Tidens tand

Hade orsak att sparka igång min gamla älskade Powerbook i morse, behövde rippa en dvd inför en filmvisning vi ska ha på Folkets Hus på fredag kväll, och eftersom det var cirka 700 år sedan jag ägnade mig åt något sådant, vände jag mig till den gamla trotjänaren, där det fortfarande fanns programvara för detta inlagt.

Drabbades som vanligt av kraftig nostalgi, och började efter avslutat dvd-värv småjobba på den numera femton år gamla datorn. Som vanligt gick det lite trögare än senast, det är ju faktiskt smått sinnessjukt att allting hela tiden ska behöva starkare och starkare maskiner, trots att det jag sysslar med i dag på det stora hela är detsamma som för 2004 när datorn var sprillans ny. Nu drogs fläktarna igång bara av att jag loggade in på Gmail.

Spiken i kistan kom dock när jag skulle logga in på WordPress för att skriva det här blogginlägget. Det gick inte längre, access denied var beskedet jag fick följt av något servertjofräs, möjligen har det att göra med den där php-uppdateringen jag gjorde i vintras, jag vet inte, har inte tid att undersöka saken djupare just nu.

Oavsett bakomliggande orsak gjorde det mig sorgsen. Nej, självklart kan jag inte förvänta mig att en femton år gammal dator ska kunna användas på samma sätt i dag som då, men att jag inte ens ska kunna logga in på min blogg (med tretton år på nacken)?

Mörker.

Tio år med MacBook Air

Det har hunnit gå ett par dagar sedan själva bemärkelsedagen, men jag måste ändå skriva några rader om att MacBook Air fyllde tio år i måndags, det var den 15 januari 2008 som Steve Jobs från en scen i San Francisco till publikens stora förvåning drog ut en för den tiden närmast omöjligt tunn dator ur ett Manillakuvert. We’d never seen a laptop quite like it, and it immediately changed the future of laptops, som The Verge skrev i sin artikel om jubileet i måndags.

Den första versionen av MacBook Air är till utseendet fortfarande rätt lik 13-tummaren som säljs än i dag, men under huven var det en mycket underdimensionerad och inte minst dyr historia, processorn var klen, grafikkortet underdimensionerat och den blev lätt överhettad. Hårddisken som satt i den var dessutom densamma som satt i den tidens iPodar, vilket inte borgade för snabbhet. Det gick redan från start att köpa den med en tidig variant av de mycket snabbare SSD-diskar vi i dag har i våra bärbara datorer, men då fick man betala cirka 12 000 kronor extra på grundpriset, som redan det låg på 20 000 inklusive moms. Min Johanna satte på sig spenderbyxorna och köpte grundmodellen, och jag vill minnas att hon trots dess begränsningar var mycket nöjd med den, främst på grund av dess för den tiden mycket låga vikt på 1,36 kilo som gjorde att hon enkelt kunde bära runt på den vart hon än gick.

Den variant av MacBook Air som blivit en av tidernas mest framgångsrika och inte minst inflytelserika bärbara datorer är den version som släpptes hösten 2010, och då kom i både 11- och 13-tumsutförande (den senare är den enda som fortfarande säljs, elvatummaren försvann när efterföljaren MacBook lanserades 2015). Vi köpte varsin elvatummare redan vid lanseringen, och den ena av dem är fortfarande i bruk som mediadator här i huset, kopplad till en extern hårddisk på vilken alla mina rippade filmer – för att inte tala om alla våra barn-dvder – ligger så att de kan streamas till Apple TVn. Den andra sålde jag för … tja, 2000 kronor kanske för ett par år sedan till grannen rakt över gatan, så även den är fortfarande i användning inom en radie av 25 meter från mitt hem. Fint ändå att snart åtta år gamla datorer kan ånga på och fylla ett syfte.

Och i ärlighetens namn – även om jag stundom här i spalterna skriver nostalgiskt om min gamla 12-tums Powerbook från 2004, så är det ju ingen tvekan om att MacBook Air är den bärbara dator jag burit runt på mest genom åren och i praktiken uppskattat mest. Det var först i november 2016 jag bytte till den ännu lättare MacBooken, och även efter bytet har jag under perioder fortsatt att arbeta på Airen, då jag haft en del problem med MacBooken till följd av att jag tappade en hel kopp kaffe i den när jag satt ute på bakgården och skrev på Virus 3 när vi var i New York förra våren.

