Eftersom Johanna tog med sig Tage till Luleå på jobbresa i går (och sedan tog ledigt i dag för att de skulle kunna gå på multiarenan Alcatraz och förlusta sig på fängelseäventyret Prison Island) fick även jag och Ejda hitta på något för att sätta guldkant på tillvaron. Efter jobb och dagis i dag tog vi bilen till Kiruna, gick till Café Oscar och åt pannkaka och drog sedan till badhuset och plaskade runt i de fyra bassängerna i cirka en och en halv timme. Därefter hann vi förbi Stora Coop för lite snabbt handlande (Ejda krävde att få köpa en blågul nationaldagsbukett på grund av nationaldag, jag har visst lyckats uppfostra en patriot) innan vi slutligen körde ut till tågstationen för att hämta upp Luleåfararna.
Knappast lika spektakulärt som en resa ner till länsresidensstaden med översovning på hotell (även om vi visserligen sjöng ikapp till Pup star-soundtracket hela resan in vilket kändes festligt), men ändå så pass mysigt och intensivt att den enda bild jag hann ta på hela kvällen var när hon stack huvudet i en potatis (tror jag i alla fall att det är). Bara en sådan sak.
Sorteras under ”Upprördhetsattacker vi inte anade att Toy Story skulle framkalla”.
Vi ser Toy Story 2. Ejda blir lite frågande när jag och Johanna skrattar åt scenen i hisschaktet när Buzz slåss mot ärkefienden Zurg, och Zurg avslöjar att han är Buzz pappa strax innan han faller mot vad som verkar vara hans död.
– Ja, alltså, vi skrattade för att det var en ganska rolig blinkning till Star Wars, när Luke Skywalker får veta att Darth Vader är hans pappa.
– Men han föll ju! Dör Darth Vader?
– Öhm, ja, inte så som i Toy Story-scenen, men ja, han dör. Senare.
– DÖR DARTH VADER?! Varför då?!
– Tja, han … är ju ond.
– MEN HAN HAR JU EN GOD SIDA! Han har ju GOTT inom sig också!
Utedag i det lilla. Ägnade förmiddagen åt att kratta de delar av gräsmattan som inte hanns med förra helgen eller i veckan, samt fyllde skottkärran med ett par lass jord som bildat högar efter att Johanna grävt ett litet avrinningsdike. Lagom tills jag var klar blev det i princip storm, så det var i sista stund som lövhögarna jag byggt upp hann ner i sina sopsäckar.
Därefter körde vi ut till Rovasuando och hängde i stugan i några timmar med kidsens mommo och moppo. Ejda har bestämt att moppon ska bygga en trähäst åt henne, så dagen avslutades med att han och jag med spännband surrade fast en tjock meterlång stock som ska bli hästens kropp i en trädstam och bar den mellan oss likt ett fällt bytesdjur från stugan bort till bilparkeringen. Moppon försökte under promenaden övertyga Ejda om att hästen han ska tillverka är en hingst och inte det sto som Ejda beställt – allt för att han ska slippa bygga även det föl som beställningen innefattar.
Men känner jag Ejda (och hennes moppo) rätt står det nog snart såväl ett sto som ett föl på vår gård, redo för omvårdnad.
Tage älskar sina sommarhattar. Helst vill han ha dem under cykelhjälmen när han cyklar, så han alltid kan ha den på.
I kväll fick han dock lämna hjälmen av, sportklubbens tipspromenad runt sjön måste promeneras om man går i ettan eller är äldre. Ejda, dagisplutt som hon är, tillåts dock hoja och måste således stanna och vänta på oss andra tre gång efter annan.
Ejda har varit motsträvig att växla upp från den tolvtummare hon använt sedan hon lärde sig cykla sommaren för två år sedan, trots att hon så uppenbart vuxit ur den. Vi har försökt få henne att överta Tages avlagda sextontummare, försökt peka på att flera av hennes årskamrater redan har sådana, och att hon därtill är längre än flera av dessa barn, hon borde verkligen byta upp sig. Och hon har också cyklat på den ett par gånger, men sedan alltid återvänt till den trygga orangeblåa tolvtummaren med motiveringen att den andra är stor och läskig.
I slutänden visade det sig dock att skon klämde någon annanstans – den hade fel färg och saknade stöd. När hon i dag fick nys om att grannflickan mittemot skulle sälja sin sextontummare var vi raskt där med 150 kronor, och en sadelsänkning senare hojade Ejda glatt omkring på gatan, innan vi drog ut på byn och hon stolt visade upp sitt nya åk för såväl kusiner som morföräldrar.
Själv fick jag punktering halvvägs och fick fortsätta resan på en lånecykel, men det var det värt.
