Äntligen! Trade paperbacks är på väg till Sverige. Typ.

I veckans avsnitt av Förlagspodden pratar de om att bokformatet trade paperback – som på tråkigt bokbranschspråk tydligen ska kallas B-format – äntligen är på väg in i Sverige då Albert Bonniers förlag ska börja ge ut böcker i denna form i stället för de så kallade storpocket-titlar de tidigare gett ut. Boktugg har en summering.

Äntligen! säger jag (och så även Lasse Winkler i podden). Jag har skrivit om detta bokformat flera gånger tidigare här i spalterna, dels i ett inlägg från 2017, och dels ett från 2011.

Visserligen är det fortfarande ett virrvarr av storlekar och namn, och på vissa marknader räknas tydligen inte trade paperbacks och B-format som samma format, då de lanseras i olika storlekar (se engelskspråkiga Wikipedia för en fullständig genomgång). Men det är fortfarande ett steg i rätt riktning tycker jag, för de mjuka böckerna förtjänar ett bättre och mer kvalitativt liv i Sverige än vad de hittills haft.

Åh, nu börjar jag likt i de gamla inläggen åter drömma om vad som hade hänt om Dannyboy & kärleken fått lanseras i ett mjukt, mer behändigt och billigare format från start i stället för ett supertråkigt standardinbundet 250-kronorsformat. Antagligen inte så mycket alls, men en gammal boy kan väl få drömma?

Kan Sölve Dahlgren lyckas etablera indieförfattaren?

Jag nämner rätt ofta branschsajten Boktugg här i spalterna, och i dag är det dags att göra det ännu en gång. Eller så här: Boktuggs chefredaktör Sölve Dahlgren har dragit igång ett intressant nytt projekt för sitt eget skönlitterära författande, där han ska testa att i sin roll som indieförfattare låta läsare prenumerera på ett par av hans ännu outgivna romaner mot en månadsavgift. Han kommer även två gånger i månaden att publicera ett nyhetsbrev där han skriver om projektets utveckling, och till skillnad från bokabonnemanget är nyhetsbrevet gratis. 50 kronor/månad kostar det att få tillgång till bokutskicken, om du inte är ett superfan vill säga, för då kostar det 125 kronor/månad. Här kan du läsa mer om projektet och de olika prisnivåerna.

Ett spännande projekt tycker jag, som jag kommer att följa med stort intresse, det har vad jag vet inte gjorts särskilt många sådana här försök i Sverige tidigare. Boktuggs reporter Anna von Friesen lät intervjua Sölve om projektet, bra läsning om man vill veta mer om hur hans tankar går.

Men vad är då en indieförfattare? Ja, begreppet kommer från det amerikanska fenomenet indie authors, eller independent authors om man ska vara petig, som växte fram i svallvågorna av de stora framgångarna för Amazons Kindle-plattform i USA, där författare på ett helt nytt sätt fick möjlighet att publicera sig på egen hand (och få betalt för det). Jag skrev om indieförfattare i ett par inlägg här i bloggen 2012 och 2014, men begreppet har aldrig riktigt fått fäste på våra breddgrader, här kallas dessa författare i regel för (de ofta lite mer nedvärderande) begreppen egenutgivare eller självpublicerad författare.

Jag önskar Sölve all lycka med projektet Indieförfattaren. Hoppas ordet äntligen får fäste nu!

Boktuggs test av ljudbokstjänster firar fem

Branschsajten Boktugg har recenserat och jämfört svenska ljudbokstjänster sedan 2016, och jag såg att de nyligen uppdaterat testet för 2020, vilket torde innebära femårsjubileum. Testet är välskrivet och mycket intressant att läsa för alla som är intresserade av ljudbokstjänster, och förutom de tre stora – Storytel, Bookbeat och Nextory – har de också gått igenom Bokus Play och amerikanska Audible.