Nåväl, det är en annan datorhistoria, nu var det ju tioårsjubilaren som skulle uppmärksammas (men håll med om att det är smått fantastiskt att MacBooken trots kaffekoppen – för jo, det var en hel kopp rykande kaffe som åkte rakt ner i tangentbordet – fortfarande fungerar utan att ens ha besökt en serviceverkstad).

Här är en bra video som Stephen Hackett på MacStories gjort.

Avslutningsvis säger jag som Jason Snell när han rundade av sin text om tioåringen på Six Colors:

Happy birthday, little buddy.

Helg

Solohelg med kidsen. Vi har det mestadels rätt mysigt, hemmagjord pizza och läsk till middag i kväll och nu springer Tage runt och letar gummisnoddar med ambitionen att tillverka en katapult och Ejda har upptäckt Star Stable, än så länge bara bara som iPad-app dock, datorversionen får nog anstå åtminstone tills hon kan läsa.

Annars då? Jag tragglar på med Virus 4, ska åka ner till Stockholm måndag-onsdag för att hålla i ett seminarium om att skriva för ljud och gläds åt att Gefle If för första gången sedan jag vet inte när lyckats kravla sig över nedflyttningsstrecket i Superettan. Visserligen spelar övriga bottenlag först i morgon och på måndag så avancemanget är möjligen temporärt, men ändå.

Själv lördagsmyser jag genom att pilla med min gamla älskade Powerbook, som jag drog fram i går för att greja med en detalj till ljudboksseminariet. Ack så långsam på många sätt, men jag älskar verkligen tangentbordet på den (skriver det här inlägget på den). Lyckades hitta ett hack på ett forum som möjliggör att få igång Dropbox på den igen (Dropbox lade ner stödet för PowerPC-macar för något år sedan), och drömmer nu så smått om att använda den som skrivmaskinsdator. Men långsam som sagt, många badbollar så fort jag behöver ge mig ut på nätet. Och det måste jag även när jag gör något så simpelt som att skriva roman.

Visst smolk i glädjebägaren dock: Tage upptäckte just att Jocke & Jonna lägger ner sin Youtubekanal. Stor sorg. Och Ejda kom just på att hon saknar Stockholm SÅ MYCKET och är säker på att hon aldrig kommer att få åka dit igen. Stor, mycket ljudlig sorg.

Jag och min älskade Powerbook

Jag har skrivit om kärleken till min gamla 12″ Powerbook många gånger här i spalterna. En av Apples mer omtyckta datorer rent generellt, en välbyggd maskin, vacker att se på och med ett fenomenalt tangentbord. Därtill är den en slitvarg som rullar på i ur och skur.

Jag köpte min sommaren 2004, och använde den dagligen i nästan fyra och ett halvt år, främst som hemmadator men även till betydande del på jobbet – när jag var ute och flängde Sverige och Europa runt å TT:s kultur- och nöjesredaktions vägnar jobbade jag nästan alltid på min egen dator, de bärbara pc-maskiner från Dell som teknikavdelningen utrustade oss med för fältarbete var hopplösa. Den har således levt, den här datorn.

På senare år har Powerbooken dock fört en slumrande tillvaro. Under året i Berlin 2010-2011 tjänstgjorde den som tv-dator – högupplösta grejer orkar den inte processa men där hade vi en tjock-tv på 22″ så hd-kvalitet var ändå bortkastat – och jag har genom åren layoutat tre böcker på den, har en urgammal version från jobbet av Quark Xpress från 00-talets första halva installerad och sidmallarna jag ursprungligen gjorde till pocketutgåvan av Dannyboy & kärleken 2006 fungerar fortfarande fint att utgå ifrån, så jag har aldrig sett någon poäng med att lära mig InDesign.

Jag och Powerbooken

Men kommen elva år in i sin levnad blir min Powerbook så klart något mer obsolet för varje gång jag plockar fram den. Sidor laddas långsamt in i Safari på grund av moderna annonsformat och insticksfiler den inte är byggd för, Dropboxsynkningen slutade fungera i våras när Dropbox lade ner stödet för Power PC-maskiner och den knarriga 5400-varvshårddisken började rent generellt kännas ack så trött när den skyfflade data fram och tillbaka. Började tiden för min trotjänare rinna ut?

