Författare, skribent och bokbranschnörd
Hepp. Inte nog med att jag för första gången sedan jag startade min 100-dagarsbloggning den 1 mars i går missade att skriva – jag kom på det när klockan var 00.22 i natt och jag var på väg till sängs och då var det ju så dags – jag glömde även uppmärksamma i söndags att den dagens text var blogginlägg nummer 4000 sedan starten för den här bloggen.
Nåväl, jag får sikta på ett jubileum när jag når 5000. I den takt jag numera publicerar mig här torde det ske runt år 2024. Håll utkik!
Jag lyfter på huven och tittar lite snabbt i min statistik för den här bloggen hos Statcounter.
• Cirka 58 procent av er läser det här från en mobiltelefon eller surfplatta, 42 procent från en traditionell dator.
• Av er på mobil eller surfplatta använder 72 procent en produkt från Apple, 13 en från Samsung, 9 en från Sony och därefter är det spridda tillverkare för de resterande 6 procenten.
• Ni med dator surfar till 30 procent med Chrome följt av mer eller mindre dött lopp mellan övriga stora webbläsare – 23 procent Safari, 22 procent Firefox och 21 procent Internet Explorer. Övriga 4 procent består av Windows 10-webbläsaren Edge och ”others”.
Slöbläddrade i min Statcounterstatistik för bloggen i stället för att jobba, och klickade in på måfå på några inlägg som folk hade besökt det senaste dygnet, bara för att se vad jag hade skrivit.
Och jösses vad folk kommenterade förr i tiden! Som här, då ett rätt anspråkslöst inlägg från hösten 2009 om reklamens vara eller icke vara inom litteraturen lockade till 19 långa, resonerande kommentarer. Eller här, då ett inlägg om ordet representabel renderade 10 kommentarer, bara så där.
Ja, jag vet att diskussionerna i mångt och mycket har förflyttat sig till Facebook nu, kommentarer på det öppna internet verkar vara något som hör 00-talet till. Men vad roligt det var ändå, med livliga kommentarsfält.
Självklart handlar det till viss del om innehållets art. Jag klickade mig vidare i länkdjungeln, och hamnade på några av de där aplånga, böljande inläggen som jag brukade skriva på den tiden då jag inte hade något annat att företa mig på lediga stunder än att blogga (och stundom författa roman). Jag tycker fortfarande att de bästa blogginläggen jag skrivit tillkom under den här perioden och jag drabbas ännu av ett svindlande sug i kroppen när jag läser dem, men inser samtidigt att de tillhör en förfluten tid jag inte vill ha tillbaka.
För visst är det väl okej att både sakna något och inte önska det åter?
Men kommentarerna! De både saknar och önskar jag åter. Fuck you Facebook.
Det har blivit den tiden på året igen. Det lackar mot jul och jag känner ett sug efter att bygga om bloggen. Igen. Den här gången lite mer medvetet mobile first, eller åtminstone mobile/computer equal, eftersom hälften av bloggens besökare numera kommer från mobiler och surfplattor.
Jag vill ha ett mobilt tema i samma luftiga stil som jag haft här i spalterna sedan 2006, som inte går ut på att skala bort i princip all funktionalitet bara för att man inte sitter framför en dator. Exempelvis vill jag inte att man ska behöva dra ner en rullgardinsmeny eller scrolla ner till sidans botten för att komma åt högerspalten, vilket sker med temat jag har nu. Men låter det sig göras på ett snyggt sätt?
Tips mottages ytterst tacksamt.
Ibland känner jag att jag bara skulle vilja ha en Tumblr. Jag samlar på mig så mycket länkar, läggar dem i Evernote, mejlar dem till mig själv eller öppnar webbläsarflikar, tänker det här ska jag blogga om så fort jag får tid, bara en kortis, och så faller det i glömska, mellan stolarna, blir aldrig av. Nattståndna länkar som samlar damm och blir kalla i cyberrymdens mörker. Och med en Tumblr inbillar jag mig att det skulle bli enklare, tjänsten är ju i princip byggd just med detta i åtanke.
Men orka bygga nytt.
Har ni sett att Adlibris har startat en blogg? Rätt intressant och matnyttig, men mystiskt nog inte inkorporerad i butikens sajt utan placerad på en helt egen domän. Visst, det finns en liten länk på Adlibris startsida, men det är ju just den här typen av redaktionellt innehåll som själva sajten borde innehålla mer av, ett mervärde som kan hålla kunderna kvar längre. Att skjutsa iväg dem vidare till en annan plats på nätet känns ogenomtänkt.
Tre grejer till gällande det här med min insomnade tv-blogg 43 minuter innan jag lägger den till handlingarna.
Först och främst – det var positivt för besöksstatistiken på min blogg att skriva om det här i går:
Sedan kom jag just på en grej – jag kunde ju faktiskt inte hålla mig från att hinta om mitt bloggförflutna i ”Vi har redan sagt hej då”! Det må vara en smula subtilt, men så här står det i kapitel 21, när Filip nojar efter att ha fått ett oväntat rättframt sms från Iris där hon utan klädsamma omskrivningar meddelar att hon vill träffa honom för en ny dejt å det snaraste:
Samtidigt gillar jag ärlighet. Du vill träffas och det snart och du anser att det inte finns någon orsak att hymla med det. Den akuta orsaken är mig visserligen okänd men jag antar att det beror på att du gillar mig och enligt alla gällande regler borde det här smset få mig att vilja rusa åt andra hållet men det är något med dig som i stället får mig att svara Vi ses i kväll, du bestämmer var och när, jag är fullständigt rörlig med vändande post, vilket i det här specifika fallet innebär fyrtiotre minuter efter ankomst vilket jag ser som den perfekta längden.
