Robin Williams, Filmstaden och jag

Anledningen till att jag tror att så många i min omgivning – och inte minst jag själv – är så tagna av Robin Williams död tror jag har att göra med att hans storhetstid på biograferna sammanfaller med tiden då många som är födda i mitten av 1970-talet gick som mest på bio.

Åtminstone är fallet så med mig. Från när jag var femton till jag var tjugotvå-tjugotre någonstans gick jag på bio minst en gång varje vecka, vissa lördagar såg vi två filmer på raken inne på Filmstaden i Gävle, först nioföreställningen, och därefter nattbion för att sedan ta fyllebussen hem vid kvart över två på natten (dessa bioresor skrev jag ett eget inlägg om för sex år sedan).

Med start vid Döda poeters sällskap, som hade premiär på svenska biografer i januari 1990 (och som för mig var omtumlande på samma sätt som Donna Tartts roman Den hemliga historien några år senare) tror jag att jag såg Robin Williams på bio i en ny film åtminstone en gång per år fram till 1997 års Will Hunting. Filmer som Uppvaknanden, Fisher King och Mrs Doubtfire i första hand, men jag vill minnas att jag även såg den engelskspråkiga versionen av Aladdin där han ju gjorde rösten som anden, Hook och jo, jag såg banne mig Jumanji på bio till och med. Good morning Vietnam var dock före min mer vuxeninriktade biotid, så den såg jag på video, jag har fortfarande en vhs-kopia av filmen på ett band på vinden i Stockholm. Och icke att förglömma Baron Münchhausens äventyr som jag också såg på bio, där han ju under pseudonymen Ray D Tutto gjorde den lilla rollen som mångubben. Men den kom före Döda poeters sällskap och är ju ingen Robin Williams-film per se, så jag nämner den endast som referens.

Men käre Robin Williams, du personifierar min guldålder som biobesökare och det är så jag kommer att minnas och sakna dig. Tack för alla fina stunder du gav mig i filmsalongen.

King, TV4 Play och Payne

Jag är ju inte bara föräldraledig utan skriver en del texter när jag hinner. Bortsett från den krönika jag skriver för TT:s featureredaktion varje vecka om nät-/mobil-/app-/teknikvärlden som publiceras lite här och där i landsortspressen runt om i riket – dock ej på webb utan bara på papper av någon anledning – så joxar jag med en del annat också.

Innan vi drog iväg till Florida skrev jag en artikel om Stephen King som gick ut på TT:s kulturlina häromveckan som bland annat Gefle Dagblad publicerade, i tisdags skrev jag om TV4 Plays intåg hos Apples tv-tjänst Apple TV på TVdags (många tv i den satsen) och till i dag har jag recenserat Alexander Paynes nya film ”Nebraska” för UNT.

Ömheten även som video on demand

På tal om ”Ömheten” som jag skrev om i senaste blogginlägget, så kom det ett pressmeddelande i går om att distributionsbolaget Nonstop Entertainment ingått ett avtal med Telia om att börja visa filmen via Telias video on demand-tjänst blott två veckor efter biopremiären i slutet av november.

Andreas Bratt som är ansvarig för vod-tjänsten hos Telia säger i pressmeddelandet att Ömheten blir så vitt vi vet den första svenska spelfilmen som får On Demand-premiär så här nära biopremiären, men det stämmer inte, för i fjol gick ”Hassel – Privatspanarna” upp på bio, dvd och vod helt simultant, utan ens ett par veckors eftersläpning. Redan 2010 gjorde dessutom Nonstop Entertainment ett liknande experiment när Joaquin Phoenix-mockumentären ”I’m still here” släpptes samtidigt för visning på bio och vod-tjänsten Voddler. Fast okej, den sistnämnda var inte en svensk film.

Men hur som helst – roligt initiativ! Skulle dock vara kul att se någon våga göra så här med en tippad storsuccé och inte bara smalare filmer.

Ömheten

Nämen! En långfilm som utspelas i Kiruna med stadsflytten som backdrop med Sebastian Hiort af Ornäs i huvudrollen, killen som spelade huvudrollen i ”Sebbe”. Regissören Sofia Norlin fick Stockholms filmfestivals långfilmsstipendium för att göra filmen. På något sätt har jag helt lyckats missa det här.

Hur som helst. Trailern ser fin ut, och premiär blir det i vinter. Skoj!

Tredje gången gillt för Celine och Jesse. Eller fjärde.

Jag får erkänna att jag är extremt peppad på ”Before midnight”, Richard Linklaters tredje film med Julie Delpy och Ethan Hawke om paret Celine och Jesses kärlekshistoria som började på ett tåg på väg mot Prag 1995 i ”Bara en natt”/”Before sunrise”. Jag fullkomligt älskade den när den kom, och tyckte även oerhört mycket om ”Bara en dag”/”Before sunset” från 2004, där de återförenades (för gott?) i Paris nio år senare.

Fick ett pressmeddelande nu på förmiddagen om att den svenska premiären dock sker först den 20 september, med en smygvisning på Way Out West i augusti. Med tanke på att filmen visades på Sundancefestivalen redan i januari, har tävlat i Berlin och går upp i USA redan i början av juni, känns det oerhört avlägset.

Men!

