dagen. Därefter sprack det dock upp och blev riktigt fint. Havet var trevligt, men vi badade inte i det, hade sålt in turen till Normandie med att de hade ett stort äventyrsbad där, så badandet skedde där i stället, hundra meter från Engelska kanalens strand. Även det ironiskt, antar jag.

Olika stadier av frivillighet gällande att delta i porträtt i starkt motljus i Le Touquet vid Engelska kanalen.

Resan norrut blev en smula spektakulär. Efter att ha åkt från Le Touquet upp till Amsterdam, bestämde vi oss för att försöka ta oss till Stockholm inom loppet av en dag. Det lyckades också – typ, men kostade på.

Mor triumferar över son i fotbollsspel i väntan på tåget mot Lille i Calais.
Nästa väntan: En timme att slå ihjäl på ett öde torg vid tågstationen i Lille.

Vi gick från vårt backpackerhotell i Amsterdam medan nattsuddarna fortfarande var på väg hem från krogarna, tåget avgick klockan 05.02. Därefter åkte vi inom loppet av tjugofem timmar på TOLV tåg innan vi var framme.

Marijuanadoften låg tung längs turiststråket i Amsterdam.

Turen såg ut som följer:

Amsterdam-Osnabrück, Osnabrück-Hamburg Harburg (vårt tåg omdirigerades på grund av en olycka och fick inte åka in till centralstationen), pendeltåg in till Hamburg Hauptbahnhof, därefter matinköp och nytt pendeltåg till stationen Hamburg Altona, där vi tog ett tåg till Neumünster och sedan bytte till ett mot gränsstaden Flensburg. I Flensburg klev vi på ett danskt tåg mot Fredericia (och fick för första och enda gången under hela tågluffen visa våra pass), där vi trots en heroisk rusning lyckades missa anslutningen mot Köpenhamn – tågdörren slog bokstavligen igen framför näsan på oss på perrongen.

Pustar ut med ett wienerbröd på perrongen i Fredericia.

Ett något senare tåg tog oss därefter mellan Fredericia-Köpenhamn, där vi köpte plats på nattåget från Malmö mot Stockholm och klev på Öresundståget för att ta oss över till Malmö cirka 20 minuter innan den danska polisen utrymde hela Köpenhamns centralstation i jakt på en förrymd fånge (hade vi väntat till nästa pendel hade vi suttit fast i Köpenhamn hela kvällen). Väl i Malmö klev vi så på nattåget mot Stockholm (eller snarare Flemingsberg) och där tågvärden Elin barmhärtigt nog gav oss en tom liggvagnskupé utan extra kostnad. Halv sex nästa morgon klev vi av i Flemingsberg och tog pendeltåget in till Södra station på Södermalm där vi klev av vid kvart över sex. Puh!

Något utpumpad trio på Öresundståget mellan Köpenhamn-Malmö efter 15 timmars tågfärd på 10 olika pendel-, regional- och intercitytåg. Det skulle bli ett par till innan vi var hemma.

Med några dagars distans måste jag säga att tågluffen gick oväntat bra. Totalkostnaden för interrailkorten plus de sitt- och liggvagnsreservationer vi gjorde landade på 11 500 kronor, och med tanke på att vi hann besöka fem olika platser – Köpenhamn, Berlin, Paris, Le Touquet och Amsterdam – måste det sägas vara en bra affär rent ekonomiskt. Med facit i hand hade vi dessutom kunnat resa för en tusenlapp mindre, vi köpte korten som gav oss tio resdagar inom loppet av en månad för 3 500 kronor (barn upp till 11 år får gratis interrailkort), men hade kunnat köpa det med sju resdagar för 3 000 kronor, för det var exakt vad vi landade på till sist.

Hade det inte blivit lite kaos till följd av den det där sista maratondygnet hade det dessutom bara blivit sex, den där olyckan mellan Osnabrück och Hamburg orsakade förseningar och kaos i hela nordvästra Tyskland, och vi kunde inte ta den färdväg vi tänkt över Puttgarden-Rødby utan tvingades ta omvägen via Flensburg och Jylland, vilket gjorde att vi inte hann med kvällståget från Malmö utan fick ta nattåget mot Stockholm vilket gav en sjunde resdag.

Därtill tillkom så klart boendekostnader, bortsett från första natten när vi tog nattåget Gällivare-Stockholm och den sista sträckan Malmö-Stockholm åkte vi dagtåg, och hotell- och Airbnb-nätterna landade på cirka 1 000 kronor per natt. Summa summarum blev de fasta kostnaderna för den tio dagar långa Europaturnén 2018 alltså 20 000 kronor.

