Hamnade i en diskussion på Facebook i går gällande den här recensionen i Aftonbladet av Isabella ”Blondinbella” Löwengrips bok Babyboost. Bakom en till synes rätt neutral yta och en del välvilliga ord lyckas recensenten Ida Therén ändå på det där ack så typiska i all välmening-sättet komma med insinuerande pikar om hur paret Löwengrip egentligen borde hantera sitt föräldraskap. Hade de bara använt ergonomisk bärsele eller bärsjal hade allt gått lättare, hade de bara idkat ”säker samsovning” hade nätterna blivit lättare, hade hon bara struntat i knipövningarna och i stället lyssnat på en expert på biomekanik hade kissbindan kunnat undvikas.
Och slutstycket, där recensenten kommenterar Isabella Löwengrips återgång till arbetslivet genom att utbrista förvånad inser jag att barnet bara är ett halvår – snacka om skuldbeläggning. Mig veterligen har barnet i fråga en pappa också.
Jag vill tillägga att jag själv inte har läst Babyboost, så jag vet inte i vilken utsträckning eller om alls som Isabella Löwengrip själv försöker pådyvla någon annan att hennes sätt att vara förälder på är det bästa – men kan vi inte bara rent generellt börja fokusera på att sköta våra egna föräldraskap i stället för att ständigt komma med goda råd gällande hur andra ska hantera sina?