När jag klickade mig runt IMDb efter länkar till det här inlägget upptäckte jag något jag inte hade en aning om – Delpy och Hawke har spelat Celine och Jesse även i en fjärde film – Linklaters ”Waking life” från 2001, en något experimentell datoranimerad film med drömtema där de medverkar i en scen. Måste tveklöst kollas upp i samband med att jag ser om de två inledande filmerna före trean.

Du menar att du vill instifta Cannesfestivalen?

Jag har recenserat en del (inte så bra) filmer den senaste tiden. Amerikanska radioaktivitetsskräckisen ”Chernobyl diaries” som hade premiär i fredags, och den fullständigt hopplösa svenska skärgårdsthrillern ”Mörkt vatten” som går upp på bio i dag, till exempel.

På tal om ”Mörkt vatten”, så är regissören Rafael Edholm intervjuad hos Moviezine och uttrycker en del … eh, ja låt oss säga underliga saker om hur synd det är om män i Sverige som försöker göra film.

Citat ett: Det här inte en politiskt korrekt film. Jag är för det första man, så jag står upp och kissar. När ens kisserier ska ha med det konstnärliga att göra, det är jävligt tråkigt.

Citat två: Man får nästan be om ursäkt att man är man och vill göra film. På sätt och vis vore det skönt om man instiftade en manlig festival med manligt pris, så man slapp be om ursäkt. Att slippa skämmas för sitt kön.

Samtidigt, i den verkliga världen, var i år samtliga filmer som tävlade i Cannes regisserade av män, och av totalt elva svenska filmer med biopremiär under våren var blott två regisserade av kvinnor.

Synd om männen my ass.

Titanic upp till ytan igen

Titanic har alltid fascinerat mig något oerhört. Det ryms så oerhört mycket spännande i den tragiska förlisningen och det finns så mycket att läsa om den! Bara Wikipediatexten om Titanics livbåtar är på över 50 000 tecken. Myter, spännande öden, ren och skär fasa och fantastiskt överdådiga kärlekshistorier. Fantastiskt.

Eller ja, överdådig kärlek kanske bara fanns i James Camerons filmversion, men det må väl så vara. Jag har hur som helst recenserat den ”nya” 3D-versionen som i dag går upp på bio för UNT. Summa summarum: Fortfarande en väldigt imponerande och medryckande film, totalt meningslöst med 3D-glasögonen.

I går blev det för den delen en söt liten nyhet gällande den enda förändring som James Cameron gjort i den nya versionen, förutom att försöka lägga på en tredje dimension då. Tydligen så var stjärnhimlen som syns i en scen i slutet när Rose (Kate Winslet) ligger i vattnet och fryser på ett stycke skeppsbråte fel, något som en astronom påpekat för James Cameron flera gånger. Sagt och gjort, i den nu bioaktuella versionen är himlen uppdaterad, och återger en korrekt bild av hur stjärnhimlen såg ut ovanför Titanics undergångsplats i Atlanten natten mot den 15 april 1912.

Soundtrack of my novel #16: The blower’s daughter

Fredagar är veckans stora filmdag. Vad passar då bättre än att låta den eminenta filmkritikern Emma Gray Munthe stå för dagens bidrag?

Emma har valt ”The blower’s daughter” av Damien Rice till min låtkalender, och motiveringen följer nedan. Först vill jag dock nämna att Emma driver bloggen Shoot me while I’m happy, vanligen twittrar som @GrayMunthe men nu i dagarna är en av dem som twittrar på Stadsmissionens projekt Betalvägg för hemlösa, där man till en kostnad av 25 kronor får tillgång till twitterkontot @betalvaggen. Ett hedervärt projekt väl värt att stödja.

Emmas motivering:

För mig är det Damien Rice ”The blower’s daughter” som sammanfattar ”Vi har redan sagt hej då”. Det av några olika anledningar:

1) Jag har själv haft den som bakgrundsmusik på väg ut ur ett uselt förhållande/på väg in i ett annat, bättre/dumpad på julafton/ensam med BiB-hjärtesorg/självömkan.

2) Den är med i fantastiska ”Closer” (se om ni inte redan gjort det!) och jag minns en ungefärlig ordväxling om just den i min och Orvar Säfströms recension i ”Filmkrönikan”. Orvar gav filmen en tvåa med motiveringen att huvudkaraktärerna hade ickeproblem och var banala. Jag kontrade med ett förvånat “Men människor ÄR ju banala?!” och gav filmen en femma. För så är det ju. Vi larmar och gör oss till, skapar problem och ickeproblem, gråter, glömmer, börjar om och larmar och gör oss till igen.

And so it is
Just like you said it would be
Life goes easy on me
Most of the time
And so it is
The shorter story
No love, no glory
No hero in her skies

I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes…

And so it is
Just like you said it should be
We’ll both forget the breeze
Most of the time
And so it is
The colder water
The blower’s daughter
The pupil in denial

I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes…

Did I say that I loathe you?
Did I say that I want to
Leave it all behind?

I can’t take my mind off you
I can’t take my mind…

’Til I find somebody new

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
”The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
”It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
”Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)
”Ride on” av Christy Moore (Mathias Rosenlund, Pärlgränden 8)
”Cheek to cheek” av Sahara Hotnights (Johanna Ögren, Bokhora, GadgetteFashionista)
”Go now” av The Moody Blues (Kerstin Ydrefors, Eli läser oct skriver)
”Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds (Sandra Gustafsson)
”Creep” av Radiohead (Jeanette ”Peppe” Öhman, Livet & Helsingfors)