bokbranschen-arkiv - Sida 2 av 40

Krönika: Spinofferna håller på att bli vardagsmat i litteraturen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 juni.

——

Uppföljare, spin-offer och nyinspelningar är begrepp som oftast kopplas samman med film- och tv-världen. Men nu börjar de bli vardagsmat även inom litteraturen.

I Hollywood är det sedan länge standard att satsa på uppföljare. Ytterst få ”blockbusters” görs där man inte redan på konceptstadiet ställt sig frågan: Hur tar vi den här historien vidare i minst två filmer eller tv-säsonger till?

Inte heller inom bokvärlden är uppföljare ett nytt begrepp – redan Sir Arthur Conan Doyle skrev mängder av novellsamlingar och romaner om Sherlock Holmes på 1800-talet, och särskilt inom deckar- och spänningsgenren har det länge varit vanligt att huvudpersoner återkommer i bok efter bok. Svenskt rekord torde hållas av diplomaten och författaren Jan Mårtensson, som i år ger ut sin 52:a Homan-deckare sedan starten 1973.

De senaste fem åren har dock något hänt inom bokbranschen som ytterligare eskalerat det här. Vill du skriva inom spänningsgenren i dag är du närmast chanslös om du försöker få en fristående bok utgiven, flera förlag säger rent ut att de enbart letar efter manus som går att bygga ut till serier.

Som så ofta numera är det ljudboken som eldar på utvecklingen. Deckare och spänningsromaner är de genrer som går bäst i ljudbokstjänsterna, och dessa böcker är samtidigt de som lämpar sig bäst att ”serialisera” – det ligger i sakens natur att en kriminalpolis ställs inför nya brottsutredningar.

Före ljudboksboomen var det ytterst ovanligt att nya titlar i en deckarserie gavs ut oftare än en gång per år. Men den här oskrivna regeln berodde inte på ett önskemål om måttlighet från läsarna, utan kom snarare från bokhandeln – i en fysisk butik går det helt enkelt inte att ha samtliga deckarförfattare ständigt aktuella med nya böcker, de behöver samsas om utrymmet och turas om.

På ljudboksplattformarna förhåller det sig annorlunda. Även om möjligheten att få bra placeringar i apparnas flöden är begränsat, så är själva lagringsutrymmet oändligt. Vet en författare att hen har en stadig publik som kommer att kasta sig över nästa del i en bokserie så fort den publicerats, så finns det inget som hindrar den författaren från att pumpa ut fyra böcker om året (bortsett från utbrändhet). Förlagen har därför inte bara börjat leta aktivt efter bokserier, utan även efter författare med förmågan att skriva fort. Täta utgivningar genererar inte bara lyssningar på de nya titlarna, utan ökar även intresset för tidigare delar. Och här har de digitala plattformarna ännu en fördel som göder beteendet – de äldre titlarna finns ständigt i lager, något som är omöjligt hos fysiska bokhandlare.

Så uppföljare är numera så nära en regel det går att komma bland de mest populära författarna. Men spin-offer då, där bifigurer i en populär serie får en egen plattform att visa upp sig på eller där fristående berättelser skapas i ett redan etablerat världsbygge?

Jo, även det är på väg, även om det är en bit kvar tills fenomenet når Marvel- och Star Wars-nivå. Det mest tydliga exemplet i Sverige är det Stormuniversum som författaren Leffe Grimwalker och förlaget Bokfabriken bygger, där Grimwalkers populära böcker om den motvillige gangsterledaren Alex Storm knoppas av i ytterligare (minst) tre bokserier, skrivna av andra spänningsförfattare som fått varsin Stormkaraktär att bygga nya berättelser kring. Målet är så klart att huvudseriens popularitet ska smitta av sig på spin-offerna, vilket stärker hela varumärket. Här har ljudbokstjänsterna en nyckelroll i populariteten.

Men nyinspelningar då, eller nyskrivningar snarare? Tja, omtolkningar av klassiker har så klart gjorts länge, Eyvind Johnsons Strändernas svall och Bengt Ohlssons Gregorius är två svenska titlar som genast poppar upp i minnet. Men här finns betydligt mer att göra. Vad sägs om Hemsöborna som psykologisk spänningsroman i nutid, där det i uppföljaren visar sig att den förmodat drunknade Carlsson ännu lever? I August Strindbergs skärgårdsvärld torde finnas stoff att bygga ett helt gäng nya böcker på.