Men pengar är ju inte allt! Var det roligt då? Och hur var det jämfört med att ta sig runt med flyg?

Svaret är väl att det var såväl lättare som bökigare. Överlag flöt allt på väldigt fint, wifit funkade på majoriteten av tågen och kidsen var på helt okej humör (vi var noga med att hålla iPadar och mobiler välladdade…). Det var väl inte så mycket njuta av den inre resan för deras del, men jag tyckte själv att det var rätt mysigt att glida fram över den tyska landsbygden och betrakta landskapet. Och det är klart att det blev en del svettigt kånkande med tunga ryggsäckar och vagn, men det hade det å andra sidan blivit om vi flugit mellan de här städerna också.

Men när bara det där sista mastodontdygnet återstod och jag stod kvällen innan vid utlandsdisken på Amsterdams centralstation och det var strul med att få fatt i sittplatsbiljetter på de sträckor där det krävdes och jag såg framför mig sjuttiotolv stressiga byten med griniga barn där vi skulle tvingas rusa mellan överfyllda, svettiga regionaltåg för att lyckas ta oss hem, kände jag en stund att fuck it, vi åker ut till Schiphol och flyger hem i stället.

Det gjorde vi så klart inte (men jag kollade faktiskt vad det skulle ha kostat med så kort varsel – över 12 000 kronor). Och trots att en del av regionaltågen vi tvingades ta verkligen var överfulla, lyckades vi få platser att sitta på hela vägen.

Så: Nästa sommar Östeuropa då, antar jag?

Hemma igen efter tio dagar och totalt 28 olika tågresor under semestern.

——

Tidigare inlägg om tågluffen kan hittas här:

Europa! (Snart i alla fall)

180 mil senare i Köpenhamn

Wir sind vier Berliner

Sju år utan Berlin

Tre dagar i Paris

Tre dagar i Paris

Vi rullar från Paris nu, tog tåget från Gare du Nord på morgonen, med destination Normandie och den lilla kuststaden Le Touquet, där vi ska bo två nätter innan vi på tisdag fortsätter mot Amsterdam.

Fransmännen är verkligen bökiga när det gäller tågluffare. Interrailkortet gäller enbart på regionaltåg om man försöker åka utan bokad sittplats, och ska man ut ur landet är det i princip omöjligt utan sittplatsbokning om man inte korsar nationsgränsen på ytterst udda tider med något av de bussbolag som ingår i interrailsamarbetet.

Som för oss: vi ska åka ut ur Frankrike från franska Lille till belgiska Bryssel på tisdag, en resa som tar 37 minuter med direkttåg (där vi sedan byter mot ett gratiståg mot nederländska Amsterdam). Denna dryga halvtimmesresa kostar oss 4×200 kronor (barnen kostar fullpris). Hade vi velat ta oss ut obokat fanns ett enda alternativ: en buss klockan 21.41 från Lille till belgiska Mouscron, där vi bytt till ett regionaltåg till Gand-Saint-Pierre där vi bytt igen och slutligen nått Bryssel klockan 00.18. Orka det med barn i släptåg.

Nåväl. Paris var fint och vi besökte såväl Eiffeltornet som Louvren som Orangeriet som Parc Zoologique som det ytterst udda Musée Fragonard där anatomiska kuriositeter stod på rad.

Dock: Jag har svårare att känna mig bekväm i Frankrike än i de anglosaxiska och germanska länderna, jag har svårt att sätta fingret på varför, men det finns ett avstånd som jag inte riktigt kommer förbi.

I ärlighetens namn har jag väl aldrig riktigt gett landet chansen heller, antar jag, inklusive de tre nätter vi nu bott i Montmartre tror jag att jag har turistat i Paris ungefär en vecka totalt, och övriga Frankrike har jag besökt än färre dagar.

Nästa generation verkar dock mer positivt inställda: Ejda gick runt och tjoade att hon älskade Paris mest hela tiden, även om hon var besviken över att vi på tre dagar såg exakt noll människor iklädda basker.

Sju år utan Berlin

Det var fint att återse Berlin.

Att vi bodde där nästan ett år 2010-2011 och efter att vi lämnade staden inte återvänt en enda gång är så klart en mindre skandal, men det är en annan historia. Eller – det är egentligen inte så mycket en historia, det har helt enkelt bara inte blivit att vi åkt dit.

