Sekretessens baksida

De senaste två dygnen har det rasat in besökare (oh well, kommit många i alla fall) till infosidan för Vi har redan sagt hej då från en länk på Facebook. Och eftersom Facebook till stora delar är en sluten arena beroende på hur man ställt in sina sekretessinställningar, så leder så klart länken som besökarna kom från ingenstans när jag klickar på den. Och det finns ju av samma sekretessinställningsskäl inget vettigt sätt att söka reda på en specifik statusuppdatering eller delning inne på Facebook heller.

Rent generellt tycker jag att det är väldigt bra att det är så här. Men i just det här specifika fallet?

Nyfiken och en aning frustrerad.

Och så säger de att Facebook och Twitter är meningslöst

En vanlig lördag – veckans sämsta internetdag – snittar den här bloggen runt 100 besökare om jag har skrivit ett normalt inlägg och inte puffar för det. I går, när jag puffade på såväl Facebook som Twitter (samt hade skrivit något som kunde tänkas intressera människor) rusade siffran upp till 400.

Det är i sammanhanget även intressant att notera hur beteendet gällande kommentarer har ändrats. Först ser de att jag har delat ut inlägget på Facebook, klickar sig till inlägget, klickar sig sedan till 2007-inlägget jag länkade till, läser det, men går sedan tillbaka till Facebook och kommenterar vid min delning där. Kommentarsfunktionen i bloggen ekar fullständigt tom.

Stackarn.

Det här med att ställa krav

Jag skrev om Facebook, deras nya annonser och tidslinjen för ett par dagar sedan i UNT. Och för första gången sedan jag började skriva mina krönikeliknande teknikartiklar för dem har kommentarsfältet vaknat till liv.

Kanske måste skriva saker som folk inte håller med om oftare.

Och på tal om UNT recenserade jag även ”Shame” som har premiär i morgon. Fin film, om man nu kan säga det om en ytterst glåmig skildring av gravt sexmissbruk.