——

Fotnot: Jag nämnde det inte i krönikan, men jag har även själv doppat en tå i det här med spin-offer. Min ljudboksserie Virus avknoppades i en nederländsk spin-off kallad Virus: Amsterdam som skrevs av författaren Chantal van Mierlo, och den indiska utgåvan kallad Virus: Pune blev en semivariant av spin-off, där min berättelse användes men gjordes om i en så kallad localised version, där handlingen förlades till den indiska staden Pune utanför Mumbai, och där vissa förändringar gjordes i berättelsen för att passa de indiska förhållandena.

Norrlands litteraturpris till Mikael Yvesand och Lina Stoltz

Veckoslutet som gick reste jag ner till Skellefteå och bevistade Norrländska litteratursällskapets sommarmöte på Medlefors Folkhögskola. Där passade vi bland annat på att dela ut årets upplaga av Norrlands litteraturpris. Så här utföll det:

——

Mikael Yvesand och Lina Stoltz. Foto: Maria Broberg

Norrlands litteraturpris 2023 har tilldelats Mikael Yvesand för romanen Häng City och Lina Stoltz för boken Viskning mellan väggarna. Mottagarna tillkännagavs den 8 juli i samband med årets sommarmöte, som arrangerades på Medlefors Folkhögskola i Skellefteå. Prissumman är på 10 000 kronor.

Mikael Yvesand tilldelas Norrlands litteraturpris 2023 i kategorin vuxenlitteratur för sin roman Häng City (Bokförlaget Polaris) med motiveringen:

Med absolut träffsäkerhet fångas i Häng City en pojksommar strax innan tonåren. Här gestaltas en skärva tid, där skateboards och MTV kommer till liv i kompisgängets riktningslösa tillvaro bland villakvarteren i Luleå under sent 1990-tal. Mikael Yvesand leker med romanens form och skapar spänningsverkan mellan polisförhör och vittnesmål blandat med det vuxenfria sommarlovets prepubertala jargong. Häng City är en egensinnig debutroman som bryter nya vägar för vad den norrländska litteraturen kan vara.

Lina Stoltz tilldelas Norrlands litteraturpris 2023 i kategorin barn- och ungdomslitteratur, för sin roman Viskning mellan väggarna (Barents Publisher) med motiveringen:

I det hemsökta mysterieäventyrets språkdräkt utforskar Lina Stoltz i Viskning mellan väggarna släkten, rötterna och arvets betydelse för nutiden. Här återfinns också slitningarna mellan föräldraskapets makt och vilsenheten i att vara ett barn som tvingas finna sig till rätta på en ny och skrämmande plats. Glappet mellan en pojkes oro och en vuxenvärld som vägrar lyssna skrivs fram med en penna helt lojal med barnets upplevelser och känslor.

Övriga nominerade till Norrlands litteraturpris 2023 var:

Vuxenlitteratur
Inga bekymmer-bekymret av Mattias Alkberg (Teg Publishing)
Ovanjorden av Mikael Berglund (Albert Bonniers förlag)
Den underjordiska solen av Andrea Lundgren (Natur & Kultur)
Kaffe med mjölk av Ella-Maria Nutti (Wahlström & Widstrand)

Barn- och ungdomslitteratur
Kanske är det längtan av Malin Fjellborg (VOX)
Mörka julnätter av Camilla Lagerqvist (text) & Lina Blixt (bild) (Bonnier Carlsen)
Älgkungen av Maria Hellbom (Bonnier Carlsen)
Vera Vem? av Anna Sundström Lindmark (text) & Elisabeth Widmark (bild) (Bokförlaget Hedvig)

Pratar om att skriva för ljud på Bokmässan

I veckan släpptes seminarieprogrammet till Bokmässan, och för första gången deltar jag detta år i en av mässans egna programpunkter. Det krävdes så klart att ”Ljud” blev ett officiellt mässtema för att så skulle ske. Hur som helst – det ska bli kul! Seminariet arrangeras torsdag 28/9 kl 14-14.45, och beskrivs så här på mässans sajt:

Ljudbok, ljudlitteratur och ljudboksläsare
Under de senaste åren har ljudboken blivit ett format att räkna med på bokmarknaden. Den har i sin tur öppnat för nya sätt att tillgodogöra sig litteratur, men också skapat nya former av texter, specialskrivna för att konsumeras i ljudformat. På vilket sätt kan vi tolka och förstå de nya förutsättningarna för litteraturen skapad för ljudbokens format, så kallade ”Born Audios”? Hur skiljer sig en ljudboksläsare från en bokläsare? Medverkande: ljudboksforskaren Sara Tanderup Linkis, författaren Daniel Åberg och förläggaren Fredrik Olsson. Programledare: Julia Pennlert, ljudboksforskare.

Utöver det så vet jag hittills att jag ska delta i ett samtal på Storytels scen på lördagseftermiddagen, men detaljerna kring det är inte riktigt klara. Så här såg det ut när jag intervjuades på samma scen i fjol av min förläggare Hanna Håkansson:

Krönika: Bokmanuset svällde över alla bräddar

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren på skärtorsdagen den 6 april.

——

Jag går in i påsken med en ovan känsla av frid. Det senaste året har jag brottats med ett bokmanus som bara svällt i omfång. Trots en föresats att jobba utifrån ett disciplinerat schema med en noga planerad synopsis och ett strikt kapitelschema, slutade det med att mitt textdokument jäste över alla bräddar och att deadline efter deadline spräcktes.

I de tidiga diskussionerna med min förläggare hade jag utlovat ett manus på en halv miljon tecken – vilket motsvarar ungefär en pappersbok på 350 sidor – men innan jag satte den avslutande punkten i början av förra veckan hade jag under resans gång producerat det dubbla. Visserligen hade jag även strukit en del av det skrivna längs vägen, men det som landade med en tung duns i min förläggares inkorg var ändå 60 procent längre än vad jag hade utlovat – hon fick ett manus på 800 000 tecken i stället för 500 000.

Jag våndades en god stund innan jag tryckte på sänd – det är trots allt rätt stor skillnad på siffrorna fem och åtta. Mitt garage är exempelvis fem meter djupt, vilket gör att jag i teorin med en decimeters marginal kan köra in min Volvo kombi där. Skulle jag en dag drabbas av akut personlighetsförändring och byta in Volvon mot en limousin – en biltyp som av en händelse ofta råkar vara just åtta meter långa – förstår alla att jag skulle ställas inför ett rejält problem om jag försökte ställa den i garaget. Siffror spelar roll.

Men spänningsromaner mäts inte i meter, utan har andra måttstockar. Och även om jag som sagt våndades, tryckte jag trots allt på sänd. Få böcker är exakt lika långa, det finns en töjmån som författare kan förhålla sig till rätt fritt.

På tiden när bokbranschen var främst fysisk påverkade sådant här mer. En bok som är 560 sidor lång (vilket 800 000 tecken ungefär resulterar i) blir oundvikligen dyrare att trycka, frakta och lagerföra än en på 350. Det har dock aldrig varit så att priset gått hand i hand med omfånget enligt en exakt skala, tvärtom blir skillnaden i försäljningspris i bokhandeln förvånansvärt liten – bokköparna har helt enkelt aldrig varit så pigga på att betala böcker utifrån längd.

Låt mig ta ett aktuellt exempel – jag skrev i fjol en mycket uppskattande text i de här spalterna om Pascal Engmans och Johannes Selåkers kriminalroman Till minne av en mördare. Den är i tryckt form 583 sidor, och kostar i nuläget 259 kronor att köpa hos Adlibris i inbundet format. Uppföljaren Skammens väg har precis getts ut och är bara 358 sidor, men kostar trots det 239 kronor hos Adlibris. Skillnaden i längd är närmare 40 procent, men priserna skiljer sig bara med 8 procent.

Men vad har det här med min känsla av påskfrid att göra? Jo, det visade sig nämligen att min förläggare inte alls hade baxnat när hon skådat teckenräknaren i mitt romandokument. I stället fick jag förslaget att såväl en prolog som en epilog skulle kunna läggas till, för att tydligare koppla samman historien med det som är tänkt att ske i nästa del (det är tänkt att bli en trilogi).