Men för att göra återkomsten till så mycket av en minnenas allé som möjligt, åkte vi direkt till Friedrichshain och lämnade sedan inte stadsdelen alls förrän det var dags att dra vidare mot Paris i morse. Vi gick runt och pekade ut minnen för Tage som han alls inte kom ihåg (han var blott 16 månader gammal när vi återvände till Stockholm) och kunde konstatera att det mesta var sig likt, bortsett från en hel del nya lägenhetshus som konkurrerat ut en del av de charmiga, men antagligen många gånger rätt nedgångna och eftersatta östberlinskåkarna, bland annat hade ödetomten med angränsande hus ockuperat av punkare som låg tvärsöver vårt gamla hemkvarter ersatts med en typiskt modern bostadsrättslåda.

Punkarna vid Warschauer Straße verkade dock ingen kunna rucka på, området däromkring och dess (ofta medvetet) luggslitna invånare såg exakt ut som när vi lämnade området.

Jo! En annan sak hade förändrats också: Båda lekplatserna vi besökte hade byggts om, och inte till det bättre, rutschkanorna hade blivit kortare och lite mesigare och säkrare.

Ett tidens tecken lika tydligt som något annat.

Tage gungar på Traveplatz sommaren 2011.
Tage gungar på Traveplatz sommaren 2018.

Under vistelsen i Berlin drabbades jag som alltid när jag kommer ner på den europeiska kontinenten av en obestämbar sorg över att jag aldrig lärt mig tyska eller franska ens någorlunda. Två år franska på högstadiet (jag bytte i en form av ren idioti ut franskan mot ett fullständigt värdelöst år av datakunskap i nian) och två år tyska på gymnasiet är verkligen svaga grunder att stå på.

Att jag läst engelska på universitetsnivå i Uppsala är en klen tröst i sammanhanget, jag skulle vilja kunna ett av de andra europeiska storspråken också. Ja, jag vet att det kan åtgärdas ännu. Men orka ta tag i det.

Jag kom visst ifrån ämnet: Berlin. Det ska inte ta sju år innan nästa gång.

Wir sind vier Berliner

Vi är framme i Berlin, ett par timmar försenade. De tyska tågens omvittnade punktlighet fallerade bokstavligen så fort vi rullade av tågfärjan i Puttgarden, lokföraren som skulle träda i tjänst där hade inte hunnit fram på grund av ett tåghaveri någon annanstans, så vi blev stående en timme på perrongen vid färjeläget. Väl i Hamburg där vi skulle byta hade vårt ursprungliga tåg hunnit åka, och vi fick invänta ett nytt.

Men strax före klockan 21 anlände vi slutligen på Warschauer Straße i Friedrichshain, vi tänkte spendera våra 1,5 dygn här med att vandra längs minnenas allé, vi har ju skam att säga det inte varit här överhuvudtaget sedan vi flyttade tillbaka i augusti 2011.

Men mer om det tar jag i ett kommande inlägg. Nu är det sovdags.

Tage plåtade mig utanför Köpenhamnshotellet i morse, och lade själv på ett coolt filter.
Efter frukosten på Köpenhamnshotellet.
En drink före sänggång på Simon Dach Straße i Friedrichshain.

180 mil senare i Köpenhamn

Utan större problem tog vi oss den nätta sträckan 180 mil Gällivare–Köpenhamn (bilvägen ska erkännas, tågsträckan kanske diffar något). Det tog 20 timmar från start till mål, varav vi satt på tåg 19 av dem. Förseningen jag nämnde i förra inlägget blev en knapp timme, så vi behövde aldrig springa till nästa sträcka, det räckte att gå fort. Hade vi inte haft 90 minuter mellan tågen hade vi dock varit helt körda.

Medhavd pannkaksfrukost i höjd med Hudiksvall.

Självklart tyckte inte kidsen att det var kul hela vägen – kul är det inte att åka tåg – men de tog ändå det hela med jämnmod och såg fram emot målet.

I väntan på Øresundståget i Malmö.

Väl i Köpenhamn gick vi och checkade in på Copenhagen Downtown Hostel, för att sedan bege oss ner till Nyhavn vars färgglada husfasader Ejda hade sett på bild i Interrailguiden och ville kika på i verkligheten.

Ejda framför favorithuset i Nyhavn.

Vi åt pizza och lasagne på en av restaurangerna där och köpte sedan glass på ett närliggande ställe, varefter vi promenerade hem längs Kompagnistræde till vårt hostel igen, oerhört trinda och trötta.