Den kritik jag har mot testet är att jag kan tycka att det lägger väl stort fokus på de tekniska aspekterna. Av de fem delbetygen handlar fyra om hur tjänsterna på olika sätt är uppbyggda sett till funktion och form samtidigt som bara ett delbetyg berör utbudet, trots att jag gissar att just denna aspekt är den som i slutänden är mest väsentlig för de flesta användare. Det är så klart viktigt att abonnemangstjänsterna är lätta att hantera och förstå, men är bokhyllans utformning verkligen lika väsentlig i valet av tjänst som hur utbudet ser ut? Och bör verkligen e-boksläsaren – som i runda slängar bara 10-15 procent av användarna använder – verkligen bära samma tyngd i betygssammanställningen som ljudboksspelaren, som i princip alla använder? Hade jag utformat testet hade jag nog klumpat ihop teknikkategorierna en aning, och i stället infört en kategori där barnvänlighet bedöms, och en där tjänsternas abonnemangsformer dissekeras, eftersom det där har börjat spreta en del.

Men då frågar kanske vän av ordning – påtalar jag inte bara det där om utbudet på grund av att jag i min författarroll utgör ett exempel på Storytels egenproducerade material? Jo, det gör jag nog, och mina reflektioner bör så klart ses i ljuset av det. Men att jag är en av dem som skrivit mest för Storytel Original-satsningen medför också att jag genom åren har lyssnat på och botaniserat runt en hel del i utbudet, och jag har hittat mycket som jag tycker är riktigt bra där! Dessutom börjar det bli en bred flora av innehåll, som inte längre bara består av de vanliga ljudboksserier som mina alster utgör en del av. Där finns numera även en rik (och kvalitativ!) barnutgivning, en växande faktaavdelning i gränslandet mellan ljudböcker och podcasts (som den pågående succén med dokumentärserien Var är Olle? som just nu är den mest lyssnade ljudboken på hela Storytel) och en stor utgivning av affärslitteratur i olika former, med nylanserade satsningar som Bostads- och Aktieskolan samt det rätt digra materialet med affärsböcker i sammanfattning under namnet Brief. För att inte tala om den stora satsningen på avslappningslitteratur à la Somna (som jag i ärlighetens namn nog tycker har tagit lite väl stor plats i Storytelappens flöde under den tidiga våren, men i dessa coronatider är det kanske befogat).

Med det i åtanke tycker jag att Boktugg gör det lite enkelt för sig när de i inledningstexten skriver att ”utbudet av ljudböcker är snarlikt för de svenska tjänsterna”, med det enda tillägget att Storytel har ”något fler exklusiva titlar” jämfört med konkurrenterna. Skulle det vara så, kan jag visserligen förstå varför utbudet inte bedöms som viktigare än bokhyllans utformning, men jag håller som sagt inte med om att utbudet är så snarlikt. Det stämmer visserligen att det traditionellt utgivna materialet av ljud- och e-böcker i princip är identiskt i de olika abonnemangstjänsterna sedan borgfred slöts mellan Storytel och Bonniers i fjol, men att summera hela Original-satsningen med ”något fler exklusiva titlar” är enligt min mening orättvist. Och eftersom varken Bookbeat eller Nextory gjort satsningar på eget material (ännu!), tycker jag att den lilla skillnad som ges i betyg för utbudet blir märklig. Storytel får visserligen högst poäng (8/10), men det är bara en ynka pinne mer än Bookbeat och Nextory, som båda får 7/10. Jag anser det vara lite i underkant.

Men som sagt, läs de där styckena medvetna om att jag de senaste åren författat åtta Storytel Original-säsonger, och nyss påbörjat en nionde.

Att de gett amerikanska Audible betyget 8/10 i utbud måste jag dock säga känns mysko på ett även neutralt plan. Visst – de har överlägset störst engelskspråkig katalog och det ska de rosas för – men för den svenska normalljudbokslyssnaren är deras utbud tämligen värdelöst, eftersom de med några enskilda förlagsundantag inte har svenskspråkiga ljudböcker. Det borde väl avspeglas i betyget i ett sådant här test brett syftande test?

Nåväl, det var min kritik. In och bilda er en egen uppfattning nu!