När jag hämtat mig från chocken och frågade varför det inte var ett problem att manuset var 60 procent längre än vad vi ursprungligen pratat om, sa hon helt ärligt att vi faktiskt alla tjänade på att berättelsen blev längre. Det här är en bok som främst kommer att lyssnas på, och i de digitala strömningstjänsterna är ersättningen till författare och förlag direkt avhängig bokens omfång, en lyssning på en bok som är 16 timmar ger dubbelt så hög ersättning jämfört med en bok på 8 timmar. Så länge jag skrev bra och medryckande, fick jag i princip skriva hur långt jag ville, blev budskapet.

Nu kommer jag visserligen ändå att under redigeringsfasen försöka hyvla ner min historia lite grann – jag vägrar ha dödkött hängande kvar bara för att tjäna några kronor extra – men det här sättet att räkna på ställer onekligen en del gamla sanningar inom bokbranschen på ända. Tidigare kunde förlagen inte ta betalt fullt ut för riktigt långa böcker, men nu tjänar de tvärtom mer på att ge ut sådana jämfört med korta.

Räkna alltså med fler tegelstenar framöver. Åtminstone digitala sådana.

Krönika: Inför traktens VVS-tekniker drabbas jag av akut avundsjuka

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 12 januari.

——

Veckorna före jul kämpar jag med ett bokmanus när artiklar om AI-verktyget Chat GPT börjar dominera mina flöden. Chatt-”botten” skapat av det i grunden ideella forskningsbolaget Open AI får journalister över hela världen inom teknik- och kultursektorn att gå i spinn – snart har alla testat att skapa texter med några få instruktioner och häpnar över vad som trillar ut.

Min egen reaktion är att förlamas, dagarna som återstår till min deadline tickar snabbt ner samtidigt som teckenräknaren i mitt romandokument i princip står still. Tankarna rusar åt alla håll. Vad är poängen med att fortsätta skriva när en ”bott” verkar kunna göra det lika bra? Varför skulle ett bokförlag betala för mina manus om det här gratisverktyget kan spotta ur sig nya berättelser på nolltid? Det här med ”botten” känns helt enkelt botten, om ordvitsen tillåts.

Nåväl, såväl jag som förlaget har trots allt skrivit på ett kontrakt, än kan de inte låta en dator ersätta mig. Så jag kämpar på, och två dagar före julafton sänder jag iväg manuset, det anländer inte riktigt i tid men åtminstone nästan.

I mellandagarna försöker jag lugna mig själv. Flera personer inom journalistik- och förlagsvärlden med gott omdöme har djupdykt i Chat GPT:s färdigheter, och nått slutsatsen att verktyget inte är redo att ersätta någon ännu. Förläggaren Mattias Boström på förlaget Lind & Co skriver flera intressanta inlägg på Facebook om sina experiment med textroboten, och finner att den i nuläget klarar av vad han kallar texttvätt och enklare språkredigering, men poängterar samtidigt att för varje ny inmatning blir roboten duktigare.

Journalisten Andreas Ekström på Sydsvenskan som i många år skrivit och föreläst om teknikutveckling låter under december månad publicera ett antal krönikor som han instruerat Chat GPT att skriva, och en av slutsatserna han når är att vi kanske kommer att se en ny yrkeskategori inom journalistiken – instruktören. Det visar sig nämligen att AI-verktyget i sin nuvarande form är mycket opålitligt, ibland presenterar den uppgifter som fakta som är rent hittepå. Att ge roboten tydliga och korrekta instruktioner blir därför väldigt viktigt, likaså att sedan klara av att granska resultatet på rätt sätt. Förtroende är bra, men kontroll bättre således.

Den här försäkringen ger mig dock ingen frid över helgerna. Som skönlitterär författare är det ju knappast en nackdel att ha drag av opålitlighet, att fabulera fritt är tvärtom en central egenskap i författandets konst.