Men så mindes jag en artikel på 9to5Mac från i vintras, där artikelförfattaren bytte ut den ordinarie, mekaniska hårddisken i en iMac av äldre modell till en ny SSD-disk, med en betydligt rappare, närmast pånyttfödd maskin som resultat. Vore det möjligt även med en så gammal maskin som min? Jag kollade hos nätbutiken Other World Computing, som är sajten framför andra när det gäller minnen och diskar till äldre ”legacy”-macar, och jodå, min dator var närmast ny i sammanhanget, de hade SSD-diskar som passade till och med i de allra första iBook-modellerna från 1999, det färgglada så kallade dasslocket, om ni minns.

Sagt och gjort, jag beställde en 60 GB-disk, jag hade en på 80 tidigare men ärligt talat så är mitt behov av levnadsutrymme på den här maskinen i dag begränsat, så jag tog den minsta varianten för att få ner priset. Den anlände med posten tillsammans med ett litet skruvmejselkit efter någon vecka, och jag surfade in på den fenomenala sajten iFixit där det finns guider för hur man på ett säkert sätt plockar isär och byter ut delar på i princip vilken elektronisk pryl som helst.

IMG_4882

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag gjorde något liknande för ett par år sedan, då jag bytte ut SSD:n i min dåvarande MacBook Air från 128 till 256 GB. Jämfört med den operationen, som var rätt enkel, inbegrep Powerbookoperationen nästan 30 moment varav ett par riktigt pilliga innan allt var isärplockat, så jag tvingade katten Karlsson att vara utomhus, det fanns inte spelrum för en nyfiken kattunge som riskerade hoppa upp på köksbordet och för en undersökning av de i nummerordning noggrant utplacerade och märkta skruvarna.

IMG_4884

IMG_4886

Och det kirurgiska ingreppet gick bra! Efter sju sorger och åtta bedrövelser gällande återinstallationen av systemet – som jag inte tänker gå in på i detalj för då somnar alla utom de mest inbitna tekniknördarna – så hade jag en nyinstallerad och fräsch version av Mac OSX Leopard (10.5.8) på den sprillans nya SSD-disken. Inför nystarten såg jag även till att ge datorn en rejäl upputsning med några av Ejdas våtservetter.

Var det värt det? Rent krasst var det så klart inte det. Jag har som sagt inget egentligt behov av den här datorn, och att lägga cirka 1600 kronor (1200 för SSD-disken och 400 för ett chassi till den urplockade hårddisken som det visade sig att jag behövde när jag installerade om systemet på den nya) är så klart på många sätt ren idioti, för att inte tala om att jag totalt lade säkert 20 timmar på projektet.

Men allt kan inte mätas på det sättet. Dels ville jag se vad som rent konkret kan göras för att förlänga livet på en så här gammal maskin, och vilka de faktiska effekterna blir. Därtill kommer faktumet att jag tycker att sådant här pillande är roligt, och det finns väl värre hobbyer att ägna sig åt än att skruva i gamla datorer och bråka med krånglande installationsprocesser.

Vilka blev de faktiska effekterna då? Jo, datorn blev rejält mycket snabbare. Innan operationen gjorde jag två separata mätningar – dels tiden från att startat upp fram till att den hunnit ladda in systemet, öppnat Safari och laddat in min hemsida, samt dels från uppstart till att operativsystemet samt Quark Xpress fullt hade laddats in.

Med äldre, mekanisk hårddisk tog Safaritestest 108 sekunder, och med den nya SSD-disken 71 sekunder. Quark-testet visade på än mer iögonfallande förbättringar, först tog det hela 191 sekunder, men med SSD-disken blott 78, vilket är att jämföra med att Usain Bolt plötsligt skulle börja springa 100-meterslopp på 4 sekunder i stället för 9,7 (lämpligheten i övrigt vid att jämföra min Powerbook med Usain Bolt lämnar vi därhän).

Bortsett från dessa enskilda tester så upplever jag datorn överlag som rejält rappare och avsaknaden av den ständigt snurrande, mekaniska hårddisken gör datorupplevelsen mycket behagligare. Dock har den nya disken en tendens att bli lite varmare än den gamla, så fläkten går igång oftare, särskilt när jag har datorn i knät. Jag skulle väl inte gå så långt som att säga att skillnaden är som natt och dag, men låt oss säga som natt och förmiddag. Och det är inte illa för en elva år gammal dator.