Boktugg lanserar ny bokkanal

På tal om Boktugg och intervjun jag gjorde med dem i går, så har de i dag lanserat sin Youtubekanal med en första video. Det knappt två minuter långa klippet är väl inte vad jag skulle kalla stor tv, men i alla fall lite sött och aktuellt. Än så länge verkar de inte riktigt ha bestämt sig för vad de ska göra av kanalen, men de hade lovat att producera ett klipp när de nått hundra prenumeranter, och när det passerades, var de ju så illa tvungna. Bra tips för den som har många böcker och en bra trollstav men dåligt med toapapper.

Hur som helst, här är kanalen, och här är klippet inbäddat:

Lite mer får de dock anstränga sig innan jag skriver om dem på TVdags, där jag dock plitade ihop en liten annan, coronarelaterad, grej om förkortade tv-säsonger i dag.

Pratar Virus och coronavirus hos Boktugg

Jag har hittills hållit mig från att göra någon sorts jämförelser mellan det som sker i min ljudboksserie Virus och det som nu händer i vår vardag kring corona, eftersom jag inte tycker att det känns lämpligt att försöka dra nytta av en samhällskris för att få fler lyssningar.

(Plus att jag faktiskt inte har särskilt mycket att säga, jag är i virussammanhang en amatör som mestadels googlat mig fram till det jag skriver om – och det som Google och Wikipedia inte hjälpt mig med har jag hittat på, Virus och Smittad är ju skrivna som underhållning, inte informationsskrifter.)

Fast när branschsajten Boktugg hörde av sig för en intervju i helgen, visade det sig att jag trots allt hade en del att säga. Intervjun går att hitta här, och följande citat summerar väl mina rådande känslor inför den stundande finalen på Virus/Smittad-eposet senare i vår: Att finalen på Virus skulle sammanfalla med en verklig pandemi var ju inte riktigt meningen.

Betalar vi sjukt lite eller sjukt mycket för våra ljudböcker?

Förra veckan ändrade Bookbeat i sina abonnemang här i Sverige, så att priset för det som tidigare varit standardmodellen på den svenska ljudboksmarknaden – obegränsad lyssningsbuffé för en fast månadskostnad – ökade rejält: Priset gick från 149 kronor till 199 kronor.

I en av ljudboksgrupperna på Facebook kallades höjningen för ”sjuk”, och visst – rent procentuellt rör det sig om ett prispåslag på 34 procent i ett slag, onekligen rätt saftigt.

Till saken hör dock att flertalet av Bookbeats abonnenter inte berörs av höjningen. Standardabonnemanget kommer fortsatt att kosta 149 kronor, med begränsningen att man får lyssna maximalt 100 timmar per månad. För normalanvändaren är det mer än nog, en standardbok är 10-12 timmar lång vilket innebär att man hinner lyssna på 8-10 böcker/månad utan att slå i taket. Det har jag aldrig lyckats med under mitt decennium som ljudboksabonnent, och det gör inte de flesta andra heller.

Jag vet att det finns undantag, en del har till exempel arbeten där de har möjlighet att lyssna i princip jämt. Min svärfar hade det så, han satt i ett fordon arbetsdagarna igenom och kunde hinna med en ljudbok per dag, så han hade tveklöst drämt skallen i taket. Men som sagt – de allra flesta, de som lyssnar när de åker eller går till jobbet, när de tränar, diskar, promenerar, hänger tvätt eller städar, de snittar antagligen inte mer än två, kanske tre böcker i månaden (det är där någonstans jag brukar ligga), för dem fortsätter livet som vanligt även efter den här höjningen.

Men en viss andel av Bookbeats abonnenter kommer alltså att tvingas betala mer. Men är egentligen inte det rätt rimligt, om vi försöker se på vad vi faktiskt får för det vi betalar? Är det inte snarare så att 199 kronor i månaden till och med är i underkant sett till den enorma mängd litteratur en storanvändare faktiskt tar del av? Jag tycker nog nästan 299 kronor hade varit skäligt. Ska vi vara riktigt ärliga så är ju den abonnerade streamingmodell som vi vant oss vid – och det gäller all form av kulturell konsumtion, inte bara litteratur – extremt billig sett till hur mycket innehåll vi får tillgång till, jämfört med vad vi skulle ha betalat för samma mängd i den äldre, analoga världen. Visst – då ägde vi det vi köpte och nu betalar vi bara för tillgång, men i normalfallet spelar det ingen roll, de flesta av oss är inte sådana som läser eller lyssnar på en bok mer än en gång.