Sedan Ejda blev besatt av leksakshästar från tyska Schleich för några månader sedan har hon också blivit besatt av att titta på Youtubeklipp med sagda leksakshästar, det är en hel subgenre. Hon inleder varje morgon på samma sätt – kommer ner till vardagsrummet, greppar fjärrkontrollen till Apple TV:n, startar Youtubeappen, väljer röstsök och skriker: Leksakshästvideor! Och så rullar det igång.
Det var så klart bara en tidsfråga innan hon själv, under mitt överinseende, skulle vilja börja göra egna videor. Och nu finns resultatet – Youtubekanalen Stall Älgbacken.
Än så länge är det jag som får filma, och jag sköter även eventuell klippning, hantering och publicering. Hon är dock mycket noga med vad filmerna ska ha för omslagsbilder, och hon förbereder grundligt inför inspelningarna och ställer upp scener i sitt rum och tänker ut och instruerar i förväg hur jag ska filma. Stringensen i berättelserna är väl inte alltid hundraprocentig, men jag måste ändå säga att med tanke på att de flesta av de videor hon tittar på verkar göras av tjejer som är ungefär dubbelt så gamla som hon själv, så sköter hon sig utmärkt.
Tre filmer är hittills publicerade och en fjärde – inspelad utomhus! – kommer i morgon.
Skrev lite. Hjälpte Tage göra en stop motion-film med sin Darth Vader-figur. Fixade lite i Ejdas rum. Jobbade på bion – matinén Mästerdetektiven Sherlock Gnomes på schemat – innan middag och Tillbaka till framtiden 2-introduktion för Tage, tyvärr orkade han inte hela filmen, vi får kolla klart i morgon. Avrundning med Designated Survivor, där Michael J Fox dök upp igen i en gästroll, vilket ju alltid är mysigt.
I dag är det exakt ett år sedan vi inledde fjolårets två månader långa New York-vistelse. Tanken svindlar. När jag berättade det för Ejda i morse när vi var på väg till dagis blev hon helt gråtmild. Jag sa-a-knar New York, kom det efter ett tag. Jag kan inte annat än att hålla med.
Rubriken? Ejda och Tage såg Husdjurens hemliga liv sisådär 200 gånger i fjol, eftersom den utspelar sig delvis i Brooklyn och flera platser syntes i filmen som vi passerade närmast dagligen. Vid ett tillfälle i filmen är Beastie Boys stenhårda låt No sleep till Brooklyn med, och Ejda skanderade under en period refrängen med höjd, knuten näve varje gång tillfälle gavs. Dock vägrade hon att sjunga den på något annat sätt än No sleep … to the Brooklyn!
Tages fascination för Taylor Swift föddes för övrigt genom samma film, då den inleds med hennes dänga Welcome to New York, som blev något av vårt anthem under månaderna där.
Vi nådde 12,1 grader sent i dag på eftermiddagen, det har varit riktigt varmt ett antal dagar, även om det ännu är minusgrader om nätterna. Snön ligger fortfarande mer än halvmeterdjup på gräsmattorna men vägarna är i stort helt rena och vår uppfart likaså (det senare krävde dock att jag ägnade 2,5 timmar av måndagskvällen åt att hyvla bort ett närmare två decimeter tjockt istäcke från sagda uppfart, så går det när man stundom slarvar med snöskottningen om vintrarna).
De bara vägarna innebär att kidsen nu är ute och hojar mest hela kvällarna. Ejda skulle egentligen överta Tages gamla 16-tumscykel redan i fjol, men håller enträget fast i 12-tummaren hon lärde sig cykla på som treåring och nu vid fem definitivt är för stor för. Nåja, det ger väl sig. Tage var på kalas och cyklade hem själv, han blev en halvtimme sen för att han och en klasskompis tränade på att stegra samt cykla i full fart in i snödrivor.
De har skrapat vägarna här i byn den senaste veckan, det görs alltid i slutet av vintern innan blidan och slasket kommer, gatorna skulle bli ofarbara av all sörja annars, antar jag. Det här betyder att de redan höga snöhögarna växer ytterligare i höjd, och att de allt smalare vägarnas sidovallar på sina håll är uppåt två meter.
Det innebär också att varje hemgång från fritids och dagis blir ett ändlöst klätteräventyr med ständigt nya kullar att bestiga. I dag tog det nästan 40 minuter att gå de 300 meter vi har från skolområdet till hemmet.