I samma veva som jag våndas över detta bestämmer sig vårt åldersstigna hus för att leverera ett par julklappar i form av trilskande VVS. Med några dagars mellanrum blir det först stopp i avloppet från köket och sedan springer ett varmvattenrör läck. Det förstnämnda är ett problem jag trilskats med i snart tio år – trots nolltolerans mot fetter, kaffesump och annat härligt blir det tvärstopp i avloppet en gång i halvåret och jag får plocka fram den rejäla rensspiral jag införskaffat och börja arbeta mig igenom stoppet via rensluckorna i källargolvet. Det brukar ta ett antal timmar, sedan släpper proppen.

Så ej denna gång, jag tvingas tillkalla professionell VVS-hjälp, och alltså inte bara vid ett tillfälle utan två.

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig har avundats dem som utbildat sig till rörmokare – andras skit och klägg är ju bokstavligen deras levebröd – men när jag nu står i källaren och ser traktens VVS-tekniker på kort tid lösa det jag utan framgång brottades med i en och en halv dag, drabbas jag av akut avundsjuka.

Vi är i ungefär samma ålder, har kanske tjugofem verksamma år kvar om hälsan tiger still. Hur stor är risken att det han sysslar med blir utkonkurrerat av en AI innan dess? Försvinnande liten. Hur många års hamrande på tangenterna har jag själv i mig innan ”bottarna” lärt sig skriva böcker minst lika bra, och därtill på en bråkdel av tiden och i princip utan kostnad?

Av ren självbevarelsedrift avstår jag från att svara.

Jag är veckans gäst hos Ljudboksklubben

Ljudboksklubben är en fin videopodd som drivs av ljudboksentusiasterna Peter Carlén och Peter Westberg (den senare är för övrigt även verksam som dystopisk spänningsförfattare). I samband med att jag var nere i Stockholm för att gå på Storytel Awards blev jag tillfrågad om att medverka som gäst, och det ville jag så klart! Resultatet går att skåda nedan, eller att ta del av som traditionell ljudpodd på alla platser där poddar återfinns, exempelvis via Apples Podcaster eller Spotify.

I avsnittet får ni höra mig prata om mitt författarskap (med ljudböckerna i fokus), min relation till den norrländska litteraturen och begreppet ”Norrland”, min syn på om litteraturen hotas av ljudbokens framfart samt få förklarat varför jag skulle vilja äta middag med en person som aldrig existerat. Bonus: Jag berättar för första gången i ett publikt sammanhang om mitt kommande Storytel Original-projekt! Bara det gör ju lyssningen väl värd.

Intervjuad hos Krimtidpodden

Just ja! Jag är med på ett hörn i det senaste avsnittet av Krimtidpodden, som drivs av de två eminenta spänningsförfattarna Anna Bågstam och Rebecka Edgren Aldén. Huvudgäst i avsnittet är Pascal Engman, men jag intervjuades av Anna om att skriva ljudboksserier när vi båda bevistade Littfest härförleden, och kommer in framåt slutet av avsnittet. Podden kan hittas hos alla poddtjänster, och även här om man vill lyssna på webben.

Krimtidpodden #13
Pascal Engman berättar om vikten av att göra gedigen research och sitt behov av att skriva varje dag. Ett skrivande som har lett till två framgångsrika bokserier, dels med den egna serien om Vanessa Frank och dels 90-talsserien ihop med Johannes Selåker. Han berättar också om sin kommande bok Bestseller, vad han drömmer om att skriva härnäst och vad som är den bästa känslan som författare. Dessutom bonusintervju med författaren Daniel Åberg som rönt stora framgångar med sina ljuboksserier Virus och Nära gränsen.

Och se för guds skull till att ta er an hela avsnittet. Huvudintervjun med Pascal Engman är toppen.

Nomineringarna till Norrlands litteraturpris 2023

Årets nomineringar till Norrlands litteraturpris presenterades i dag. Totalt tio böcker med norrländsk koppling har letat sig in på de två listorna till priset som delas ut av oss inom Norrländska litteratursällskapet.