Visst går det långsammare att använda den här datorn (ja, jag har så klart skrivit det här inlägget på Powerbooken) jämfört med dagens bärbara, och att hålla på med bildhantering eller gud förbjude filmredigering på den torde ge mig gråa hår om jag gav mig på det. Men så länge det handlar om enkelt surfande och textbaserade uppgifter – vilket i ärlighetens namn utgör uppåt 90 procent av tiden jag sitter framför datorn, jag är en simpel människa – så duger den här SSD-uppdaterade trotjänaren ännu förvånansvärt fint.

——

TEKNIKAPPENDIX.
Vad som i korthet hände när systemet skulle installeras på den tomma SSD-disken var detta: Dvd-spelaren i min Powerbook är trasig sedan ett antal år tillbaka, vilket inte varit något problem, de få programinstallationer jag gjort av Officepaket och liknande från skiva har skett från en extern dvd-läsare. Problemet är bara att Power PC-datorer (Apple gick över till Intel-baserade processorer i sina maskiner år 2005) inte kan boota från USB-enheter, utan enbart från enheter med Firewireanslutning (och vem äger sådana prylar nu för tiden?). Detta hade jag helt glömt, och således kunde jag inte installera systemet från någon systemskiva, extern USB-hårddisk eller sticka i min ägo. Jag hittade en del forumtrådar av det mer avancerade slaget om att det gick att via Terminalprompten tvinga Power PC-maskiner att starta upp via USB-porten, men jag lyckades inte få det att fungera, trots många och långa fruktlösa försök. Till sist bet jag i det sura äpplet och beställde ett hårddiskchassi med Firewireanslutning, i vilket jag kunde stoppa in datorns gamla hårddisk, boota upp datorn från denna, skapa en ny partition på vilken jag lade en bootbar skivavbild av Leopards installationsskiva, och kunde slutligen installera systemet på den nya, helt tomma SSD-disken.

Jag drömmer om ett framtida datorliv

Jag har genom åren skrivit ett antal gånger här i bloggen om mina datorer, som sedan bloggens födelse varit tre – min älskade 12-tums Powerbook 2004-2008, en 13-tums Macbook 2008-2010 samt en 11-tums Macbook Air 2010-nu. Enligt den treårsplan jag ursprungligen tänkt mig för den senaste maskinen skulle jag alltså ha bytt i fjol, något jag undvek genom att byta ut ssd-disken inuti till dubbel kapacitet i stället.

Men åh vad jag hoppas att det här ryktet stämmer. En helt ny 12-tumsmodell på väg ut senare i år. Som gjord för mitt framtida datorliv. För jo, min välslitna elvatummare börjar knaka i fogarna och ytorna på bokstäverna A, S och M har sedan länge slitits ner. Nu vet jag visserligen var dessa sitter utan att se vad det står på tangenterna i fråga, men det säger ändå något om hur flitigt använd datorn är. Det är tid, helt enkelt. Låt oss därför allesammans hålla tummarna.

På tal om att byta dator så tyckte jag att den här texten från i fredags på 9to5Mac om andrahandsvärde samt livslängd på macdatorer kontra lågprisburkar av pc-modell var intressant, med anledning av att Appledatorer brukar påstås vara dyra jämfört med konkurrenterna, det som lite nedlåtande brukar kallas The Apple tax. Men betalar man lite mer i förstaläget tenderar det oftast betyda att datorerna håller längre vilket har en positiv effekt på andrahandsvärdet. Vad som i förstaläget kan framstå som en dyrare investering kan alltså i längden visa sig vara lönsamt.

Min gamla Powerbook från 2004 fungerar fortfarande fint och jag använder den faktiskt i detta nu i ett kreativt syfte jag hoppas kunna berätta mer om inom några veckor. Min Macbook från 2008 övertogs av min pappa när jag bytte till Macbook Airen, och den har i hans ägo nu rullat Windows XP i drygt tre år utan att ta någon större skada (möjligen har dess självkänsla fått sig en törn).

Bra grejer håller länge.

Utrymme att växa

När jag köpte min elvatums Macbook Air i november 2010 hade jag en treårsplan. När det presenterades nya modeller år 2013, endera i samband med WWDC i juni eller mer troligt vid en liten speedbumpuppdatering före jul, skulle jag köpa nytt.

