Virusrelaterat i media

Jag medverkar med ett par citat i en artikel om ljudbokens framfart som Svenska Dagbladet publicerade på nätet i dag. Tillbaka till lägerelden – lyssna är det nya läsa är rubriken, och jag pratar kort om de skillnader som finns mellan Virus och det jag skrivit tidigare, och på vilket sätt min publik förändrats och blivit större i och med det här mastodontprojektet.

Samtidigt har ju ljudboken gått och blivit fysisk bok, något Sydsvenskan uppmärksammade i en liten kommenterande text häromdagen. Maria G Francke skriver:

Det är en intressant baklängesproduktion, att först erbjuda en ljudbok och låta intresset avgöra vad som därefter trycks på papper. Då når man i slutänden dessutom läsare och inte enbart lyssnare – träffbilden är alltså bredare. Det som ursprungligen var en idé hämtad från 1800-talet har nu utvecklats till kanske inte framtidens utgivning, men i alla fall en variant som kan existera bland andra varianter.

Själv har jag skam att säga det ännu inte sett den fysiska boken i verkligheten, när min förläggare i slutet på förra veckan väl kom ihåg att hon skulle skicka några exemplar till mig hade pressavdelningen redan sänt ut allt som fanns på kontoret till media och bloggare. Och Kiruna har jag ännu inte besökt sedan hemkomsten från New York, så om den finns till försäljning där någonstans vet jag ännu inte.

13. Påbörjad många gånger, men aldrig utläst

Jag kan faktiskt inte erinra mig någon sådan bok i tryckt form, det är väldigt sällan jag inte avslutar en bok jag påbörjat, och om jag gör det, har jag ingen fallenhet för att återfalla i ytterligare försök.

Däremot har jag vid åtminstone två tillfällen försökt komma igång med att lyssna på Jo Nesbøs deckare på Storytel, men av någon anledning tappat sugen båda gångerna. Med tanke på att jag är en storkonsument av kriminallitteratur i ljudboksform – åtminstone 85 procent av mitt Storytellyssnande består av deckare då jag i regel finner att den sortens litteratur kräver mindre koncentration och jag gärna sköter hushållssysslor eller tränar när jag lyssnar – är det lite konstigt att jag inte lyckats ta mig an Nesbø, han är nog den enda av de stora elefanterna inom nordisk kriminallitteratur (som ges ut som svenska ljudböcker) som jag inte följer regelbundet.

Jag älskar mina ljudboksstunder. Faktum är att jag kan se fram emot att få gå ut och ploga gården och att få gå ner i källaren för att hänga en rejäl hög med tvätt och sortera det som torkat, bara för att få en halvtimmes oavbrutet lyssnande i ensamhet.

Men Jo Nesbø, nej – vi har inte kommit överens.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

Bokfabriken ger ut uppmärksammad följetongsroman

Lite sen på den här bollen (pressmeddelandet gick ut redan i mitten av november) eftersom jag helt enkelt glömde bort det i svallvågorna av livspussel och jobb och sånt där ni vet, men hur som helst:

Svensk Bokhandel skriver i dag om att Malmöförlaget Bokfabriken ska ge ut Michelle Millers följetongsroman The Underwriting på svenska med start på annandagen. Jag skrev om det här projektet i maj när det var på gång i USA, och nu har boken sålts till ett gäng länder, men Sverige blir det första landet som ger ut boken först som följetong och sedan som traditionell bok, precis som i USA. Följetongen ges ut i ljud- samt e-boksformat, och därefter följer en inbunden upplaga till sommaren 2015.

Precis som jag skrev i majinlägget så var jag lite involverad i ett tänkt liknande följetongsprojekt för ett par år sedan, men jag drog mig ur det och mig veterligen blev det heller aldrig verklighet, åtminstone inte ännu. (Det är dock romanen jag började på till det projektet som jag mestadels skriver på nu). Ska därför bli spännande att se hur det här artar sig.