Hon är av en speciell art, Ejda Sonsy Maria Åberg Ögren. Så sprängfylld av vilja, sprakande infall och energi, samtidigt ofta blyg inför omvärlden på ett sätt som begränsar henne en aning, jag får känslan av att hon ibland framstår som trulig på gränsen till avog i mötet med människor utanför hennes inre krets. Vi pratar ofta om det, hon och jag, om vikten av att bjuda på ett leende på gatan, i affären, när hon kommer till dagis på morgonen, hur mycket som kommer gratis här i livet om man bjuder dem man träffar på vänlighet. Speciellt när man som i hennes fall har så mycket att ge.
Nåväl. Hon är som sagt av en speciell art, och därtill av arten som lindat sin pappa så hårt kring sitt lillfinger att det ibland är löjligt, vilket omgivningen inte sällan påpekar. Och som hon själv dessutom är mycket medveten om att hon förmår göra.
Ta bara hennes senaste idé, att så fort en konflikt uppstår med teatraliska, hårda steg rusa uppför trappan, springa in i sitt rum och slå igen dörren så hårt att porslinet en våning ner skallrar i skåpen. Så tar det några minuter under vilka ett antal dunsar hörs då hon kastar några av sina många gosedjur mot dörren i vredesmod, varefter lugnet tillfälligt lägger sig. Därefter kommer, utan undantag, den darrande befallningen med rösten fylld av gråt: Paaaappa! Paaaappa! När jag kommer upp, för det har jag hittills alltid gjort, ligger hon invirad, gömd under sitt täcke mot ett tårdränkt lakan, och efter att jag lyckats lirka fram henne ur virrvarret kan vi tillsammans försöka bena ut vad som gick fel den här gången.
Det är väl kanske konstigt med tanke på att de har sin start i gräl, men jag tycker om de där stunderna. Det finns så mycket kärlek i dem, och det är inte minst ett av få tillfällen då hon kan erkänna att hon (kanske) haft (åtminstone en liten aning) fel. För det är ju det också, precis som sin mamma har hon svårt att visa sig sårbar och beroende av någon, och verkligen inte inför den hon tyr sig till mest.
Älskade Po.
Fem år i dag. Det får bli fem bilder.
En söndag i april i Meatpacking District under tvåmånadersvistelsen i New York i fjol, när Ejda ville ha en efterrätt. Den visade sig vara en aning oversized.Utanför vårt lokala pizzahak i Brooklyn dit vi gick varje söndag och käkade. Hon hade någon liten cool dans för sig en vecka ute på trottoaren, och jag tycker att attityden syns väldigt tydligt i fotot.Hon är väl i ärlighetens namn ingen hejare på bowling ännu, egentligen. Men när hon fick ner åtta käglor, då jublade hon. Vi var och bowlade två gånger i New York, den här gången på en tvärgata vid Times Square, vill jag minnas.”Jag älskar doften av nyjamad katt!” Hennes senaste påfund är att hon ska köpa en kompis till Karlsson med pengarna från sin spargris, som fram till dagens födelsedag uppgick till 77 kronor. Arbetsnamnet på katt nummer två, som vi vuxna är lite mer skeptisk inställda till, är Lena Nyman.Jag vet inte, hennes min är liksom bara så typisk. Hon myser, men kan inte riktigt erkänna det, så hon måste le i smyg. Det är väldigt mycket Ejda.
Varför vi kallar henne Po? Vi sjöng en egenpåhittad vaggvisa för henne som liten, där refrängen bland annat innehöll ett antal ljudningar med start i hennes namn. Ejda blev Ejdo Pejdo, som blev Pejdo Dejdo, som blev Dejdo Do och i andra omgången slutligen landade i Pejdo Po. Det sistnämnda fastnade här hemma, medan Johannas mamma ibland kallar henne för Pejdo och Johannas syster Niddi ofta säger Dejdan.
Jag glömde helt bort att ta bilder under tiden som Ejdas femårskalas pågick. Men barnen var fjorton till antalet, alla verkade ha roligt och Ejdas egenkonstruerade variant av ”Sätta svansen på grisen”, som hon kallade ”Sätta hornet på enhörningen”, gjorde succé, ett par av barnen ställde sig sist i kön igen fem gånger för att få försöka på nytt efter att jag satt en svart mössa över deras huvuden och snurrat några varv. Resultatet beskrivs väl bäst med en meteorologfras: Spridda skurar
Förberedelserna fångade jag dock. Hon är noga med detaljerna, vår dotter – och därtill mycket bestämd, bland annat skickade hon tillbaka mig till affären i förmiddags för att jag hade köpt fel färg på blommorna, och när jag då sa att då får du allt följa med dit så att det blir rätt, så fick hon personalen att plocka fram påsksortimentet, som egentligen skulle börja säljas i morgon, så att hon kunde välja en bukett i rätt nyans av lila.
I morgon inträffar själva femårsdagen. Grattis i förskott, älskade unge.