Nu betalar vi dock priset för att Ejda sov en sväng både på förmiddagen och eftermiddagen på tåget – hon är helt hopplöst pigg och kommer antagligen aldrig att gå till sängs igen.

Oaktat Ejdas sovplaner – i morgon vid lunchtid går resan vidare mot Berlin. I Hamburg har vi ett byte på knappa 20 minuter. Spännande!

Europa! (snart i alla fall)

Vi drog ut på tågluff i kväll.

Gällivare–Köpenhamn, Köpenhamn–Berlin och Berlin–Paris är inbokat hittills, den blivande konstnären Ejda vill besöka Monets trädgård (och en djurpark där hon ska fota flamingos till sin kusin Ville), så bildningsresan 2018 fick gå till Paris. Tage kontrade snabbt med att då vill han minsann att vi går och ser Mona Lisa också, så på lördag går vi till Louvren tidigt för att köa.

Än så länge går det dock så där, tåget från Gällivare var en timme försenat och nu när vi snart angör Boden verkar vi ha tappat ytterligare i tid, så nu är det tajt redan vid första tågbytet i morgon förmiddag i Stockholm. Sommarens spårarbete med getingmidjan gör inte saken lättare för oss – när vi anländer till Centralen måste vi förflytta oss till Mariatorget med tunnelbana och sedan ta oss (antagligen springandes) till Södra station där tåget sedan avgår mot Malmö och Köpenhamn (pendeltågen går ju inte heller mellan Centralen och Södra station till följd av rulltrappefiaskot som stängt pendeltågsstationen Stockholm City).

Nåväl, vi visste ju redan att tågluff skulle betyda ett lite mer hipp som happ-artat resande, så det är väl lika bra att vänja sig direkt.

Sju dagar i södern

Så vi reste alltså söderöver.

Först ett tre timmar försenat nattåg från Kiruna till Gävle, följt av ett par dagars häng hos mina systrar, min mamma och min pappa i Gävle, Sandviken och Kungsgården.

Därefter vidare för fyra dagars vistelse i Stockholm. Hann inte mer än inkvartera oss innan jag rotade fram mina springskor och shorts (det var ju trots allt +2!) och gav mig ut och sprang en liten runda längs Hammarby kanal bort till Danvikstull och åter via Söders höjder.

Fredagen spenderade vi ute i Fittja på Exploria Centers trampolinpark (Tages önskemål) och Skånegläntans lekplats (Ejdas önskemål). Sin vana trogen slocknade Tage i soffan framåt kvällen samtidigt som Ejda ”Jag är aldrig trött” Ögren höll igång i soffan fram till halv tolv på kvällen, mäkta sur över att jag och Johanna vid halv tio tog kontroll över teven och klämde ett par avsnitt Empire till hämtmaten från Tre Indier.

Lördagen blev en shopping- och evenemangsdag på Söder där vi bland annat åt crepeslunch på Fyra Knop och som kröntes av att jag och Ejda gick på Frost i sing-a-long-version på Bio Rio vid Hornstull innan vi drog hem till vår kompis Paulina för middag med hennes kids Wim och Bill på kvällen. Mönstret från föregående kväll upprepade sig – Tage somnade redan innan vi tog taxi hem samtidigt som Ejda höll igång med oförminskad styrka till strax före klockan elva. ”Så kallat kul”, som Tage brukar uttrycka det.

Gårdagen gick i bildningens tecken, vi tog tunnelbanan och spårvagnen till Nordiska museet, utrustade oss hela bunten med barnens audioguide och lät Gustav Vasa lotsa oss genom museet. Otroligt sympatiskt och uppskattat, även Ejda gick igång och sprang runt och letade efter de gula stolpar där nya avsnitt skulle spelas upp.

Faktumet att Tage är döpt efter Tage Erlander (Johanna läste Bangs memoarer under graviditeten precis när vi diskuterade namn och fastnade för Tage när Bang skrev om en intervju hon gjort med Erlander) har via krokiga vägar lett till att våra barn – på ett lite udda sätt antar jag – kommit att intressera sig för Socialdemokraternas fallna ledare. Efter museet åkte vi därför först till NK och gick till platsen där Anna Lindh blev knivhuggen, och promenerade sedan bort till Sveavägen (via Tunnelgatans trappa där mördaren flydde), pratade lite om mordet på Olof Palme vid minnesplaketten på trottoaren och gick sedan upp till Adolf Fredriks kyrka och besökte Palmes grav. Ejda blev lite besviken över att vi inte hann besöka Anna Lindhs grav vid Katarina kyrka också (hon identifierar sig av förklarliga skäl mer med henne än Palme), men vi lovade att så ska ske i sommar i stället.

