Att jag ofta finner själva skrivprocessen långsam, plågsam eller på ren svenska skittrist kommer knappast som någon överraskning för regelbundna läsare av den här bloggen, jag har varit inne på det ett otal gånger.
Lite korkat att ha gett sig in på ett projekt som inom loppet av lite drygt tre och ett halvt år kommer att ha resulterat i författandet av åtta böcker då, kan tyckas.
Nåväl, strunt i det just nu. Vad jag ville ha sagt var egentligen detta: Även om jag tycker att skrivprocessen är mördande seg, så ÄLSKAR jag känslan av att kunna sätta punkt för ett kapitel som avslutas med en riktigt bra cliffhanger.
(Japp – fetade och kursiverade versaler, så mycket älskar jag det)
Inga sådana där fuskcliffar som en del ägnar sig åt som egentligen bara handlar om att lura läsaren att något dramatiskt är på väg att hända trots att det sedan inte gör det – nej, det ska vara dramatiskt på riktigt, och slunga iväg storyn i en förhoppningsvis ny, oväntad riktning som läsaren/lyssnaren bara måste följa med på, och det genast.
Utan att förhäva mig skulle jag vilja påstå att jag är ganska bra på att skriva mig fram till sådana.
Och denna morgon, precis alldeles nyss, lyckades jag få till en riktigt fin en. Slut på meddelandet.