I går kom besked från Trafikverket om att båda de dagliga nattågen till övre Norrland blir kvar i oförändrad form åtminstone fram till 2020. Att jag varit kritisk till hur nattågen fungerar i praktiken är ingen hemlighet, men lösningen är så klart inte att lägga ner dem, utan att rusta upp dem och göra dem till ett attraktivt alternativ till flyget.
Att Trafikverket skulle komma fram till det här var verkligen ingen självklarhet med tanke på hur andra nattågslinjer lagts ner de senaste åren, och många fruktade att det skulle bli en kompromiss – att ena tåget skulle få stryka på foten och det andra behållas. Att så inte blev fallet gör mig genuint glad.
Vad som däremot inte gör mig glad är hur ointresserade riksmedia är för den här frågan. Trots att tågen avgår från Stockholm, och Stockholm därtill har en väldigt stor norrländsk befolkning, skrev exempelvis Dagens Nyheter inte en rad om ödesbeskedet. Jag tycker att det är uselt, rent ut sagt.
Så hade vi den sista helgen med pappers-DN, och den avslutades som de alltid gör här uppe, genom att tidningen inte kom.
Nu är det egentligen inte Dagens Nyheters fel – i och med att de lokala tidningarna Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren inte ges ut på söndagar, finns därför ingen tidningsdistribution på söndagar. Söndags-DN kommer med måndagstidningen.
Men nu är det alltså slut. Jag tror att jag har varit pappersprenumerant på DN ända sedan jag flyttade till Uppsala hösten 1995, möjligen med något uppehåll i samband med någon flytt och under året i Berlin var den på uppehåll i fysisk form, men i övrigt har vi följt varandra genom halva livet.
Jag hade egentligen gärna fortsatt. Men en prenumeration på DN här uppe kostar numera 660 kronor i månaden, och det är helt enkelt inte värt det längre, särskilt inte eftersom de varje gång priset höjts har skickats ut ett mejl där det motiverats med någon floskelmening i stil med Vi jobbar ständigt med att höja kvaliteten på vår produkt och därför kommer vi med start från … och så vidare. Vad den där kvalitetshöjningen består i har dock varit svårare att se.
I ärlighetens namn har vi det senaste året ”bara” betalat 362 kronor per månad, eftersom jag i ett försök att sänka månadskostnaden gick ner på en weekendprenumeration. Det innebar visserligen nästan en halvering av kostnaden, men samtidigt fick vi bara tidningen på rätt dag två dagar i veckan i stället för sex – söndagstidningen får vi ju som sagt på måndagen – så det har i ärlighetens namn känts en smula meningslöst.
Jag kommer att behålla en digital prenumeration, och läser också pappersvarianten som pdf säkert fyra dagar i veckan redan nu, så någon större skillnad i hur jag tar till mig DN kommer inte detta att innebära i praktiken.
Men visst är det ändå något som går förlorat. Säga vad man vill om internet, men en direkthet försvinner när papperstidningen inte ligger där på köksbordet, och man i brist på tid åtminstone snabbt kan bläddra sig igenom DN:s A-del och få sig en överblick och sammanfattning och kanske fastna vid något man inte förväntade sig. Nyhetsläsning på nätet fungerar inte så, vem klickar sig exempelvis fram till och går igenom rubrikerna på en notisspalt där? Hur användarvänlig man än gör en nättjänst är det svårt att trumfa enkelheten i att förstrött dra till sig DN:s kulturdel och börja bläddra. En fysisk tidning på ett bord uppmanar till att bli läst bara genom sin existens, en app i en iPhone eller iPad gör inte det.
Ett ytterligare skäl att pappersupplagan av DN inte är så lockande här uppe är så klart den tidiga trycktiden. Ibland väljer jag aktivt den digitala pdf-upplagan i DN:s app även när papperstidningen ligger bredvid mig, om jag vet med mig att det finns stora nyhetshändelser jag vill läsa om som fortgått under kvällen efter att landsortsupplagan gått till tryck. Sportdelen läser jag i princip aldrig på papper här, den består nästan uteslutande av införartiklar i stället för de resultatartiklar som de senare upplagorna hinner få med.