I går kväll gick jag sedan ner till Hornstull där jag sammanstrålade med Peter för middag på krogen Linje Tio. Vandrade hem genom ett nästan mörklagt Tanto och möttes vid hemkomsten vid halv elva av en Ejda som studsade omkring i soffan och en Tage som slocknat sedan länge.

I dag reser vi hem till snöskottningen och Katten Karlsson, vi tar flyget den här gången. Det har varit en fin vecka med bra aktiviteter hela vägen och nästan helt konfliktfritt mellan kidsen. Den enda plumpen i protokollet kom väl egentligen innan vi ens kommit iväg på allvar – Ejda blev åksjuk redan i bussen mellan Vittangi och Kiruna och kräktes ner sin overall.

Men det finns ju tvättmaskiner.

Några tankar från Bastuträsk

På väg norrut igen efter ett par dagar på resande fot i huvudstaden, det var julmingel på Storytel i onsdags kväll, och i går åt jag lunch och pratade framtid med min förläggare. Hann även med ett besök till Sundbyberg för att inspektera ett par nyanlända tvillingar. Utifrån vad jag kunde notera är det här med tvillingar ingen konst, då de sov sig igenom hela den 90 minuter långa fikastunden.

När jag reser själv brukar jag i möjligaste mån försöka vara ekonomisk, det är enklare att utsätta sig själv för lite umbäranden än hela familjen. Alltså tog jag bussen (som kostar 100 kronor för ett årskort inom Kiruna kommun) in till staden, klev av ute på E10:an och gick de två kilometerna ut till flygplatsen och fick vänta i tre timmar innan flyget skulle gå. Väl i Stockholm tog jag flygbussen in till staden efter att ha köpt biljetten i mobilen – 20 kronor billigare än i automaten vid hållplatsen! – när jag vandrade från gaten. Väl vid Cityterminalen promenerade jag till Södermalm, och sedan upp igen till Norstedtshuset på Riddarholmen efter att snabbt ha svidat om.

Det billigaste alternativet för hemresan visade sig vara nattåget. Egentligen borde jag så klart alltid välja detta alternativ och i teorin älskar jag den inre resan, men i praktiken är det värre. I går kväll när jag fejstajmade med Ejda och hon med daller på rösten sa att hon saknade mig så mycket, sken hon upp när jag sa att jag snart skulle promenera till tågstationen. Då kommer du ju hem snart! Ehm, ja, jo, typ, tåget anländer Kiruna station tjugo över två på eftermiddagen, lagom så att jag missar tidiga bussen hem, jag är i Vittangi halv sju i morgon kväll.

Mindre entusiasm i fyraåringens röst efter det.

När man då vet att det fortfarande skulle finnas tid att traska bort till Södra station och ta pendeltåget upp till Arlanda och hinna med kvällsflyget upp till Kiruna och vara hemma i Vittangi före midnatt, känns 16 timmar i en liggvagn med en medelhastighet på cirka 75 kilometer i timmen sisådär.

Nog för att det vid det laget skulle ha gått loss på över 3 000 kronor för en biljett, men ändå.

Men visst, nu när morgonen motvilligt gryr över de snöklädda skogarna i Västerbottens inland någonstans mellan Bastuträsk och Jörn och jag har hela kupén för mig själv eftersom alla andra klev av redan i Umeå vid halv sju i morse, då känns livet helt okej.

Montauk

Vi åkte tåg ut till Montauk i dag, det lilla samhället längst ut på Long Island bortanför The Hamptons, eller om det är längst ut på Hamptonsområdet, jag har inte riktigt kollat upp det. Tre timmar och en kvart tog det i alla fall. Här finns en berömd fyr på den yttersta spetsen, som är delstaten New Yorks östligaste punkt, och platsen spelar en nyckelroll såväl i filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind osamt i tv-serien The Affair, och den senare fick vi till och med praktisk nytta av vid ankomsten med pendeltåget, Johanna frågade mig om vägen in mot samhället fungerade att gå längs med, och jag svarade ja absolut, du kommer väl ihåg när Allison cyklade upp till stationen och mötte Noah, det finns ju cykelbana.

Och så säger de att man inte lär sig något av att se på tv.

