Sandviken satsar på litteratur för barn och unga

I dag fick vi ännu en orsak att åka till Gästrikland regelbundet, när litteraturhuset Trampolin slog upp sina portar i Sandviken.

Att Sandviken satsar på landets första litteraturhus för barn och unga glädjer mig oerhört. Visserligen hade det så klart varit bättre för min nuvarande livssituation om satsningen skett i Kiruna, men det är klart att hjärtat även klappar extra varmt för min hembygd. Sandviken har alltid lagt mycket resurser på kultur, biblioteket är exempelvis ett föredöme med sin långvariga satsning på 365-dagarsöppet (något exempelvis Stockholm inte är i närheten av), och litteraturhuset Trampolin, inhyst i det nya kulturcentrumet, har potential att bli något väldigt bra, av vad jag läst och sett hittills.

Hoppas nu bara att Sandvikenborna överlag drar dit sina barn, så att det inte bara blir en plats dit den kulturintresserade medelklassen vallfärdar.

Arbetarbladet har skrivit en artikel inför helgens premiär, och nedan bäddar jag in ett klipp som TV4 Nyheterna gjorde om satsningen för en dryg månad sedan.

Vittangi och Baby E

Vi tog tåget norrut, Tage och jag. Gästrikland i helgen, Tage besökte sin farmors dagis i går, han levde rövare i timmarna tre medan jag satt i personalrummet och jobbade. Sedan ”promenerade” vi hem genom två decimeter oplogad nysnö med barnvagnen. Så fick jag ett träningspass även detta veckoslut. I dag åkte vi till Kungsgården, där Tage spenderade en god stund av kvällen med att gång på gång snurra in sig i ett liggunderlag. Kanske bara ska slå in den där och ge honom i julklapp, konstaterade pappa.

På tal om Norrland. Det slog mig att jag här i spalterna helt glömt bort att nämna två livsförändrande saker:

Med start kring jul och nyår omlokaliserar vi oss och gör Vittangi – som i går slog svenskt köldrekord för år 2012 – till vår huvudsakliga hemmabas. Lite som när vi var föräldralediga med Tage och drog söderut till Berlin, fast nu åker vi lika långt åt andra hållet och flyttar in i Johannas farföräldrars gamla villa, som vi köpte för ett par månader sedan. Vi överger inte stockholmsboendet, men eftersom Tage nu är så stor kommer det knappast att bli lika frekventa vistelser i huvudstaden som under året i Berlin, eftersom han efter trettonhelgen börjar på dagis där uppe. Tanken är också att det här ska bli längre än ett år, hur många får vi se, det rör ju sig trots allt om en rejäl omställning.

Vilket någorlunda sömlöst för mig över till den andra saken, i slutet av mars väntar vi utökning i familjen när tre blir fyra! Så i stället för att upptäcka Berlin medelst barnvagn kommer jag med barn #2 att göra detsamma i Vittangi. Synd bara att jag redan kan de … ja vad kan det vara, femton gator Vittangi består av utantill efter att ha promenerat Johannas föräldrars hundar varv efter varv när vi har varit på besök.

Hur som helst, vi är i vecka 24 nu, Johanna mår fint bortsett från att Baby E är en magkickare av tidigare aldrig känd art, och vi är väldigt förväntansfulla. 30 mars, samma dag som mina tvillingsystrar är födda, är beräknat nedkomstdatum.

Intervjuad i Arbetarbladet i dag

Åh, älska min gamla hemmatidning Arbetarbladet! I dag publicerar de en stor intervju med mig och Johanna gällande ”När två blev tre”, och reportern Ylwa Karlström som kom ner och gjorde intervjun har även skrivit en anknytande krönika gällande det här att alla gärna har åsikter om andras föräldraskap. På webben går det även att läsa ett av mina kapitel, det som med utgångspunkt i min morfars död behandlar mina förändrade känslor inför min egen dödlighet efter att Tage fötts.

Jag tog mig friheten att ta en skärmdump från sajten, eftersom jag tyckte att deras bild på oss blev så fin.

On tour

Vi är i Gästrikland. Gävle i går, Kungsgården i dag och vidare mot Sandviken i kväll. Tage on tour, skulle man väl kunna kalla det, det är ju främst honom alla vill träffa. Just nu sover han och hans mor lunch efter en viss tids kamp mellan två tuffa viljor. Mamman vann, dock inte utan hårt motstånd.

Så här såg det ut i går vid samma tillfälle.

 

Tåg i Bergslagen

Vi tar tåget västerut, gör en kort avstickare till Falun för att besöka pappas (farfars) jobb innan vi tar tåget mot Stockholm i eftermiddag.

Att åka till Gästrikland har sedan jag flyttade hemifrån för snart 16 år sedan handlat väldigt mycket om resande. Inte själva färden dit, Sandviken ligger mindre än 20 mil från Stockholm och det går på under två timmar, nej, det är under själva besöken som resorna kommer. Mamma i Sandviken, pappa i Kungsgården, systrarna i Gävle, det blir en hel del logistik som ska klaras av, logistik som inte blir enklare av att varken jag eller mamma har eller har haft någon bil.

Kanske är det därför jag vurmar så för kollektivtrafikens väl och ve, jag har alltid varit så beroende av den för att ta mig någonstans.

Tage sover i sin vagn och jag ser skogarna susa förbi utanför fönstret. Att resa den här sträckan med tåg känns underligt, jag har nästan aldrig gjort det tidigare, Gästrikland är ett landskap man färdas igenom längs riksväg 80, med Gävle i öster och sedan Valbo, Sandviken, Kungsgården, Storvik och slutligen Hofors vid den västra gränsen innan dalaskogarna mot Falun tar vid. Men sedan några år försöker de få fart i järnvägstrafiken, Tåg i Bergslagen, TIB, men om de lyckas vete fåglarna för järnvägsstationerna ligger så långt från där människorna bor, samhällena är byggda med sina ansikten riktade mot riks 80, inte mot järnvägsspåren.

Riksväg 80 byter för den delen namn till E16 snart, ”Europaväg från kust till kust”, Gävle till Oslo, hej då kära riks 80 och järnvägssatsning, här kör vi bil eller möjligen buss fallera.