Så bye bye pappers-DN, we had a good run och det smärtar mig helt ärligt rätt mycket att ta det här steget. Men 660 kronor per månad för att få en fullgod produkt – nej, det är för mycket.
En tur till brevlådan om morgnarna blir det dock fortfarande, prenumerationen på NSD behåller vi. De 252 kronor vi lägger på den i månaden känns i sammanhanget nästan gratis.
Flera intressanta texter om Storytels köp av Norstedts i dag, jag fastnade särskilt för Linus Larssons analys i Dagens Nyheter, om hur det kanske är den streamade ljudboken som står för det verkliga digitaliseringsskiftet i litteraturbranschen, och inte e-boken:
Ljudbokstjänstens framgångar visar att digitaliseringen också vänder upp och ned på vad en bok är. Att lyssna i stället för att läsa är en sådan förändring. I kampen om människors tid lyckas ljudboken knipa stunderna när man kör bil eller promenerar, inte bara den lugna läsningen i hängmattan eller i fåtöljen. Man byter inte bara bokstäver på papper mot bokstäver på en skärm, man ändrar sitt beteende och sin relation till boken.
Kanske var det svårt för den gamla förlagsvärlden att ta in. Där har man tjatat sig blå om hur svårt e-boken haft att få luft under vingarna, samtidigt som en annan slags elektronisk bok har lyft på egen hand.
Är då affären bra eller dålig för Norstedts? Ett svar kan finnas i en jämförelse med när just Amazons grundare Jeff Bezos förvärvade klassiska Washington Post för tre år sedan. Då steg ramaskrina mot himmelen, i dag är de flesta överens om att köpet var det bästa som kunde hända Washington Post – inte minst på grund av Bezos förmåga att kombinera sitt närmast fanatiska digitala engagemang och med en förståelse för den anrika tidningens unika traditioner och värden.
Om den nya ledningen för Sveriges äldsta bokförlag kan göra samma sak – men bara då – kan dagens affär bli en injektion för både Norstedts och den svenska bokbranschen.
Tror inte direkt att Storytels vd Jonas Tellander gråter av att jämföras med Jeff Bezos. Men han har nog ännu en bit kvar att vandra innan han nått den nivån.
——
PS. Glömde skriva det i morgonens inlägg, men för nytillkomna läsare här i bloggen kan det vara värt att nämna för transparansens skull: Jag utkommer själv med ljudboksföljetongen Virus på Storytel den 12 juli, inom ramen för deras nya satsning Storytel Original. DS.
Det har skrivits en del om nattågens framtid den senaste tiden, senast i dag hade Dagens Nyheter en artikel om att nattågstrafiken kan halveras, och helgen som gick hade DN en artikel med titeln ”Alla vill ha nattåg men ingen vill betala”, som tog ett europeiskt grepp på nattågen. De nedlagda nattågen till Jämtland tidigare i år har också vållat rubriker.
Men det fascinerar mig att så få talar om det som ligger bakom nedgången i resandet, grunden till varför nattågen allt mer hotas. Det är nämligen rätt enkelt:
Nattågen är på det stora hela usla i dag, och de blir bara sämre. Självklart reser allt färre med dem.
Man kan säga mycket om standarden på vagnarna och den service som SJ erbjuder på tågen, men om vi här bara fokuserar på hur lång tid resorna tar, ser det ut så här på sträckan Stockholm-Kiruna:
Det är en resa på 124 mil, som den tidiga nattågsavgången från Stockholm tillryggalägger på 17 timmar och 32 minuter. Det innebär en snitthastighet på 71 km/h. Nattåget till Kiruna snirklar sig alltså uppåt genom Sverige i en tredjedel av hastigheten av vad X2000-tågen klarar av en bra dag. Jag säger det igen – 71 km/h!
Som jämförelse kan nämnas att de traditionella snälltåg som ännu går mellan Stockholm och Göteborg kör den 48 mil långa sträckan på 4 timmar och 40 minuter, det vill säga 102 km/h. Det är rätt stor skillnad.