De nominerade i vuxenklassen är:
Inga bekymmer-bekymret av Mattias Alkberg (Teg Publishing)
Ovanjorden av Mikael Berglund (Albert Bonniers förlag)
Den underjordiska solen av Andrea Lundgren (Natur & Kultur)
Kaffe med mjölk av Ella-Maria Nutti (Wahlström & Widstrand)
Häng City av Mikael Yvesand (Polaris)

De nominerade i barn- och ungdomsklassen är:
Kanske är det längtan av Malin Fjellborg (Vox by Opal)
Älgkungen av Maria Hellbom (Bonnier Carlsen)
Mörka julnätter av Camilla Lagerqvist och Lina Blixt (Bonnier Carlsen)
Viskning mellan väggarna av Lina Stoltz (Barents Publisher)
Vera Vem? av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark (Bokförlaget Hedvig)

Titlarna tas fram av en särskild nomineringsjury, och just nu står vi som ingår i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr i startgroparna, redo att läsa, bedöma och rangordna titlar var och en för sig så att vi i slutänden kan nå konsensus i de två kategorierna. Mottagarna av priset, som förutom äran får 10 000 kronor, tillkännages i samband med sällskapets sommarmöte som i år arrangeras 6-8 juli på Medlefors folkhögskola i Skellefteå i Västerbotten.

Om Norrlands litteraturpris:
Norrlands litteraturpris premierar årets bästa bok med tydlig norrländsk koppling. Priset delas ut av Norrländska litteratursällskapet i de två kategorierna vuxen samt barn och ungdom. Prissumman i vardera kategori är 10 000 kronor. Priset instiftades år 1973 under namnet Rörlingstipendiet efter författaren Arnold Rörling men heter sedan 2008 Norrlands litteraturpris.

I fjol tilldelades priset Kerstin Ekman samt Moa Backe Åstot.

Äntligen! Trade paperbacks är på väg till Sverige. Typ.

I veckans avsnitt av Förlagspodden pratar de om att bokformatet trade paperback – som på tråkigt bokbranschspråk tydligen ska kallas B-format – äntligen är på väg in i Sverige då Albert Bonniers förlag ska börja ge ut böcker i denna form i stället för de så kallade storpocket-titlar de tidigare gett ut. Boktugg har en summering.

Äntligen! säger jag (och så även Lasse Winkler i podden). Jag har skrivit om detta bokformat flera gånger tidigare här i spalterna, dels i ett inlägg från 2017, och dels ett från 2011.

Visserligen är det fortfarande ett virrvarr av storlekar och namn, och på vissa marknader räknas tydligen inte trade paperbacks och B-format som samma format, då de lanseras i olika storlekar (se engelskspråkiga Wikipedia för en fullständig genomgång). Men det är fortfarande ett steg i rätt riktning tycker jag, för de mjuka böckerna förtjänar ett bättre och mer kvalitativt liv i Sverige än vad de hittills haft.

Åh, nu börjar jag likt i de gamla inläggen åter drömma om vad som hade hänt om Dannyboy & kärleken fått lanseras i ett mjukt, mer behändigt och billigare format från start i stället för ett supertråkigt standardinbundet 250-kronorsformat. Antagligen inte så mycket alls, men en gammal boy kan väl få drömma?

Krönika: Ett rop från provinsen i August-debatten

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 december.

——

Det har blossat upp till strid i Litteratursverige om årets Augustpris. Tyvärr har det inget att göra med det modesta förslag jag lyfte fram i en krönika härförleden, då jag argumenterade för att utöka antalet priskategorier från tre till fem.

Nej, avståndet från de västerbottniska spalterna i VK till branschens tummelplatser i Stockholm är tyvärr för stort för att mina skriverier skulle ge några direkta ekon – därtill har jag en olycklig tendens att aldrig uttrycka mig särskilt spetsigt. Jag anser artighet vara en dygd, och det kommer man inte långt på i dag.

Tur då att andra inte drar sig för spetsighet! Det började med att Björn Werner, som tidigare var kulturchef på Göteborgs-Posten men numera skriver om kultur i Svenska Dagbladet, valde en lans med rejäl spets och i en text i SvD ondgjorde sig över att han som en av elektorerna till Augustprisets skönlitterära klass tvingats läsa vad som, och nu direktciterar jag, ”ibland känts som oöverstigliga textmassor av ljummen, odramatisk prosa och lyrik”. Endast ett fåtal gånger hade han känt genuin berättarglädje tränga fram ”igenom den skrivskoleduktiga tråkigheten”. Ouch!

