Beröm och nålstick

Det är roligt att så många hittills verkar uppskatta min nya Virus-säsong och även berättar det, dels folk som googlar sig fram hit och kommenterar, och dels folk som hittar mig på Instagram och skriver en kommentar på någon av mina Virus-relaterade bilder där. Ett par har skickat meddelanden till mig på Facebook Messenger också.

Alla kommentarer är så klart inte odelat positiva, några mer surmulna har dykt upp i kommentarsfälten för avsnitten hos Storytel (jag är inte längre enbart fem plus där nu, tyvärr…), och det får jag så klart ta, även om det verkligen kliat i fingrarna ett par gånger och jag velat gå i svaromål. Vissa blir jag dessutom förundrad över, exempelvis har en person lämnat kommentaren väldigt barnsligt skrivit och läst! och satt betyget 1/5 på andra säsongens andra avsnitt, och då undrar jag – har den här personen tragglat sig igenom tolv timmar av vad hen anser vara undermålig litteratur innan nog fick vara nog? Författarens språk och inläsarens röst är hyfsat konsekvent genom hela serien, vad fick bägaren att rinna över just här?

Nåväl. Jag inbillar mig att jag aldrig fått så mycket återkoppling direkt till mig själv från läsare/lyssnare tidigare som de här knappa två veckorna. Och det är kul!

Nästan hela tiden.

Blame it on the Facebook

Slöbläddrade i min Statcounterstatistik för bloggen i stället för att jobba, och klickade in på måfå på några inlägg som folk hade besökt det senaste dygnet, bara för att se vad jag hade skrivit.

Och jösses vad folk kommenterade förr i tiden! Som här, då ett rätt anspråkslöst inlägg från hösten 2009 om reklamens vara eller icke vara inom litteraturen lockade till 19 långa, resonerande kommentarer. Eller här, då ett inlägg om ordet representabel renderade 10 kommentarer, bara så där.

Ja, jag vet att diskussionerna i mångt och mycket har förflyttat sig till Facebook nu, kommentarer på det öppna internet verkar vara något som hör 00-talet till. Men vad roligt det var ändå, med livliga kommentarsfält.

Självklart handlar det till viss del om innehållets art. Jag klickade mig vidare i länkdjungeln, och hamnade på några av de där aplånga, böljande inläggen som jag brukade skriva på den tiden då jag inte hade något annat att företa mig på lediga stunder än att blogga (och stundom författa roman). Jag tycker fortfarande att de bästa blogginläggen jag skrivit tillkom under den här perioden och jag drabbas ännu av ett svindlande sug i kroppen när jag läser dem, men inser samtidigt att de tillhör en förfluten tid jag inte vill ha tillbaka.

För visst är det väl okej att både sakna något och inte önska det åter?

Men kommentarerna! De både saknar och önskar jag åter. Fuck you Facebook.