Det tidiga nattåget mot norr avgår i dag redan klockan 16 från Stockholms central, och anländer vid 09.30 till Kiruna dagen efter. Det avgår alltså innan arbetsdagen tagit slut, och anländer efter att nästa arbetsdag börjat. För affärsresenärer blir därmed tåget inte ett reellt alternativ. Det sena nattåget som avgår först vid klockan 22.40 från Stockholm, är faktiskt en hel timme snabbare på att köra samma sträcka. Men vad hjälper det, tåget anländer till Kiruna station klockan 15.10 dagen efter, när hela nästa arbetsdag i princip passerat. Inte heller det är ett alternativ som affärsresenärer kan fundera över.
Självklart tappar sådana tåglinjer passagerare.
Leker vi med tanken att nattåget Stockholm-Kiruna skulle kunna gå i de 100 km/h som snälltågen mellan Stockholm-Göteborg snittar, skulle resan ta bara tolv timmar. Du skulle kunna kliva på nattåget klockan åtta på kvällen i Stockholm, och anlända vid klockan åtta nästa dag i Kiruna. Det skulle innebära en enorm skillnad för många av dem som i dag känner sig tvingade att flyga upp dagen innan, bo på hotell en natt och sedan ha sitt affärsmöte dagen efter (därefter måste de i regel bo ännu en natt på hotell innan de kan flyga tillbaka eftersom sista flyget Kiruna-Stockholm ofta går redan halv två på eftermiddagen, men det är en delvis annan historia).
Jag tycker den här dimensionen i stort saknas i diskussionen kring nattågen. Tåglinjerna i norr blir sämre och sämre på grund av uteblivet underhåll som gör att resan tar längre och längre tid. Dessutom är det inte bara de sorgligt långa tiderna i tidtabellen som avskräcker, utan resorna drabbas därtill allt oftare av förseningar eller att tågen helt ställs in, vilket får än färre att resa med dem – man litar helt enkelt inte på att man ska komma fram i tid.
Tage och Johanna leker under en av nattågsfärderna mot Kiruna.
När vi flyttade upp hit strax före jul 2012 skedde det via nattåget. Jag hade redan någon månad tidigare kört upp en skåpbil fylld med saker till huset i Vittangi, men själva flyttresan gjorde vi med SJ. Jag minns den där resan väldigt väl eftersom den var så känsloladdad. Vi hade lämnat Tage på sin förskola på Södermalm som vanligt på morgonen, och gick sedan hem till lägenheten och packade och städade hela dagen, innan vi med känslorna utanpå kroppen och funderingar kring vad vi egentligen gett oss in på drog alla våra resväskor till förskolan, hämtade upp Tage från sitt älskade dagis en sista gång, och tog tunnelbanan till Centralen för påstigning på nattåget.
Då gick den tidiga nattavgången från Stockholm klockan sex på kvällen, samtidigt som det precis som nu skulle vara uppe vid halv tio-tiden dagen efter i Kiruna enligt tidtabellen. I dag avgår som sagt tåget redan vid fyra på eftermiddagen, så på de tre år som gått har SJ tvingats justera avgången för nattåget med två timmar på grund av den allt sämre infrastrukturen.
Första åren i Vittangi åkte vi dessutom i regel nattåg när vi skulle ner till Stockholm. Anledningen var inte först och främst att vi älskar att åka tåg, utan att det var så ekonomiskt, nattåget kom nämligen alltid fram minst två timmar försenat, vilket var den dåvarande gränsen som SJ hade för sin restidsgaranti på nattågen. Vi åkte Kiruna-Stockholm tur och retur ”gratis” tre gånger innan de lyckades ta sig ned i tid en gång och vi inte längre fick tillbaka pengarna enligt restidsgarantin.
Jag ser tyvärr ingen ljusning på det här området heller. Ingen är i dag intresserad av att på allvar satsa på det som tågtrafiken i Sverige behöver – en upprustning över hela linjen, och en rejält tilltagen budget med fokus på kontinuerligt underhåll. Det ger inga braskande rubriker och syns inte på samma sätt som spektakulära höghastighetsbanor riktade ner mot kontinenten. Lägga pengar på att laga? Nja, vi har coolare visioner än så.