I grund och botten anser jag att priset vi betalar för tjänster som Storytel, Bookbeat och Nextory är för lågt, jag tycker gott att vi alla borde tvingas betala 199 kronor per månad, även med ett 100-timmarstak, sett till hur prisbilden i övrigt ser ut för litteratur.

Att just Bookbeat går i bräschen och höjer priserna för storlyssnarna blir dock en smula ironiskt, eftersom de tidigare agerat i motsatt riktning. Hösten 2018 sänkte de sitt månadspris till 149 kronor i månaden jämfört med de 169 som tidigare var ”standard” i branschen (och som Storytel och Nextory till dags dato vidhåller) och argumenterade för att deras affärsmodell höll för det. När jag kritiserade prissänkningen i en intervju med branschsajten Boktugg i fjol, intervjuades Bookbeats vd Niclas Sandin dagen efter av Boktuggs Sölve Dahlgren, och uttryckte sig bland annat så här:

Kommer ni och andra tvingas införa tak för lyssningen per månad på sikt? Vad händer när användare lyssnar på tio fulllängdsböcker i månaden, det kan vara hundra timmar?
– Det är ytterligare ett exempel på en sak som man som tjänst enbart tvingas göra något åt om man har fast ersättning. Lyssnar folk jättemycket i en tjänst med revenue share hamnar hela notan på förlag och författare. Lyssnar folk mycket med fast ersättning tvingas tjänsten agera och ta mer betalt av just dessa grupper.
– I Sverige har vi inte detta problem och vår modell håller för obegränsad lyssning, i Tyskland var vi däremot tvungna att ta lite extra betalt och storlyssnarna har inget problem med det. Här är det upp till varje tjänst att analysera beteenden och anpassa sin modell, men har man revenue share kan man lätt stoppa huvudet i sanden när någon annan plockar upp notan för den lathet eller oförmåga man har för att affärsutveckla.

(Revenue share är alltså den ersättningsmodell till förlag som Storytel använder sig av, men som övriga branschen motsätter sig.)

Det bör i sammanhanget nämnas att Bookbeat även denna gång valde att delvis sänka sina priser – samtidigt som prishöjningen lanserade de även ett grundabonnemang med tak på 20 timmar/månad för 99 kronor. Jag tycker själv att det är olyckligt, den här branschen behöver inte ännu lägre priser, även om det antagligen inte kommer att locka så många. Men bara att man kan skylta med ”nu endast från 99 kr/mån” i sin reklam skapar en onödig billighetskänsla som ytterligare devalverar ljudbokens värde.

Återstår att se om Storytel och Nextory följer efter. Jag håller det inte för otroligt, inte minst i ljuset av att de amerikanska förlagsjättarna allt mer börjat föra oväsen kring den nordiska obegränsade buffémodellen, som de starkt ogillar. Inför man ett tak (som de allra flesta ändå inte slår i), kan man ju hävda i förhandlingarna att man faktiskt inte har obegränsad lyssning för det absoluta flertalet.

Frågan är dock om USA-förlagen köper ett sådant resonemang. I USA är Audible envåldshärskare på ljudboksområdet, och deras modell går ut på att man betalar 15 dollar/månad för en bok (som man blir ägare av). Det sätter vår svenska modell litegrann i perspektiv.

Nu även lärare i ljudboksskrivande på riktigt

Det blev ju en del uppståndelse i media angående min debut som lärare på Skrivarakademin tidigare i höstas, bland annat hos Boktugg, Kulturnytt i P1, Svensk Bokhandel och finlandssvenska Ny Tid. Det var lite småknasigt när de här intervjuerna gjordes, eftersom kursen då ännu inte hade genomförts, och jag helt enkelt fick spekulera fritt kring hur det skulle bli.

