Midnattsloppet och jag

År 2003 sprang jag Midnattsloppet för första gången.

Det var en konstig sommar, jag hade jobbat övertid närmast bisarra mängder åren innan och hade ett komptidskonto som tillsammans med den ordinarie semestern räckte till elva veckors ledighet. Dessa var tänkta att spenderas i Kambodja där Peter då vistades som biståndsarbetare, jag hade varit där redan sommaren innan och också hälsat på, men då endast två veckor.

De elva veckorna blev dock bara tre, i Phnom Penh drabbades jag efter ett par veckor av ett tillstånd jag inte riktigt kan förklara, jag fick akut hemlängtan och trodde dessutom att det förhållande jag varit i och som tagit slut ett halvår tidigare plötsligt kunde och måste räddas, jag greps av panikkänslor och var helt enkelt tvungen att bara resa hem.

Väl hemma var ångestkänslorna som bortblåsta, och jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag betett mig som jag gjort.

Men jag stod hur som helst plötsligt i Sommarstockholm, med åtta veckors återstående betald ledighet, och inget att göra (bortsett från att fila på manuset till Dannyboy & kärleken då, som vid den här tiden var ännu ett halvår från att bli antaget). Vad sysselsätta mig med?

Träna.

Sommaren 2003 är den enda sammanhängande tid bortsett från i år då jag lyckats upprätthålla någon sorts regelbunden träningsdisciplin. Jag bodde vid den här tiden vid Gullmarsplan och de flesta av passen gick längs Årstaviken, men jag brukade också cykla till Hellasgården i Älta och springa i motionsspåren där.

Kulmen på den här träningssommaren var min start i Midnattsloppet. Jag minns det som ett rätt skönt lopp att genomföra, jag orkade mer än jag trott, men började av någon anledning spurta redan på Sankt Paulsgatan en bit före Mariatorget och var således totalt slut när jag gick i mål borta vid Zinkensdamm på tiden 54.56.

I kväll sprang jag mitt livs andra Midnattslopp. Min enda ambition var att slå min tid från 2003. När jag gick i mål, rejält trött men inte lika slut som för elva år sedan eftersom jag åtminstone väntade med spurten tills jag kommit ut på den avslutande raksträckan längs Hornsgatan, klockades jag för tiden 54.53. Tre sekunder snabbare! Kanske inga eoner, men ändå, jag är ju trots allt inte 28 längre.

Sporrad av denna seger över mig själv gick jag genast hem genom den ljumma södernatten och anmälde mig till Stockholm Halvmarathon den 13 september. Lika bra att slå till innan träningsvärken kickar in i morgon.

Snabba cash, att två sina händer och förkylning

Jag har recenserat ”Snabba cash II” för UNT:s räkning. Tre kajor stannade jag vid, tycker att storyn inte håller samma nivå som det oerhört imponerande tekniska hantverket.

Aftonbladet har publicerat en text angående det här med bluffpiloten Thomas Salme och hans bisarra utspel mot recensenten Malin Johansson, där alla inblandade har fått komma till tals, eller åtminstone erbjudits göra det. Och vad ska man säga, det är inget hålla sin författare bakom ryggen från Norstedts sida direkt, har aldrig sett en förläggare fördöma sin egen författare på ett liknande sätt.

Jag är alldeles för förkyld för att springa Midnattsloppet i morgon. Om någon vill ha min startplats, alldeles gratis dessutom, hojta till via kommentar, mejl eller Twitter.

Midnattsloppet, Gruber och Lindqvists debacle

Jag fixade en plats i Midnattsloppet i går, i en alldeles för snabb startgrupp för mig själv egentligen, jag får lägga mig i vägkanten och inte försöka vara i vägen, eller helt enkelt försöka ta mig runt på 45 minuter i stället för de 53-54 jag hade bespetsat mig på.

Så vaknade jag i morse med halsont. Ska gå och köpa Esberitox efter förmiddagspasset (jobbförmiddagspasset alltså, jag tänker alltså inte börja träna med halsont) och försöka kväsa den här annalkande förkylningen i sin linda. Tänker inte missa mitt första Midnattslopp sedan 2003 på grund av en förkylning.

Jobbar på Louie Louie i dag. Väldigt trevligt ställe som jag inte riktigt vet varför jag inte gått till om morgnarna tidigare.

Har tänkt skriva i flera veckor om mina försök att använda iPaden som huvuddator under sommaren, hjälpt av externt tangentbord. Det kommer. Så länge kan man läsa den här mycket utförliga genomgången av hur en av skribenterna på Cult of Mac använder sin iPad för allt sitt bloggande. Jag får erkänna att jag tycker att hans process framstår som väldigt omständlig, men å andra sidan kanske mitt eget användande av min Macbook Air också skulle framstå som långväga om jag beskrev det utförligt steg för steg. Det är också fascinerande att se att han i princip inte använder ett enda av de program jag själv föredrog när jag testade mig fram. Parallella världar på samma plattform.

John Grubers ikoniska macblogg Daring Fireball firade tio år i går. Om det gick rent kommersiellt – och om jag besatt hans kunskap – skulle jag väldigt gärna göra något liknande på svenska. Men Gruber har det rätt unika i bagaget att han inte bara är en god stilist och väldigt genomtänkt i det han skriver, han är också programmerare i botten vilket ger honom en i sammanhanget ganska unik helhet. Den här sajten, där någon på ett enkelt men effektfullt sätt visualiserat hur Gruber under decenniet som gått skrivit artiklar om stationärt kontra mobilt, visar på ett tydligt sätt Apples väg mot att bli världens högst värderade företag genom att lägga mer och mer fokus på mobila produkter.

Herman Lindqvistdebaclet gällande hans memoarbok ”Mitt i allt” för den delen. Med tanke på hur katastrofalt det blev för Norstedts förra gången Lindqvist ”slarvade” med sanningen angående antinazisten Karl-Gustaf Hildebrand känns det rätt korkat av Bonniers att de inte faktakollade ordentligt vad han skrev i ämnet den här gången. Och Lindqvists text i dagens Aftonbladet, där han slår ifrån sig och hävdar att det bara rör sig om en ”olycklig formulering”, rimmar väldigt illa med den uppenbara skadeglädje han uppvisar i stycket om Hildebrand i den nya boken. Och kommentaren han gav till TT Spektra i går, som Svenska Dagbladet återger i sin artikel i dag, visar också tydligt hur uppenbart irriterad Herman Lindqvist är över att en sådan liten petitess som en nu avliden människas heder ska få stå i vägen för hur hans memoarbok tas emot. Om det nu är en så oviktig detalj som han låter påskina, varför var det då så viktigt för honom att börja peta i det igen och hävda att han trots allt hade rätt?