Jag börjar på allvar tro att satsningen på höghastighetsprojekt i realiteten innebär starten på en avveckling av det reguljära tågnätet i stora delar av Sverige. Det gör mig både rädd och sorgsen.
• Var borta i Nikkaluokta för ett par veckor sedan och besökte inspelningen av SVT:s thrillerserie Midnattssol, vilket i dag resulterar i ett reportage i Dagens Nyheter om den film- och tv-boom som pågår här uppe just nu.
• Recenserar Wim Wenders nya 3D-drama (!) Every thing will be fine i Upsala Nya Tidning. Jag gillade den mycket, och satte fyra kajor.
• Skriver om första halvan av Suits femte säsong på TVdags, och passar i samma veva på att visa upp en bit av vår udda samling kaffemuggar.
Brandéns och Lindbloms text ger bilden av en konstnär som tog sin Millenniumtrilogi på oerhört allvar, en man som såg sina alster som stor konst. Bara tanken på att han skulle ha låtit någon annan ta vid svindlar, skriver de, Stieg Larrson skulle hellre ha lagt ner alltihop än att låta någon ”våldföra sig” på hans romanprojekt. I dagens DN kommenterar såväl Millenniumförlaget Norstedts och Stieg Larssons pappa och bror debattexten, och de har så klart en helt annan syn på den kommande utgivningen.
Det finns ett litet och ett stort problem. Det lilla är att vi än så länge har noll aning om kvaliteterna på den bok David Lagercrantz har skrivit, jag har svårt att se att Brandén och Lindblom har tilldelats ett förhandsexemplar som de har läst och utvärderat innan de skrev sin sågning. Hur de redan nu kan veta att Lagercrantz inte har skapat en historia och befolkat den med rollfigurer som klarar av att fylla deras avlidne väns skor förblir oklart.
Det stora problemet är så klart att vi aldrig kommer att få veta. Vi har genomlevt ett drygt decennium av strider mellan olika intressenter till Stieg Larssons kvarlåtenskap, och hur gärna de olika parterna än påstår det, så kan ingen med säkerhet säga vad Stieg själv hade velat. Eftersom han dog knall fall tio månader innan den första delen i trilogin gavs ut, hann den här typen av frågor av förklarliga skäl aldrig ställas.
Att han kanske inte tog Millennium på fullt så stort allvar som Brandén och Lindblom hävdar i sin text kan man dock ana om man läser den intervju som Lasse Winkler gjorde med Stieg Larsson å Svensk Bokhandels vägnar bara någon vecka före Larssons död. Det är mig veterligen en av få intervjuer – kanske till och med den enda – som gjordes med Stieg Larsson i hans egenskap av deckarförfattare, och ger en bild av en person som kanske inte tog sina Lisbeth Salander-böcker fullt så gravallvarligt som Brandén och Lindblom hävdar. Artikeln hade den närmast kusligt förespående rubriken ”En man för historieböckerna” och finns bakom betalvägg hos Svensk Bokhandel (men också sparad i sin helhet som en pdf på tidningen Expos sajt här). Ett utdrag:
Varför valde du att vänta med att gå till ett förlag tills du skrivit tre böcker?
– Svårt att svara på. Jag skrev dem för skojs skull. Och först i tredje boken går alla trådar ihop och man förstår vad som hänt. Men alla böcker är avslutade historier. Jag skrev mest tre böcker för att det roade mig att avsluta storyn. Hade synopsis på fem böcker från början.
Du är snart klar med den fjärde?
– Ja, jag skriver väldigt snabbt. Det är lätt att skriva deckare. Det är svårare att skriva en artikel på 5 000 tecken där allt ska vara hundra procent korrekt.
När kontaktade du Norstedts?
– I april i år.
Vad väntar du dig ska hända nu?
– Om jag ska vara ironisk så väntar jag mig ingenting. Men jag kan konstatera att det här är min pensionsförsäkring.
Jag säger inte att Brandén och Lindblom har fel, för vi kommer som sagt aldrig att få veta. Men skulle Larsson verkligen ha liknat det vid gravplundring? Nja, jag har visserligen själv gett uttryck för dubier gällande den här utgivningen, men kalla mig skeptisk.
