20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli …

… att köra bil lite för ofta.

Det här är tyvärr en ovana jag redan har skaffat mig, en ovana som i kombination med att jag överlag rör mig mycket mindre i vardagen här än jag gjorde i Stockholm gör att jag börjar känna mig som en soffpotatis. I Stockholm promenerade jag nästan var jag än skulle, en vanlig dag som enbart innefattade dagislämning och -hämtning plus att jag kanske gick till ett fik eller två för att sitta och jobba med ett stopp hemma däremellan rörde jag mig utan att reflektera över det kanske sex-sju kilometer till fots. I dag kommer jag upp i två kilometer en bra dag, det vill säga en dag när jag går fram och tillbaka till dagis två gånger och även tar en tur till Konsum.

Visst, de här siffrorna förbättras ju avsevärt de dagar jag tränar, men det gjorde jag ju i Stockholm också, utöver vardagspromenerandet.

Det beror så klart delvis på kylan, i somras införde vi generellt bilförbud för resor inom byn och cyklade och gick överallt så långt det var praktiskt möjligt. Men det är ju mindre kul när det stadigt är kallare än minus femton utomhus.

Men oavsett bakomliggande orsak/bortförklaring: Jag ska bli bättre på det här området. Det måste jag.

En positiv bieffekt är ju dock att det går åt betydligt mindre pengar på fikor, luncher och middagar på lokal här, åtminstone två-, kanske till och med tretusen kronor per månad. Å andra sidan köper vi väl numera bensin för runt femtonhundra kronor i månaden.

Aldrig får man vara helt lycklig.

——

Det här är del 20/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Team Bison #ftw

Vilken succé! Deltog i går kväll i Medieruset, Fredrik hade dragit ihop ett litet lag kallat Team Bison där även Morgan deltog, och som vi sprang!

Eller ja, åtminstone Morgan, Hampus Brynolf och Niklas Ek, medan jag, Fredrik och Annika Lidne tog det lite lugnare. Den förstnämnda trions älgande – de hetsade varandra att springa de 3,7 kilometrarna på lite drygt 16 minuter vardera – gjorde att vi landade på en finfin femteplats i lagtävlingen, av totalt 145 lag. Själv klockade jag in på tiden 20.51, vilket gjorde att jag kom på plats 191 av totalt 530 startande, något jag är mycket nöjd med. Det bleknar ju dock rejält när kollar in resultatlistan och ser att Morgan, som i år gjorde sin tionde nionde Stockholm maraton i följd, kom på plats 31. Respekt! Start och mål skedde inne på Stockholms stadion, och Tage och Johanna hade placerat sig en bit före mållinjen och hejade friskt, jag pressade mig till att plocka sju-åtta placeringar inne på upploppet bara för att stajla för dem.

En detalj värd att notera: Jag använde Runkeeper under loppet, och enligt den var rundan vi sprang 3,97 kilometer och inte 3,7. Vem i hela världen ska man lita på?

Översta bilden, som visar delar av laget inför loppet, har jag lånat av Fredrik.

Det här med att cykla

Som en del i mitt nya sunda liv har jag börjat cykla i stället för att åka kommunalt i så stor utsträckning som möjligt. Har till och med köpt hjälm, det känns lite viktigare nu när Tage finns att jag håller skallen intakt. Därtill har jag köpt en cykelbarnstol och en hjälm till honom också, så nu susar vi omkring på stadens gator som en dynamisk duo. Han är väldigt förtjust i ”kykla”.

Men. I går morse vid halv nio efter att ha lämnat Tage på dagis styrde jag min blå herrcykel norrut mot IDG i Vasastan för att ha redaktionsmöte med Internetworld. Det var första gången på rätt många år som jag cyklade i morgonrusningen. Och jag måste bara fråga – är det normalt att man under en cykelfärd från Skanstull till Vasastan blir vittne till två rätt ordentliga cykelvurpor?

Först var det en kostymklädd man som ramlade omkull i rätt hög fart på cykelbanan vid övergångsstället vid Tegelbacken när han körde in i trottoarkanten, och några minuter senare var det en annan man –som i ärlighetens namn såg ut att ha lite för avancerad cykelutrustning för sitt eget bästa – som av för mig okänd anledning slog en volt (alltså på riktigt) strax efter korsningen Vasagatan/Kungsgatan på väg upp mot Norra Bantorget. Ingen av dem skadades vad jag kunde se, även om kostymkillen skrapade hål på sina byxor, men det var mer tur än skicklighet att ingen annan körde på dem efter vurporna.

Man undrar ju, liksom.