Men nu kan jag med gott samvete säga att ja, jag är lärare i ljudboksskrivande, eller kanske ännu snarare har varit, då delkursen jag höll i nu har hunnit såväl genomföras som avslutas för den här årskullen. Dock ska jag åka ner och hålla en föreläsning i ämnet för en annan utbildning på Skrivarakademin i vår, så helt klar med läsåret 19/20 är jag inte.

Så hur var det då? Jo, tack – väldigt kul! En smula överväldigande dessutom, eftersom det var första gången jag på ett systematiskt sätt fick sätta mig ner och rätta skrivövningar. Eller, rätta är väl fel ord, det var ju inte direkt som att kursdeltagarna kunde göra rätt eller fel – litteratur är knappast en exakt vetenskap – men utvärdera efter eget huvud. Och jag har ärligt talat alltid varit lite rädd för att bedöma andras texter, eftersom jag tycker mig ha rätt svårt för att formulera varför jag tycker en text är bra eller dålig (ja, man kan sannerligen utifrån detta fråga sig varför jag på åtminstone några gånger per år agerar litteraturkritiker i Västerbottens-Kuriren, men världen är inte sällan ologisk).

Jag får erkänna att jag var lite osäker på hur min respons på elevernas skrivövningar skulle tas emot, som sagt, jag är ju ny på det här. Och jag har inte fått se någon officiell elevutvärdering av min insats ännu, men jag bad i alla fall utbildningens huvudlärare gå in och läsa några av de responser jag gett, och hennes återkoppling löd, mer eller mindre i sin helhet otroligt bra respons, uppmuntrande men tydlig och konstruktiv i din kritik och väldigt ambitiös, vilket man väl får gissa innebär att jag har en åtminstone relativt god chans att få förnyat förtroende nästa år. Och det känns fint!

(Ovanstående pressbild togs samtidigt som de jag oftast brukar använda, där jag står framför vår färgglada bokhylla i Stockholmslägenheten. Just den här är jag dock inte så förtjust i, då jag ser synnerligen dryg ut. Men det var den enda jag hade som gick i någorlunda samma mörka färgton som Skrivarakademin har på de andra personalporträtten på lärarsidan.)

Akademibokhandeln bryter mot sina egna exklusivitetsregler

Dags att vara lite surmage i det här exklusivitetskriget igen. Har ju skrivit tidigare i frågan gällande turerna kring Dag Öhrlunds deckare Ingen lämnas kvar, som Akademibokhandeln valde att bojkotta i samtliga sina kanaler efter att förlaget Lind & Co gett boken exklusivt till Storytel bland streamingtjänsterna det första halvåret. Akademibokhandelns vd Malena Edsman försvarade bojkotten på följande sätt i en intervju med Svensk Bokhandel:

Maria Edsman, vd på Akademibokhandeln och Bokus, motiverar beslutet med att företaget ser sina olika kanaler som en helhet.
– Vi ser vår verksamhet som en helhet med olika kanaler där vi erbjuder böcker till våra kunder. Då vill vi ha samma erbjudande i alla kanaler. Det är vår hållning, säger Maria Edsman.
Alla böcker finns ju inte i alla format och ni hade ju inte reagerat likadant om titeln inte funnits som ljudbok. Vad är skillnaden?
– Om det är ett format som inte finns är det inget problem. Men här handlar det om en bok som finns och som vi inte får tillgång till.

Redan då i juni när det här blev känt lyfte jag faktumet att det rimmade en smula illa att bli upprörd över exklusiva avtal när Akademibokhandeln själva nyss hade slutit ett snarlikt sådant med Triumf förlag gällande en ny barnboksserie kallad Ville & Vera, som gav Akademibokhandeln ensamrätt på dessa böcker i ett halvår innan övriga handeln fick dem (det vill säga samma exklusivitetslängd som Lind & Co gav Storytel för Ingen lämnas kvar). Men oaktat illa rimmande, någonstans höll väl Edsmans logik gällande deras agerande ändå ihop i det där skedet, kan tyckas.