Nåväl. Den 27 augusti får vi i alla fall svar på den lilla frågan när världens samlade kultursidor kommer att simultanpublicera sina recensioner. Själv väntar jag nog med att bilda mig en egen uppfattning tills ljudboken släpps hos Storytel ett par veckor senare.
UPPDATERING: Jag publicerade senare under dagen även en lite mer välredigerad och bildsatt version av den här texten på TVdags.
För den som med stort intresse följer utvecklingen inom konsumentelektronik i allmänhet och Apple i synerhet har så klart de senaste dagarna varit fullspäckade av läsning, med företagets stora utvecklarkonferens i San Francisco och den keynote i måndags kväll där de presenterade vårens nyheter inom operativsystem, appar och riktning framöver.
När det gäller den medialt mest uppmärksammade delen av keynoten – den där Apple enligt våra lokala medier i princip förklarat krig mot Sverige genom att lansera en konkurrent till numera indirekt delvis statsägda Spotify, tycker jag mest att det är tröttsamt hur tvärsäkra många är gällande förutsättningarna för en tjänst som ingen har sett i praktiken. Jag är själv långtifrån övertygad om att Apple Music kommer att leverera – jag tycker mig se tendenser till att Apple likt med iTunes på datorn valt att proppa in tjänster i den nya musik-appen som ska samsas parallellt på ett sätt som inte känns pedagogiskt för normalanvändaren att fatta skillnaderna mellan (och den där Connect-grejen luktar ganska mycket Ping) – men oavsett det vill jag gärna använda tjänsten ett tag innan jag fäller ett omdöme, och inte göra som exempelvis DN när de basunerar ut att Apples revolution kom av sig. Kan vi åtminstone inte vänta tills lanseringen den 30 juni innan vi fastslår det?
Men om jag trots allt ska spekulera lite gällande det här med Apple Music kontra Spotify så tycker jag att många snöar in sig för mycket på frågeställningar lik Varför skulle någon vilja byta till Apple Music när de redan har Spotify och det funkar jättebra för dem och de har 57 spellistor och ett jättestort offlinebibliotek som de noggrant valt ut? Kampen om de redan existerande kunderna är ju inte grejen, kampen gäller den förkrossande majoritet av musiklyssnare i världen som ännu inte har börjat streama musik. Siffran 800 miljoner registrerade kontokort i Apples ekosystem har figurerat mycket i media de senaste dagarna, och om vi antar att Google genom sin Androidplattform har cirka 700 miljoner kontokort i sitt ekosystem (jag lyckas inte hitta någon siffra på det här men spekulationen känns inte osannolik med tanke på att Android har en större totalbas än Apples iOS men överlag mindre köpstarka kunder), så landar vi på cirka 1,5 miljarder mobilanvändare som i dag har ett betalkonto i de två dominerande mobila ekosystemen. Det skulle innebära att Spotify med sina 15 miljoner betalande kunder hittills har lyckats förvandla 1 procent av världens kontokortknuta smartphoneanvändare till betalande kunder, och att de med sin totala kundbas på 60 miljoner användare lyckats nå fram till 4 procent av den totala publikenSE UPPDATERING NEDAN. Nu är det så klart inte så att Spotify och Apple Music är de enda aktörerna på marknaden även om vi i Sverige gärna tror det, men även om man räknar in tjänster som Pandora, Rdio och Tidal så landar vi på en slutsumma där uppåt 90 procent av mobilanvändarna ännu inte har börjat streama musik.
Den långsiktiga globala kampen om dominans på det här området har alltså knappt ens börjat.
UPPDATERING: Spotify gick på onsdagseftermiddagen ut med nya siffror gällande antalet användare, de har nu totalt 75 miljoner användare varav 20 miljoner betalande. Det förändrar uträkningen jag gjorde ovan till att Spotify har drygt 1,3 procent av alla kontokortknuta smartphoneanvändare som betalande kunder, och med sin totala kundbas på 75 miljoner användare når fram till 5 procent av den totala publiken. Värt att notera är också att Spotify i och med dessa siffror visar att de fortsätter öka andelen betalande kunder, tidigare låg den på 25 procent, nu är den uppe i knappa 27. Inte så stor skillnad kanske, men en förändring i riktningen som såväl skivbranschen som investerare vill se.
