Soundtrack of my novel #21: Satan i gatan

Dan före dan före dan före dan! Det är årets mörkaste dag, vad passar då bättre med ett bidrag till låtkalendern som i mina ögon handlar om årets bästa svenska pop? Karin Berg, kommunikatör och strateg till yrket och även personen bakom Facebookgruppen Enbokcirkelföralla, står för valet – ”Satan i gatan” med Veronica Maggio.

Men vänta nu ett förbannat ögonblick säger alla de 20 som tidigare deltagit i den här låtkalendern i kör, det är ju mot reglerna!

Och ja, det är faktiskt sant, i mejlet jag skickade ut med förfrågningar om att delta skrev jag klart och tydligt att det bara fanns en regel – låten som skulle väljas fick vara utgiven senast 2009, eftersom det är då romanen utspelar sig. Och dagens låt (och albumet med samma namn) är inte ens från 2010, den är som jag nämnde inledningsvis från i år.

Så what the fuck? Jag gör helt enkelt ett undantag eftersom jag fick ont i magen när jag hörde Veronica Maggios skiva första gången i vintras, ont eftersom jag kände igen min roman så väl i det hon sjunger och för att jag tycker att det är förbannat bra. Faktum är att Karin till och med först valde en annan låt men skrev att hon egentligen hade velat välja Maggio, och att det var jag som då sa byt, ta henne, det blir perfekt!

Så skyll inte på någon annan än mig.

Karins motivering:

Jag älskar Veronica Maggios ”Satan i gatan”. Nu är den gjord efter den tid då boken utspelar sig men den passar så fint till hela boken. Som om de är gjorda i samma mall. Skivan andas kärlek, sex och kärlekssorg. Eller snarare ilska efter att ha blivit dumpad som i låten ”Satan i gatan”, precis som Filip kände ett tag.

En annan av låtarna som också passar mycket bra till boken är ”Mitt hjärta blöder” som påminner mig mycket om Filip och hans förhållande till sin så kallade knullkompis. Hon har egentligen ett förhållande, men ligger med honom ändå och han utnyttjar henne, till viss del, när han inte vill vara ensam. Jag ser hela albumet ”Satan i Gatan” som ett soundtrack till ”Vi har redan sagt hejdå”. Ett soundtrack över Filips liv. Just då. Som om Veronica Maggio hade läst boken innan.

Jag kan för den delen inte låta bli att bjuda på en liten kuriositet gällande min egen relation (nåja) till Veronica Maggio. Jag intervjuade henne i samband med att hennes album ”Och vinnaren är …” släpptes våren 2008, och vi hade stämt träff vid Dala Deli i Vasastan. Jag och min kollega som skulle filma intervjun för vår webb-tv var på plats först och ställde oss för att vänta utanför. När hon kom några minuter senare sträckte jag fram min hand för att hälsa, men hon gav mig i stället en väldigt hjärtlig kram, vilket jag inte alls var beredd på. Min kollega följde då vårt exempel och initierade en omfamning, något hon inte alls var med på utan i stället bara sträckte fram sin hand, vilket skapade förvirring och en något underlig stämning inledningsvis.

Så vad låg bakom – min otroliga charm? Tyvärr inte. En bit in i intervjun visade det sig att hon hade misstagit mig för någon annan, hon trodde att vi hade träffats på en fest och redan var bekanta, därav omfamningen.

Vilket får mig att komma till slutsatsen att jag inte är den enda killen i dryga 30-årsåldern med rakad skalle i Stockholms innerstad som jobbar med media.

Typiskt.

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
”The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
”It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
”Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)
”Ride on” av Christy Moore (Mathias Rosenlund, Pärlgränden 8)
”Cheek to cheek” av Sahara Hotnights (Johanna Ögren, Bokhora, GadgetteFashionista)
”Go now” av The Moody Blues (Kerstin Ydrefors, Eli läser oct skriver)
”Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds (Sandra Gustafsson)
”Creep” av Radiohead (Jeanette ”Peppe” Öhman, Livet & Helsingfors)
”The blower’s daughter” av Damien Rice (Emma Gray Munthe, Shoot me while I’m happy)
”Dancing with myself” av Nouvelle Vague (Liz Lindvall, Liz blogg hos XIT)
”Indestructible” av Robyn (Ingrid Olsson)
The 2 of us” av Suede (Mattias Dahlström)
”Det kanske kommer en förändring” av Kent (Isabelle Ståhl)

Satan i gatan

Nej, det blev inget maraton i New York i november, varken jag eller Morgan lottades fram, Sockerförlaget blir alltså utan representant, illa.

Nåväl. Det här maratoneriet har hur som helst fött en lust hos mig att springa. Visserligen är det väldigt enkelt att tänka så när jag sitter i soffan i Vittangi med rätt grav bihåleinflammation och precis har ätit bullar till kaffet och inte har sprungit sedan den 11 april, men ändå. Jag ska banne mig springa några andra lopp under året i stället.

Banne mig.

Annars då? Jag har inte gjort nästan något av det jag hade tänkt fixa med under Vittangivistelsen vilket stör mig en smula men samtidigt gör mig tillfreds på något stört vis. Och när jag väl gör något framför datorn vill jag väldigt gärna lyssna på Veronica Maggios nya som jag tycker är nästan lika bra som Hanna Fahl anser i DN men det stör mig att jag inte kan lyssna på svenskspråkig musik när jag skriver eller jobbar, jag kan inte koncentrera mig så jag byter till något på engelska i stället, språket lägger sig i bakhuvudet i stället för i pannloben.

I morgon flyger vi till Stockholm igen. Jag bävar för mina bihålor men i övrigt ska det bli skönt. Jag tycker verkligen om att vara i Vittangi, men jag vill ha min egen vardag igen nu.

Banne mig.