Nu i morse skulle jag dock vilja hävda att det sprack rejält. För i en intervju hos Boktugg med Katarina Ekstedt på Triumf förlag nämns det – vilket åtminstone inte jag sett någonstans tidigare – att Ville & Vera-böckerna enbart går att köpa i Akademibokhandelns fysiska butiker, och inte säljs via nätbokhandeln Bokus, trots att de är systerföretag i samma koncern och Maria Edsman är vd för båda. Talet om att se sin verksamhet som en helhet där samma erbjudande ska erbjudas i alla kanaler gäller alltså inte Akademibokhandeln/Bokus själva.

Hårklyveri? Nej, det tycker jag inte. Maria Edsman motiverade deras bojkott med att Lind & Co-boken Ingen lämnas kvar existerade som ljudbok i digital form tillgänglig för streaming, och då krävde Akademibokhandeln att de ska skulle kunna erbjuda denna titel i den kanal de har för det ändamålet – streamingtjänsten Bokus Play. Samma resonemang gällde även ett par veckor senare, då Norstedts först meddelade att Storytel skulle få David Lagercrantz nya Millennium-bok Hon som måste dö exklusivt som streaming i tre månader, bara för att några dagar senare tvingas backa och meddela att även Bokus Play skulle få den, inför hotet om en ny totalbojkott från Akademibokhandeln. Fallet med Ville & Vera är exakt likadant – de hittills två titlar som getts ut existerar i fysisk form och skulle alltså kunna säljas via deras egen kanal Bokus, men de väljer att inte göra det, eftersom de beslutat att Akademibokhandelns fysiska butiker ska få den exklusivt.

(Lind & Co släppte därefter också Dag Öhrlunds bok Ingen lämnas kvar till Bokus Play, varvid Akademibokhandelns bojkott upphörde.)

Missförstå mig nu inte. Jag tycker att Akademibokhandeln ska kunna sluta vilka exklusivitetsavtal de vill, och tydligen går ju det här samarbetet bra, Katarina Ekstedt på Triumf förlag verkar i intervjun med Boktugg vara jättenöjd. Men jag tycker att det ger en besk eftersmak när Akademibokhandeln motiverade agerandet mot Lind & Co och Norstedts på det här sättet (och i praktiken tvingade till sig deras titlar), bara för att sedan agera på ett helt annat sätt internt när det gäller exklusivitetsavtal de själva sluter.

Dubbelmoral, kallas det väl.

Akademibokhandeln bojkottar Dag Öhrlunds nya Truut-deckare

Intressant sak som lyftes i nya avsnittet av Förlagspodden som kom i morse. Lasse Winkler och Kristoffer Lind börjar med att prata om Bonniers och Storytels pågående konflikt, och övergår sedan till att diskutera det exklusivitetsavtal som Lind & Co slutit med Storytel gällande streaming av Dag Öhrlunds senaste deckare Ingen lämnas kvar (något som i sig blev en nyhet i bokbranschmedierna förra veckan), den femte delen i hans framgångsrika deckarserie om kriminalaren Ewert Oswald Truut.

Twisten som avslöjas i podden har dock inte rapporterats någonstans ännu – att Akademibokhandeln med följd av detta enligt Kristoffer Lind helt valt att bojkotta Öhrlunds bok, det vill säga såväl i de fysiska Akademibokhandelsbutikerna samt hos nätbokhandlaren Bokus. Inte så att de inte lyfter fram den, utan de vägrar helt enkelt sälja den som en följd av att de inte får tillgång till den i sin egen streamingtjänst Bokus Play. Söker man på Dag Öhrlund hos Bokus dyker Ingen lämnas kvar helt enkelt inte upp.

Jag kan hålla med om att exklusiva avtal är av ondo och något branschen bör försöka undvika, men det här känns som en överreaktion av Akademibokhandeln – särskilt när det bara för ett par veckor sedan kom en nyhet om att de själva slutit ett exklusivitetsavtal med Triumf förlag som ger Akademibokhandeln ensam försäljningsrätt för en ny barnboksserie i ett halvår, vilket är samma tid som streamingexklusiviteten mellan Lind & Co och Storytel gäller.

Det här är en twist som ingen riktigt hade förutspått, tror jag. Kan man se en framtid där en annan jätte i Bokhandelssverige – det vill säga Bonnierägda Adlibris – också börjar flexa sina muskler på liknande sätt för att deras streamingtjänst Bookbeat inte får tillgång till alla titlar? Då har vi ett öppet och mycket olyckligt krig inom bokbranschen.