Tveklöst en smula vagt, jag borde ha skrivit siffrorna med just siffror för att göra det tydligare men det skulle ha brutit mot hur jag hanterade siffror i resten av boken och det ville jag inte. Men trots allt – det finns där.
Till sist – jag är än i dag väldigt stolt över själva namnet på bloggen. För den som inte är insatt i ämnet så är 43 minuter den genomsnittliga längden på ett tv-avsnitt i amerikansk tv (resterande tid av timmen består av reklam). Jag är faktiskt i detta nu på jakt efter ett lika klockrent namn till en annan grej jag går och fnular på och innan jag lyckas komma på det kan jag inte gå vidare, jag är sådan, jag måste ha namnet innan jag skrider till verket med mina projekt.
Irriterande egenhet.
För hundra år sedan, eller åtminstone sju, hade jag en rätt bra tv-blogg. Den hette 43 minuter, och skrevs anonymt.
Jag startade bloggen i augusti för snart sju år sedan. I flera månader hade jag gått omkring och känt att jag ville vara en del av bloggsommaren 2005, men inte riktigt kommit på vad jag skulle bidra med. Men så slog det mig en kväll när jag stod och drack öl på Debaser: Varför inte göra det enkelt för mig och skriva om det jag kunde bäst och redan lade ner cirka tjugo avsnitt per vecka på – amerikanska tv-serier?
Jag var vid det här tillfället tjänstledig från mitt jobb på TT Spektra för att skriva på min andra roman, och hade således all tid i världen att syssla med allt annat utom just detta. Men att på min fritid skriva subjektiva åsikter om tv-serier som jag skulle skriva neutralt om på arbetstid (min tjänstledighet var bara tre månader lång) kändes samtidigt som något min arbetsgivare kanske inte skulle uppskatta.
Alltså blev lösningen en anonym blogg, bildsatt med ett kittlande foto på ett ansikte som till stora delar doldes av en hand som höll för linsen, en bild som inte ens föreställde mig (jag tog bort den efter några månader, det kändes för effektsökande).
43 minuter blev snabbt populär, och var snart Sveriges första riktigt framgångsrika tv-blogg (det här var så länge sedan att det till och med var innan Weird Science blev en blogg) med uppåt 10 000 besökare per vecka, en nivå jag aldrig varit i närheten av i de här spalterna. Jag skrev dels om de serier jag älskade – ”Lost”, ”Battlestar Galactica”, ”24”, ”Veronica Mars” och ”Vita huset” hörde till de stadigt återkommande – men försökte också hålla koll på nykomlingar och skriva om fenomen, trender och onödiga sexscener på HBO i allmänhet och i ”Rome” i synnerhet – något som renderade mig ett epitet som kristdemokrat av en kommentator.
Vad jag vet var det inte särskilt många som hade koll på vem det var som skrev den där mystiska tv-bloggen. En av få som jag avslöjade det för var Kjell Häglund, vi hade en del kontakt i samband med att han gjorde om Weird Science till en blogg och som jag minns det blev han rätt förvånad när jag avslöjade min identitet.
Hur som helst – sagan om 43 minuter blev kort, efter sju månader lade jag ner verksamheten. Jag minns ärligt talat inte längre de exakta omständigheterna, men det är möjligt att jag tyckte att det blev en smula trist att skriva i hemlighet, jag ansåg ju att jag hade skapat något bra och ville nog gärna få uppmärksamhet för det, samtidigt som jag inte var redo att outa mig eftersom jag alltjämt tyckte att det inte funkade ihop med mitt jobb. Så i mitten av mars 2006 stängde jag butiken, och har hållit den förbommad sedan dess bortsett från när jag i fjol kände mig tvingad att skriva ett avslutande bonusinlägg när min på senare år största älsklingsserie ”Friday night lights” gick i graven efter fem säsonger.
Men varför i allsin dar drar jag upp det här nu, snart sju år senare? Jo, förra veckan såg jag nämligen på Twitter att Rasmus Fleischer skrev att en del gamla inaktiva Blogspot-bloggar var på väg att raderas. Jag kände att jag var tvungen att kolla upp om det berörde 43 minuter (det gjorde det inte), och kom att läsa en del gamla inlägg. Och jag kände mig på det stora hela rätt stolt över vad jag såg, vissa av inläggen kändes än i dag både bra och relevanta.
Så 43 minuter kom tillbaka i mitt medvetande. Och när jag i helgen som gick kom att tänka på att det vankades årsjubileum för den här bloggen, tänkte jag att det kanske var dags att äntligen berätta sanningen. Och då menar jag inte först och främst sanningen om 43 minuter, utan sanningen bakom tillblivelsen av just det här hörnet på internet.
För när jag startade den här bloggen den 29 maj 2006 – sex år sedan i dag! – skedde det med det publika skälet att bloggen skulle skildra tillblivelsen av roman nummer två, ett arbete som skulle ta tre månader att färdigställa. Att blogga om skrivandet skulle bli min morot och piska.
Aldrig har jag väl för den delen spräckt en deadline så illa som den gången.
Men det där med roman #2 var ju inte hela sanningen. Sanningen var ju lika mycket att jag under de blott två månader som hade gått sedan jag lade ner 43 minuter kommit att sakna bloggandet något oerhört. Jag hade kommit att älska att blogga, jag behövde blogga, jag saknade ett forum att uttrycka mig i, jag saknade mina kommentatorer, jag saknade … ja, sammanhanget.
Så jag startade den här bloggen i stället, en blogg som med tiden öppnade en helt ny tillvaro för mig, som innebar den första kontakten med min hustru och alltså indirekt även ligger till grund för den här killens existens.
Tack för det, 43 minuter.