Men så kom sommaren 2013, och jag insåg att nej, jag behöver faktiskt ingen ny dator ännu. Jag må kanske inte älska min MBA så som jag älskade min tolvtums Powerbook från 2004, men det är en fantastisk dator, med stor sannolikhet den bästa kombination av byggkvalitet, storlek och prestanda som världen skådat. Och visserligen är årets modell ruskigt mycket snabbare än min, men jag kan inte riktigt se vad jag i nuläget ska ha den högre hastigheten till, och eftersom Macbook Air utseendemässigt inte alls har förändrats bortsett från att Magsafekontakten ändrat form en smula, fanns det helt enkelt inga vettiga skäl till att uppgradera.

Bortsett från ett: Hårddiskutrymmet. I takt med att mitt bildbibliotek ständigt sväller till följd av barnfotografering overload, har min hårddisk på 128 gb under rätt lång tid lidit av växtvärk. Och visst är det fint med molntjänster, men just när det gäller mina bilder vill jag gärna ha kontroll över dem rent fysiskt, på den maskin jag ständigt tar med mig när jag är ute och rör på mig. Kontinuerliga rensningar har hittills hållit mig flytande, men till sist kommer en dag då det inte känns roligt längre. Jag måste få fotografera mina barn varje dag! 

Och så läste jag för ett par veckor sedan ett (sponsormärkt) inlägg på Joacim Melins sajt Macpro om företaget Macpatric, som säljer (samt installerar om man vill) större SSD-diskar till bland annat Macbook Air. Jag har flera gånger varit inne och nosat på det amerikanska företaget OWC:s sajt, som är de som även Macpatric köper sina diskar från, men har varje gång av någon anledning avstått från köp. Men nu när jag såg att det gick att köpa från Sverige, och få hem disken på bara ett par dagar, fanns det inte längre någon orsak att inte slå till. Jag valde 240 gb-alternativet, en fördubbling av det som var möjligt att stoppa in i sin Macbook Air hösten 2010.

Förra veckan anlände paketet till Posten, och i dag var det dags för installation. Behjälpt av en instruktionsfilm på OWC:s Youtubekanal gick det i princip helt smärtfritt, och tog inte mer än tio minuter.

tripp  trapp

trull

Så nu sitter jag här, redo att importera 1 253 bilder från det senaste halvåret in i iPhoto, och räknar med att ha mer än 110 gigabyte kvar på hårddisken när operationen är klar.

Friheten!

Kärlek i ett litet aluminiumskal

Läser en kärleksförklaring till Powerbook 12″ hos brittiska Macworld, och de varma känslor den för fram hos sina ägare, trots att den sedan länge är utkonkurrerad och dagens Appledatorer gör frivolter runt den.

Jag är exakt likadan själv. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna säga att jag älskar en dator igen på det sätt jag kände och alltjämt känner för min PB12.

I dag tjänstgör den som tv-dator i Berlin. Tuffar på trots snart sju år på nacken.

Du och jag

Vi har vandrat vid varandras sida i fyra år och fyra månader, min 12″ Powerbook 1.33 ghz och jag. Vi har varit på ställen som New York, Berlin, Jönköping, Belgrad, Åland, London, Kiruna, Gotland, Gran Canaria och Örnsköldsvik tillsammans, vi har tätt omslingrade bevistat café efter café och vi har laddat ner så mycket tv-serier att vi en gång tvingades åka upp till Macotekets verkstadsbutik i Sundbyberg och byta ut hårddisken.

Men så i går kväll hände det. Vi surfade in på Apple Store efter kvällens fina tillkännagivanden – jag var nervös, tvingades sänka två glas vin men Powerbooken var modig, behövde inte ens dra igång fläkten utan spann tryggt som den bestämda leopard den är. Vi lade finger mot tangent och beställde ett nytt syskon.

shopping.jpg

För självklart kära Powerbook – en ny familjemedlem betyder inte att du blir pensionerad. Du har varit mitt livs mest långlivade partner, jag har sett mer text växa fram på din skärm än på någon annan dator jag haft, jag har lagrat flera tusen bilder i din mage och ja, jag älskar dig på riktigt och den jag älskar likviderar jag inte eller säljer vidare, den vårdar jag. Du ska få en ny roll, du ska bli ett nav, ett centrum i något som ännu är odefinierat men jag lovar att det blir prestigefyllt om än mindre fysiskt krävande än de uppgifter jag i dag lägger på dig. Ditt nya syskon, lilla 13,3″ Macbook 2.4 ghz, kommer med storken om cirka sju arbetsdagar.

porr.jpg

Så ännu har vi lite tid, du och jag.