Ja, jag vet att jag kastar lite sten i glashus i den här frågan i och med att jag skriver en ljudboksserie som i digital form endast finns hos Storytel. Men jag tycker ändå att det finns en viss nyansskillnad – de är såväl mitt förlag som min distributör. Men visst, Virus och Smittad är till liten del med och driver den här utvecklingen, det går inte att förneka.

Hur som helst, ska bli intressant att följa utvecklingen. Sista ordet i frågan är antagligen inte sagt.

——

UPPDATERING MÅNDAG KVÄLL: Nu har Svensk Bokhandel skrivit en artikel, där de intervjuat Akademibokhandelns vd Maria Edsman. Däremot verkar SvB inte ha frågat hur bojkotten till följd av ett exklusivitetsavtal går ihop med att de själva slutit ett exklusivitetsavtal med Triumf förlag. Det avslutande svaret från Edsman blir därför väldigt märkligt:

Är du orolig för att exklusiva avtal kommer att bli vanligare i framtiden?
– Ja, det finns en viss oro för det. Jag tänker främst att det ur konsumentperspektiv är olyckligt.

En helt rimlig hållning, det ÄR olyckligt ur konsumentperspektiv. Men den hållningen borde gälla dem själva också.

Uttalar mig hos Boktugg om Bonniers vs Storytel

Klarar ju sällan av att hålla tyst i de häringa bokbranschdebatterna, åtminstone inte när det handlar om den digitala halvan av branschen. Så när Boktugg hörde av sig i dag med lite frågor om min syn på det här med Storytel och Bonniers, utvecklade jag lite av det jag skrev om i gårdagens blogginlägg. Här är artikeln som blev resultatet.

Om striden mellan Bonniers och Storytel

Buller och bång i den svenska bokbranschen i dag, när Bonniers beslutat sig för att inte släppa några nya ljudbokstitlar till Storytel innan de kommit överens om ett nytt avtal. En stor sak i sig själv naturligtvis, men som genast ställdes på sin spets när det visade sig innebära att Forumstjärnan Camilla Läckbergs nya bok En bur av guld därmed inte släpptes för streaming hos Storytel i dag enligt plan, men däremot hos konkurrenten Nextory. Hos Bonnierägda tjänsten Bookbeat hade den förhandssläppts redan för någon vecka sedan.

I bakgrunden ligger det specialavtal Bonnierförlagen haft med Storytel, som gav dem rejält bättre ersättning för lyssningar än vad andra förlag fick (däribland Norstedts, som Storytel själva äger…). Detta avtal håller nu på att förhandlas om, och det är väl ingen vågad gissning att Bonniers inte är nöjda med att erbjudas ett avtal som mer ligger i linje med vad andra förlag får.

Jag tycker att det är jättesvårt att sia om utgången här. Storytel är så klart otroligt måna om att få tillgång till Bonniers nya titlar med tanke på att förlagsgruppen har många av de mest populära svenska författarna i sitt stall (tur att paret Kepler inte har något nära förestående i pipelinen, då hade det nog blivit härdsmälta hos Storytelabonnenterna), men Bonniers är å andra sidan också beroende av intäkterna som Storytel genererar till dem, och som överlägset största streamingaktör på ljudboksmarknaden är det nog inga små summor.

I kommentarerna från Bonnierhåll hos branschsajterna Svensk Bokhandel och Boktugg pratas det om att det inte bara är ersättningen man är oense om, utan även hur Bonniers titlar exponeras i Storytels kanaler (eller inte gör det, får man väl anta). Och det är klart, eftersom Storytel sägs ha varit tvungna att betala cirka 40 kronor per lyssnad Bonnierbok jämfört med cirka 20 kronor per lyssnad … ja, säg Norstedts- eller Piratförlaget-bok, är det väl inte omöjligt att de ibland valt att inte exponera Bonniertitlar utan i stället lyft fram andra förlags böcker eftersom det helt enkelt varit billigare att göra så.