De nominerade i Augustprisets skönlitterära klass 2022. Priset gick till ”Detaljerna” av Ia Genberg. Skärmdump från Augustprisets sajt.

Som alltid när någon sticker ut hakan i ett riksmediernas kulturspalter startade det självspelande piano som genererar svarstexter på övriga kultursidor. I Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, Dagens ETC men även i den egna tidningen Svenska Dagbladet har nu alster publicerats som på varierande sätt indikerat att problemet snarare ligger hos Björn Werner än hos de titlar som nominerades till årets Augustpris. Werner har dessutom hunnit svara på kritiken i en ny text i SvD, samt debatterat ämnet med DN:s Sandra Stiskalo (som skrev svarstexten i den tidningen) i en sändning av Sveriges Radios P1 Morgon.

Den enda större kulturredaktion som inte uppmärksammat frågan ännu verkar vara Göteborgs-Posten, vilket nästan känns som mobbning med tanke på att Werner var chef där till för ett par månader sedan. Syftet bör ju rimligen ha varit att orsaka just den debatt som följt, och att då bemötas med tystnad av de forna kompisarna – ouch igen!

Nåväl, han kan finna tröst i att fler instick i debatten lär följa hos de andra, eftersom han i sin andra SvD-text avfärdar kritiken som ”bröl från döende dinosaurier”. Det tillåts knappast passera obemärkt.

Men min text här i dag var inte enbart tänkt som en recap av vad som hittills hänt i det här bråket – nej, här finns framåtrörelse. För poängen som Werner velat få fram (med hjälp av sina spetsiga uddar) verkar ha varit att Augustpriset ska vara ett brett pris där litteratur som har möjlighet att sälja i stora upplagor bör lyftas fram – och därmed bör man akta sig för att nominera smala titlar som elektorerna riskerar somna när de läser (vilket han enligt egen utsago närapå gjort). Särskilt de två diktsamlingar som hade nominerats i år verkar han ha funnit erbarmligt tråkiga.

Att Förläggareföreningen bör sikta brett med Augustpriset och överlag använda det starka varumärket bättre än vad de gör i dag skriver jag helt under på. Själva syftet med texten jag skrev i oktober där jag lyfte fram idén om fem klasser i stället för dagens tre var just denna. Fler nominerade innebär ökad chans till synlighet – även för lyrikerna, som i dag nästan alltid får delta på nåder bland romanerna.

Men som sagt, det är svårt att få gehör när man ropar (därtill artigt) här från provinsen. Därför hoppas jag att det som Björn Werner sa alldeles i slutet av debattinslaget i P1 Morgon får vingar, så att detta i slutänden kanske ändå handlar om det jag försökt lyfta.
”Jag har klurat lite”, sa Werner i sändningen, ”vore det inte läge för Augustpriset att också instifta ett pris för lyrik, eftersom det verkar så viktigt för kritikerna att lyfta även den delen av svensk romankonst?”

Att någon annan redan hade klurat på detta kan vi lämna därhän. Jag ser Björn Werners förslag som en chans att uppnå det som även jag hoppas på – fler klasser i Augustpriset. Jag håller båda tummarna!

Krönika: Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla med Augustpriset!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 27 oktober.

——

Årets nomineringar till Augustpriset har presenterats. Och som vanligt infinner sig en fråga i mitt huvud – är det inte dags att bredda priset och ge fler chansen?

Jag syftar på kategorierna. När Augustpriset för första gången delades ut 1989 av Svenska Förläggareföreningen fanns endast ett pris, som kort och gott gick till ”årets bok”. 1992 ändrades detta, och vi fick årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbock och årets svenska barn- och ungdomsbok, en ordning som sedan inte ruckats på 30 år. Inte ens prissumman har ändrats, då som nu är den 100 000 kronor.

Men varför ändra? Jag ser två skäl.

Det första är att vissa sorters litteratur har förtvivlat svårt att hävda sig. I den skönlitterära klassen trängs exempelvis lyriken med de breda romanerna. Nu har det visserligen slumpat sig så att poesin knipit två statyetter på sistone genom Linnea Axelssons Aednan 2018 och Marit Kaplas Osebol 2019 vilket saboterar min tes en smula, men innan dess hade bara ett enda lyriskt verk plockat hem priset i dess historia – 1996 då Tomas Tranströmer fick det för Sorgegondolen. Trots att det ofta återfinns två diktsamlingar bland de sex nominerade – i år Iman Mohammeds Minnen av infraröd och Jenny Tunedals Dröm, baby, dröm – så är det i regel romanerna av traditionellt snitt som tilldelas statyetten.

