Nedförsbacke

På måndag är det två veckor sedan jag och svärfar Roger drog till skogs med skotrarna och körde ved. Det är då också två veckor sedan jag kände de första aningarna av den influensa jag fortfarande rasslar omkring med, jag vill minnas att det var under en av återfärderna med fullastad kälke som jag först tänkte fan, börjar jag få lite ont i halsen?

Är det så här det ska vara nu? Är det tecknet på den begynnande medelåldern att kroppen tar ett plural av veckor på sig för att kämpa ner en mer avancerad form av förkylning?

Bah.

Vabruari går i mål med flaggan i topp

Det är mycket sjukdom nu. Knappt hade Ejda blivit frisk förra helgen förrän jag gick in i väggen, dag fem på influensan i dag och ingen direkt bättring i sikte vad jag kan känna. Och i går var det Tages tur, efter ett par timmar på dagis var det bara att masa sig dit och hämta hem honom, rejält febrig. Och nu på morgonen tycker jag att Ejda beter sig misstänkt övergnälligt igen också, eller så vaknade hon bara innan hon var färsigsoven av mitt förbannade hostande.

Ynklig-VM galore med andra ord.