Författare, skribent och bokbranschnörd
Fick ett mycket glädjande men också arbetsamt besked i dag, som innebär att jag måste vara mycket mer effektiv gällande mina arbetsdagar de närmaste två månaderna.
Slog därför så klart genast ihop datorn och begav mig ut och joggade i vårvintersolen i stället för att ta tag i arbetet.
Nåväl, fick i alla fall en fin skylt på bild.
———
På tal om ingenting annat så har jag intervjuat skådisen Titus Welliver angående andra säsongen av Bosch på TVdags. Premiär i morgon på HBO Nordic.
Ignorerade min småförkylda näsa och hals på lunchen, och drog ut på årets första shortsjogg på de här breddgraderna. Det var till och med nästan torrt på skogsstigarna, bara där stigen gick över en myr blev det en del klafsande i (väldigt kallt) vatten.
Har verkligen inte pressat joggingskorna till några stordåd den här våren. Två veckor kvar till 6 juni-loppet nu, hade gärna klarat av de 15 kilometrarna utan att kollapsa.
Hade här tänkt publicera en bild på mina bleka, delvis shortsprydda ben, tagen när jag pustade ut efter förrättat värv. Men jag har haft stora problem med att ladda upp bilder via WordPress iPhoneapp på sistone, så ni får klara er utan detta.
Det skulle kunna kallas en 40-årskris. Men det vore inte helt med historien överensstämmande, eftersom det först och främst beror på otur gällande slumpen. 2011, 2012 samt 2013 anmälde jag mig till lotteriet för att få en startplats i New York Marathon. Varje år har jag tillhört den majoritet av lotterideltagarna som nekats en plats. Dock är det så fint förskaffat att om man har anmält sig men nekats plats tre år i följd, får man per automatik en plats det fjärde.
Därför: I år är jag garanterad en startplats i New York Marathon. Och jag har anmält mig. Den 2 november 2014 – drygt tre månader före min 40-årsdag – ska jag genom att korsa New Yorks five boroughs springa 42 195 meter. Mm, det känns ungefär lika overkligt som det låter. Men med tanke på att startavgiften gick loss på en bit över 2000 kronor är det inget snack om saken, springa/lunka/gå/stappla mig igenom ska jag.
Varför? Tja, Morgan har ju hållit på och sprungit maraton i ett decennium vid det här laget, och jag har vid otaliga tillfällen sagt till honom att om jag någonsin ska springa ett maraton, så ska det ske i New York. Och på den vägen är det. Han har två NYC-rundor på sitt samvete, och även för honom så slog 2014 ut som ett fjärde gången gillt-år. Jag lär dock husera en bit längre ner i resultatlistorna. Min målsättning är att ta mig runt på fem timmar, men bara jag korsar mållinjen är jag nöjd.
Nyårslöfte #2 lyder som följer: Innan den 2 november 2014 ska jag ha löptränat/åkt skidor/motionssimmat 100 gånger, och samtliga ska loggas i Runkeeper. Det borde ge mig en någorlunda okej bas att lyckas med målsättningen att ta mig runt New York.
Hittills har jag hunnit med ett joggingpass – en blygsam 5,26-kilometersrunda i förrgår. Bara 99 kvar!
Det gick ju fint det där.
Under loppets gång trodde jag mig vara på väg mot totalfiasko, kändes som att jag höll sjuminuterstempo och vid varvningen hade jag kramp i magen. Totalt mörker.
Men så lossnade det sakteliga, krampen släppte och antalet återstående kilometer blev stadigt färre. När Tage mötte mig med en egenplockad blombukett vid målet efter 15 kilometer, stod klockan på 86 minuter nånting, vilket gav en kilometertid på 5.42 enligt Runkeeper. Min placering i tävlingsklassen blev ytterst blygsam, men jag hade i alla fall ett par tävlande efter mig. Tveklöst bättre än jag förväntat mig.
Okej, halvmaran i Stockholm nästa!
Ska springa mitt livs längsta lopp i morgon. Nu är det visserligen bara 15 kilometer, inget för dem som tar en halv- eller helmara närapå i sömnen, men för den som aldrig sprungit mer än 11 kilometer i sträck är det tveklöst en utmaning.
Klockan elva går starten i 6 juni-loppet här i byn. Skänk mig (och Tage, han ska ta sig an 1,5-kilometersloppet tillsammans med sin mamma) en tanke någon gång under de kommande 90 minutrarna. Jag lär behöva det framåt milastrecket.
Tages mommo kom förbi på förmiddagen, och föga förvånande meddelade Tage innan hon skulle åka igen att han minsann skulle följa med henne hem. Nu är han tydligen i full färd med att ”hjälpa” henne när hon lagar mat, enligt mms-bilden som nyss anlände.
Hur som helst. Eftersom Ejda dessutom drog till med en tretimmarssovning i vagnen ute på gårdsplanen i vårvintersolen var det lika bra att passa på att
• Måla ett varv på ett skåp till barnens rum
• Ge sig ut och springa 5,77 kilometer
• Vika två omgångar tvätt
• Skriva några rader på romanen
• Snabbt plita ned detta blogginlägg eftersom Ejda nu har vaknat
i just den ordningen.
Jag har tänkt att jag ska ta mig an Vittangiklassikern, 15 kilometer löpning på 6 juni-loppet, 75 kilometer cykel på Mellanälvsloppet i juli och 28 kilometer skidor på Kopparrajden i mars. Jag hade planerat att starta med skidloppet i vintras, men sjukdomarna som lamslog vår familj hela februari lade effektivt de planerna i ruiner.
Och jag tvingas erkänna att det även känns oerhört motigt inför 6 juni-loppet just nu. De två rundor jag mäktat med senaste veckan har visserligen följt de (låga) kilometerhastigheter jag brukar hålla mig till rätt väl, men för ett par år sedan, då jag under några månaders tid då vi bodde i Berlin lyckades göra det till en vana att springa var tredje dag, joggade jag varje gång mellan sju och elva kilometer. I dag vinglade jag upp längs gårdsuppfarten efter blott 5,5 kilometer, totalt utmattad som ett åtlöje inför grannarna.
Nåväl. Det är ju ett tag kvar till den 6 juni. Men ändå.