Haparanda tur och retur

Styrde kosan söderut i går vid sjutiden på morgonen, körde mot Pajala, följde gränsvägen ner mot Haparanda för att göra ett reportage där nere.

Strax söder om Pajala stod fem hästar mitt på vägen i det svaga gryningsljuset, på flykt från något stall, frustade osäkert i kylan och stirrade ömsom mot mig, ömsom mot den länsbuss som kommit från andra hållet och också väntade på sin tur att få nyttja vägen. När de satt fart in i skogen igen körde jag fram till nästa parkeringsficka och googlade fram numret till P4:s trafikredaktion, ringde, avlade rapport och de lovade varna i sändningen. Jag tittade i tidningen i dag, inget skrivet om hästrelaterade olyckor, förhoppningsvis hittade de hem igen.

Nere vid kusten trettio mil söderut var marken fortfarande vit men det föll ett grått regn. Körde i staden ett tag före intervjuerna, som skulle ske på Ikea där jag efter förrättat värv tog mig an julbordet, unnade mig till och med en julmust.

Under resan hem inträffade så det underliga att jag skulle intervjua landsbygdsminister Sven-Erik Bucht över telefon i samma stund som regeringens budget var på väg att röstas ner. Jag stannade bilen i ännu en parkeringsficka, den här gången någon mil söder om Övertorneå, det snöade ymnigt och när Bucht efter en stunds väntan ringde och jag inledde med att tacka för att han tog sig tid trots det kaotiska läget sa han luttrat när det stormar brukar det mojna till slut och jag fick uppfattningen att han nog visste vartåt dagen barkade, även om han så klart inte sa något om det.

Tog vägen över älven till den finska sidan vid Övertorneå, körde de fem milen till Pello där nästa gränsövergång finns och vände åter till Sverige. Vägen var bättre plogad på den finska sidan, överlag känns infrastrukturen bättre utbyggd där och mobilmasterna är starkare, har man sin mobil inställd på att automatiskt söka efter bästa nät hoppar den gärna över till finska operatörer även när man kör på den svenska sidan med oönskade kostnadseffekter om man råkar ha roamingläget påslaget.

Hemma igen vid sju på kvällen, där barnen plus kusinerna hunnit välta huset.

På gränsen

Vi har ett barnfritt dygn, Ejda och Tage är överlämnade till Johannas föräldrar och vi har rest ner till gränstrakterna, sov på Torneås stadshotell på finska sidan i natt och så fort de öppnar åker vi de ynka metrarna över gränsen igen och handlar loss på Ikea i Haparanda utrustade med inköpslistor åt både oss själva och släkten, gäller ju att passa på, det är ändå knappa 30 mil hit.

20130727-075741.jpg

När vi åt middag på Umpitunneli med utsikt åt Torneälven åkte genast våra telefoner fram, jag tror vi är som lyckligast när vi tillsammans får hålla på med internet ostört på varsitt håll.

Gränser fascinerar mig för övrigt. Andra halvan av resan ner till Haparanda-Tornio går längs gränsen, bara ett hundratal meter emellan över älven, gårdar på båda sidorna, gemensamma släkter. Den totala oförståelsen de måste ha känt, när de 1809 fick veta att nej, ni är nu inte längre samma folk, de på andra sidan vattnet tillhör från och med i dag Ryssland.

Rikssprängningen. Jag tycker om att Haparanda-Tornio nu drygt 200 år senare försöker råda bot på det, sluter sig samman som en enhet över gränsen, lämnar idiotin i att ha två helt skilda förvaltningar i en stad som rent geografiskt är en enhet, bara det att en älv råkar rinna i dess mitt och fältherrar dragit linjer på en karta. Visserligen ännu bara små steg, men ändå. Hoppingivande.