Äntligen är ljudboken digital

Cd-skivans dagar som ljudboksbärare är slutligen räknade! Det tog sin runda stund – det har hunnit gå fyra och ett halvt år sedan jag skrev ett agitatoriskt debattinlägg i Svensk Bokhandel om att ljudboksbranschen måste våga släppa sargen och bli digitala – något som fick vissa aktörer att hävda att jag inte höll ”branschnivå”. I senaste numret av Svensk Bokhandel finns ett mycket läsvärt temaspecial om ljudböcker, där kontentan är att branschen efter fem svåra år med sjunkande försäljning nu äntligen ser ljuset, och att allt är digitaliseringens förtjänst. Tidningen går till och med så långt att de härleder ljudbokens räddning till en enda sak: Publiken har börjat upptäcka Storytel.

Att det är just Storytel som har lyckats dra igång det digitala tåget gör mig väldigt glad. Jag har varit en ivrig förespråkare (och användare) av deras tjänst länge och har nämnt dem här i spalterna ett tiotal gånger sedan 2009. Av de streaming- och tillgängliggörandetjänster jag i dagsläget abonnerar på – Spotify, Netflix, HBO, Filmnet, Hulu, Storytel och Readly om jag läser kontoutdraget rätt – är Storytel den jag använder mest. Med priset 169 kronor i månaden är den visserligen också överlägset dyrast – de andra ligger på 79-99 kronor – men det är ett pris jag är villig att betala, dels för att litteratur även i övrigt har en högre prisbild än film, tv och musik, men också för att tjänsten helt enkelt ger mig så mycket. Jag snittar i dagsläget två-tre ljudböcker per månad genom dem och det finns inte på kartan att jag skulle kunna nöjesläsa sådana mängder i mitt liv just nu, barnen tar alldeles för mycket tid och kraft, jag somnar efter två-tre sidor text varje kväll.

En intressant utveckling är att Storytel har börjat lägga delar av den svenska ljudboksbranschen under sig då de nyligen köpt ljudboksförlagen Storyside och Earbooks. Att ett och samma företag både producerar, distribuerar och saluför böckerna kan bli problematiskt – vad händer om en ny streamingaktör kommer in på marknaden, riskerar de att tvingas betala dyrare för Storytels ”egna” titlar då? – men det är samtidigt något vi är vana vid från andra delar av den svenska bokbranschen.

Vad som är än mer intressant är att Storytel är en fristående aktör, en entreprenörsframgång utan några traditionella kopplingar till branschen. Bonniers försökte hösten 2010 slå sig in på marknaden med den i dag tämligen avsomnade satsningen Laudio, och några andra svenska konkurrenter finns inte bortsett från vanliga styckesköp hos de vanliga nätbokhandlarna och iBookstore. Det ska bli spännande att se om Storytel kan fortsätta stå fritt, och om de i sådant fall kan växa till att bli en verklig maktfaktor inom den svenska bokbranschen.

Jag hoppas verkligen det. Att Bonniers helt sonika köper dem bara för att de kan skulle kännas ack så fantasilöst och futtigt.

——

PS. Jag är ledsen att jag länkat till så många texter som ligger bakom Svensk Bokhandels betalvägg här. Det är ett gissel att det ska behöva vara så, men jag tycker ändå att det är bättre att länka än att inte göra det. Och det går ju att läsa inlägget utan att klicka. DS.

——

PS2. Jag skrev för övrigt ett gästinlägg i Storytels blogg i fjol om hur det gick till när jag byggde om vårt källarförråd till inspelningsstudio för min ljudbok. DS2.

Om ”Vi har redan sagt hej då” hos Storytel

Jag fick en förfrågan från Storytel förra veckan att skriva om hur det gick till när jag spelade in min ljudbok i min egen källare. Jag har ju bloggat en del om det här i spalterna redan, men det är ju alltid roligt att få breda ut sig även på andra ställen. I dag är min text publicerad i Storytels blogg.

Jag är för övrigt en varm anhängare av Storytels streamingtjänst, prenumererar på deras single-abonnemang sedan flera år tillbaka. I detta nu lyssnar jag på ”Eld”.