———
När det gäller Apples keynote överlag tycker jag att Jason Snell, tidigare chefredaktör på amerikanska Macworld och numera egen skribent på sajten Six Colors, bäst sammanfattat innehållet. Även jag tycker att de nyheter som presenterades gällande iPad var de mest intressanta, jag drömmer alltjämt om en framtid där en iPad även fungerar som ett vettigt arbetsverktyg för mig, och med de funktioner inom multitasking som de nu äntligen fått rumpan ur kring, så kan det kanske börja bli möjligt. Även de till synes små förändringarna gällande textredigering som de presenterade ska bli spännande att prova i praktiken.
Alltså. Vet DN något som ingen annan vet gällande ryktena (som väl snart firar hundraårsjubileum, känns det som) om Amazons eventuella framtida Sverigelansering? Om inte så tycker jag att deras artikelserie densenaste veckan känts en aning alarmistisk (he, autocorrect ville ändra till altruistisk). Finns det något konkret som faktiskt tyder på att de är på väg hit, bortom avtalet med Bokrondellen som slöts i våras? Svensk Bokhandel gjorde en artikel efter att avtalet slutits där det inte kändes så, har något förändrats sedan dess? Jag har i grunden så himla svårt att se varför de skulle vilja ge sig in på en marknad som dels är extremt perifer storleksmässigt, och dels en marknad där prispressen redan är så stor. Jag får inte ihop det.
Nåväl. Eller så sitter jag där i morgon bitti med lång näsa när DN lagom till bokmässans första dag fått göra en förhandsintervju med Jeff Bezos där han meddelar att de nu slår upp Sverigeportarna.
Bokmässan i morgon som sagt. Vi anländer någon gång vid lunchtid med vårt entourage av barn, mormödrar och mostrar. Känner mig förväntansfull, även om jag medvetet har valt att i princip inte alls kolla i programmet eftersom jag anar att jag inte kommer att hinna bevista så mycket ändå, trots de goda förutsättningarna i form av barnvakter. De har ju trots allt inte enbart följt med för att vakta våra telningar.
Författaren och litteraturkritikern Moa Matthis skriver i dag en essäliknande debattartikel i DN om Svenska Akademiens domstolshot mot Mercedes gällande den nu ökända Karin Boye-reklamen. Jag ska inte lägga ord i hennes mun, men jag tycker nog att hon landar i samma slutsats som jag själv gjorde i mitt inlägg i ärendet.
Fick ont i magen av att läsa DN:s reportage där de följt ett tiggande, rumänskt par som hankar sig fram på Söder i Stockholm. Ont i magen eftersom reportaget får mig att skämmas. För att även jag har fallit i den där fällan, tänkt att barnen de visar upp på bilderna inte är deras egna, att de är del av en liga, någon annan tar egentligen pengarna så det är ingen idé att ge något. Saker man tänker för att döva sitt eget samvete, slippa se.
Men som en polischef uttrycker det i en sidoartikel – det är alldeles för dåligt betalt för att kriminella skulle hålla på med det. När DN sätter upp en dold kamera och följer Florica Tudoricis tiggande under en februaridag tyngd av snöblandat regn utanför en nedgång till Mariatorgets tunnelbana kommer hon upp i 186 kronor. Och då består 100 av de 186 kronorna av ett enskilt bidrag från en äldre kvinna. Att ”maffian” skulle ägna sig åt sådant är ju skrattretande. Och ändå är det sådana fantasier vi trubbar av oss med.
Vid Skanstull brukar en kvinna i romska kläder och sorgset ansikte med blicken riktad mot marken sitta utanför 7-Eleven i korsningen Götgatan/Blekingegatan. Jag vet inte hur många gånger jag har gått förbi henne utan att skänka något, i stället febrilt försökt fästa blicken på något annat, för att inte behöva titta på henne. Jag blir äcklad av mig själv när jag tänker på det.