I barn- och ungdomsklassen är läget snarlikt. Här är spannet extremt brett – bilderböcker riktade till ålderskategorin 0-3 år ställs mot unga vuxna-titlar som i språklig mognad kan ligga nog så nära verken som nomineras i den skönlitterära klassen. I slutänden är det också oftast böckerna som touchar den ”vanliga” romanen och har de högre åldrarna som målgrupp som tilldelas priset.

Att poesin och bilderböckerna ofta ratas när en vinnare ska koras är alltså det ena skälet. Det andra är att jag tror att priset som sådant skulle tjäna på att breddas. Visst går det att argumentera för att en utmärkelse blir mer prestigefull om den är riktigt svår att få, men i ett läge där litteraturen får allt tuffare konkurrens med att synas i bruset behövs starka varumärken, och Augustpriset är det klarast lysande varumärket som bokbranschen har för svensk litteratur. Fem statyetter i stället för tre, där skönlitteraturen och poesin separeras och en barnklass och en ungdomsklass skapas, skulle öka prisets synlighet och på intet sätt urvattna dess status.

Dessutom skulle de nominerade bli fler, ett faktum man också skulle kunna bli bättre på att lyfta fram. I vissa prissammanhang är en nominering en vinst i sig, att vara en Oscarsnominerad skådespelare är nästan lika fint som att vara en Oscarsvinnande sådan. Människor vet att konkurrensen är hård på toppen och att fel film faktiskt vinner ibland, och förstår att en nominering är kvalitetsstämpel nog. Förläggareföreningen har de senaste åren blivit bättre på att lyfta författare redan på nomineringsstadiet, men det finns betydligt mer att göra, inte minst när det gäller samarbete med bokhandlarföreningen för att synliggöra de nominerade titlarna i bokhandeln.

Fast har de råd att utöka kategorierna? Till skillnad från i filmvärlden där vinnarna bara får en statyett och en klapp på axeln ingår ju en rejäl penningsumma när en författare tilldelas ett Augustpris. Ja, men faktum är att för varje år som går blir det billigare för Förläggareföreningen att dela ut Augustpriset, eftersom prissumman aldrig har justerats upp i takt med inflationen.

Faktiskt spelar denna omständighet mig helt i händerna. När den nuvarande ordningen med tre pristagare infördes 1992 fick precis som nu varje pristagare 100 000 kronor. I 2022 års penningvärde motsvarar detta 165 000 kronor. Multiplicerar vi det med tre kategorier, får vi med lite avrundning 500 000 kronor. Det faktiska värdet på prissumman för tre kategorier år 1992 motsvarar alltså vad det skulle kosta att dela ut fem priser nu, förutsatt att prissummorna inte höjs.

Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla.

Fotnot: Även fackboksklassen spretar, men där ryms så många olika sorters titlar att det är svårt att enkelt se hur den skulle delas utan att kategorierna blev väldigt många. Därför nöjer jag mig med de övriga två.

Ia Genberg värdig mottagare av Augustpriset

Man bör väl inte vara den som är den, men ibland är ju detta exakt vad man vill vara. Så nu tänker jag citera vad jag skrev i en krönika i Västerbottens-Kuriren i början av juni:

Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av landets kritikerkår när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker som hyllat den då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Kul att ha rätt. Grattis Ia Genberg till årets Augustpris i skönlitteratur!

Detaljerna är för övrigt den enda av årets tre vinnare som även finns utgiven som ljudbok, i inläsning av Katarina Ewerlöf. Själv läste jag den som e-bok och föll stenhårt, och tog därefter av bara farten hennes tidigare romaner Sent farväl och Söta fredag (som även dessa finns som e-böcker hos Storytel och de andra ljudbokstjänsterna). Gillade samtliga mycket, och tänker nu även ta mig an novellsamlingen Klen tröst & andra berättelser.