Dock – och det här vill jag poängtera – jag har ingen aning om så är fallet. Som medlem i Storytels eget författarstall genom mina Storytel Original-ljudboksserier Virus och Smittad får jag erkänna att jag ibland tyckt det vara närmast tvärtom, jag har gnisslat tänder åt Storytels marknadsavdelning rejält några gånger när jag ansett att de inte promotar sina egenproducerade titlar tillräckligt utan bara pumpar ut annonser och puffar för redan bästsäljande böcker från Bonniers och dess likar…

Med bakgrund i det kan jag inte riktigt låta bli att känna lite surt sa räven över Bonniers argumentation här. Om det är så att de dels kräver ett bättre avtal än någon annan får och dels bättre exponering, får de nog få sympatier från övriga i Förlagssverige.

Visst kan man argumentera för att alla förlag borde få högre ersättning för sitt innehåll så att författarna i nästa led kan få bättre betalt. Men om det är vad Bonniers försöker åstadkomma här, har jag lite svårt att förstå hur de motiverar prispressen de själva drog igång i fjol på den här marknaden när de sänkte månadspriset på sin egen streamingtjänst Bookbeat till 149 kronor, jämfört med de 169 som Storytel, Nextory och Bookbeat tidigare haft som ”baspris” i ganska många år. Vill man få upp marginalerna så att ersättningarna kan ökas borde man rimligen arbeta för att priserna ska gå i motsatt riktning i stället, så att utrymmet för ersättningshöjningar växer. Under de år som ljudboksaktörernas priser legat still har exempelvis tv- och filmstreamingtjänsterna som Netflix, Viaplay och HBO Nordic stadigt höjt sina månadspriser och fokuserat på att konkurrera med innehåll i stället för lägsta pris, så varför Bonniers aktivt jobbat för att sänka marginalerna på ljudboksmarknaden är lite svårförståeligt.

Frågan är dock hur mycket eventuell badwill bekymrar Bonniers, i kraft av sin storlek har de ofta framstått som buffliga på senare år utan att det verkar störa dem nämnvärt.

Vad som däremot skulle kunna orsaka bekymmer är kanske om författare av storleken Camilla Läckberg och snart Fredrik Backman (vars nya Folk med ångest nu alltså inte kommer på Storytel om ett par veckor) tycker att det känns kymigt att bli brickor i det här spelet. Det är ju fullt möjligt att Bonniers kompenserar sina författare ekonomiskt för bortfallet att inte finnas hos marknadsledaren, men det kan ju också ge dessa författare en törn i relationen till sina fanskaror.

I kommentarstrådarna i den stora Snacka om ljudböcker-gruppen på Facebook är tongångarna i detta nu rätt hårda mot Bonniers (och faktiskt även mot Bookbeat, trots att de rimligen inte kan ha haft något med det här beslutet att göra). Dock bör tilläggas att gruppen administreras av Storytel och främst har Storytelabonnenter bland sina medlemmar vilket kan ge slagsida i debatten. Men samtidigt ÄR de allra flesta ljudbokslyssnare i Sverige just Storytelabonnenter, så att en majoritet av gruppens medlemmar tillhör det lägret är heller inte konstigt.

Nåväl, den som lever får se. Sista ordet är knappast sagt.

Sport är viktigare än litteratur

Intressant krönika av Sölve Dahlgren i helgen hos Boktugg, om det sneda i att många tycker att ett ljudboksabonnemang på 169 kronor i månaden är för dyrt, samtidigt som man är villig att lägga minst det dubbla eller till och med tredubbla varje månad för att få tillgång till sport som Premier League-fotboll eller SHL-hockey.

En annan sak han tar upp som jag faktiskt inte själv hade tänkt på: När det gäller abonnemang hos exempelvis en musiktjänst som Spotify, en ljudbokstjänst som Storytel eller en film och tv-tjänst som Netflix tar vi det närapå för givet att vi ska få en tvåveckors- eller månadslång prova på-period innan vi börjar betala. Inom sportabonnemangens värld existerar inte dessa prövoperioder, där är det betalning från dag ett som gäller.

Sport är uppenbarligen viktigare än kultur.