Tidens tand

Hade orsak att sparka igång min gamla älskade Powerbook i morse, behövde rippa en dvd inför en filmvisning vi ska ha på Folkets Hus på fredag kväll, och eftersom det var cirka 700 år sedan jag ägnade mig åt något sådant, vände jag mig till den gamla trotjänaren, där det fortfarande fanns programvara för detta inlagt.

Drabbades som vanligt av kraftig nostalgi, och började efter avslutat dvd-värv småjobba på den numera femton år gamla datorn. Som vanligt gick det lite trögare än senast, det är ju faktiskt smått sinnessjukt att allting hela tiden ska behöva starkare och starkare maskiner, trots att det jag sysslar med i dag på det stora hela är detsamma som för 2004 när datorn var sprillans ny. Nu drogs fläktarna igång bara av att jag loggade in på Gmail.

Spiken i kistan kom dock när jag skulle logga in på WordPress för att skriva det här blogginlägget. Det gick inte längre, access denied var beskedet jag fick följt av något servertjofräs, möjligen har det att göra med den där php-uppdateringen jag gjorde i vintras, jag vet inte, har inte tid att undersöka saken djupare just nu.

Oavsett bakomliggande orsak gjorde det mig sorgsen. Nej, självklart kan jag inte förvänta mig att en femton år gammal dator ska kunna användas på samma sätt i dag som då, men att jag inte ens ska kunna logga in på min blogg (med tretton år på nacken)?

Mörker.

Distraktioner

Jag börjar smått inse att jag inte kan hantera frestelserna det innebär att arbeta vid datorn. Jag har aldrig riktigt köpt att de ständiga distraktionsrisker som de sjuttiotolv samtidigt öppna programmen och Safari-flikarna innebär skulle vara ett problem för mig, jag har helt enkelt stått över sådant. Har jag inbillat mig, alltså.

Men jag vet inte. Jag tycker jag blir allt mer ineffektiv framför mitt Worddokument för var dag som går, och jag hittar oavbrutet på ursäkter för att kolla mejlen, kolla rss:en, kolla Facebook, söka på webben, kolla mejlen, kolla Facebook, kolla … ja, ni fattar galoppen.

Faktumet att jag i måndags – dagen då jag drog ner till Stockholm och tillbaka – lyckades få ur mig den största textlängden på länge trots att jag enbart skrev på flyget och flygbussen och därtill enbart på min iPad mini måste betyda något. Visst, jag kan ständigt ägna mig åt alla de förströelser jag räknade upp ovan på iPaden också då det är en 4G-variant, men faktumet att Worddokumentet ständigt täcker hela skärmen och att jag inte kontinuerligt ser den lockande sidolisten med alla appar som drar och pockar – ja, det betyder något.

Och jo, jag vet att man sätta textdokumentet i helskärmsläge på datorn också, men det blir inte samma sak. Jag vet ju att de ligger där under och väntar.

Jag har inte riktigt bestämt mig för vilken väg jag ska gå för att lösa det här problemet ännu. Men det känns … ja, futtigt att ha drabbats av det.