Tyvärr var vädret lite dåligt med dimma och rätt sval temperatur, men Ejda har redan hunnit simma omkring två gånger i poolen, jag och Tage har gjort ett (ytterst kort) dopp ner i havet och jag avslutade dagen med en promenad längs stranden och upp i samhället, så det var fint ändå. Och i morgon utlovas sol från tiotiden, så vi hyser gott mod.

Tågstationen i Montauk, känd från såväl Eternal Sunshine of the Spotless Mind och The Affair. Stationsbyggnaden som i The Affair var en taxistation är dock i verkligheten en konstateljé.

Montauk Blue Hotel. Vårt rum är tvåa från höger på bottenplanet. Vädret är inte SÅ dåligt som de påpälsade vandrarna på bilden låter påskina, jag gick i t-shirt och kofta när jag tog bilden under min kvällspromenad.

Tretton timmar kvar

Vi har spenderat veckan i Stockholm och Gästrikland, inledningsvis tre nätter i huvudstaden, sedan två hos mamma i Sandviken och avslutningsvis en hos min ena syster i Gävle. Intensiva, barnfyllda dagar, med en kväll vuxet umgänge insprängt någonstans i mitten.

Och nu nattåg norrut, sittplatser i fjorton timmar. En knapp timme efter avgången från Gävle, när vi blickade ut genom fönstret över tomheten vid tågstationen i Söderhamn, muttrade Ejda: Ååh, är inte det här tråkiga tåget framme snart?!

Kämpa Daniel.

Dansklacken i Karesuando

Vi drog norrut till Karesuando i fredags eftermiddag, jag och Johanna, för att bevista Sveriges nordligaste kultur- och musikfestival – Dansklacken på Dosan i Karesuando.

Det var en väldigt sympatisk liten festival, driven av några eldsjälar som för några år sedan beslöt sig för att dra igång en alternativ verksamhet när Karesuando marknad lades ner. I takt med att festivalen vuxit från en till två och i år tre kvällar, har marknaden kunnat startas upp igen, om än i mindre skala än tidigare. I fjol besökte ett tusental personer festivalen, årets siffror har inte summerats än vad jag sett.

Kvällen då vi var där var Gabriel Kelley, folkmusiker från Nashville som förra hösten medverkade i Jills Veranda, huvudnumret.

Det fanns en festivalcamp för tältande, men eftersom vi lånat Johannas föräldrars husbil (och dumpat barnen hos dem), huserade vi i stället på en parkering fylld av husbilssemestrare precis vid Muonioälven mellan festivalcampen och Karesuando kyrka. Vi vågade inte riktigt gå all in på husbilslivet, när alla andra satt i campingstolar och samspråkade utanför sina bilar förfestade vi inne i bilen på en flaska vin och ostar i stället. Men nästa gång! Då.

Det var en mysig festival! Trots tal om regn sken solen större delen av kvällen, musiken var bra och omgivningen vacker. Jag är fascinerad av gränstrakter, och här bodde vi bokstavligen vid den svensk-finska gränsen, vi stod parkerade ett tjugotal meter från bron över älven mot Finland. På lördagen körde vi över en sväng till den finska delen av Karesuando, Kaaresuvanto, och köpte Muminläsk till barnen innan vi styrde kosan ner mot Vittangi igen.

Johanna plåtar musikern Lars-Ánte Kuhmunen.
Johanna plåtar musikern Lars-Ánte Kuhmunen.
IMG_6068
Nashvillefolkrockaren Gabriel Kelley var fredagens huvudnummer.
IMG_6126
När vi skulle promenera hem mot husbilen på natten låg dimman tät över vattnet.
IMG_6141
Delar av festivalcampen vid Muonioälven, fotot taget från brofästet över mot Finland.
IMG_6145
Muonioälven i sydlig riktning fotad från bron, Karesuando kyrka syns till höger.

Frihet eller löshet

I kabinen, strax avfärd mot Stockholm. I incheckningskön stod en pappa med sina två barn före mig, dottern i treårsåldern sjöng fingersången nonstop på engelska så sött att kvinnan som skötte incheckningen fick en tår i ögat, och mitt eget hjärta värkte av längtan efter barnen.

Jag tycker ju att det är skönt att komma iväg ett par dagar, jag gör verkligen det. Men aldrig känner jag samtidigt så starkt hur viktiga de är för mig som när jag lämnar dem bakom, hur ofullständig jag numera är utan dem.

Så hamnar jag snett framför ett barn på knappa två i planet, hon skriker lungorna ur sig i sin mammas famn och kränger från sida till sida, totalt omedgörlig inför färden framför oss.

Och då känns den tillfälliga barnlösheten för en stund mer hanterbar.