Den sista augusti, om cirka sex veckor, går kontraktet ut på vår Berlinlägenhet.
Tillbaka till Stockholm på heltid, vardag, rutiner – om än i en ny stadsdel – slut på camparidrinkar på balkongen med dunket från spårvagnarna som ljudkuliss när de passerar fyra våningar nedanför på gatan, slut på mina joggingrundor som alltid verkar bli 7,3 kilometer långa hur jag än beter mig, slut på kånkandet av barnvagnen de fyra trapporna upp och ner minst två gånger per dag i medel, slut på mina erbarmliga försök att låtsas kunna tyska, slut på mina och Tages dagliga exkursioner till stadens ändlösa utbud av fantastiska lekparker, slut på inköp av chockerande billig och stundtals underlig Lidlmat, slut på … ja, på ett år som innehållit fler flygresor än mina trettiofem tidigare år sammanräknade, ett år som många gånger varit väldigt slitsamt men samtidigt det mest annorlunda jag upplevt i mitt liv och alldeles alldeles underbart.
Jag kommer verkligen att sakna Berlin. Det här är första gången i mitt liv jag har bott utomlands och det har varit en upplevelse över förväntan även om det inte riktigt blev som vi väntat. Det blev en smula för mycket Stockholm trots allt, de 75-80 procent av tiden vi hade hoppats kunna spendera här nere blev i verkligheten runt 60, och med det blev tillvaron stundtals hattig, det är svårt att uppleva riktig vardag när man byter bostadsort var fjortonde dag, man planerar ständigt för nästa avfärd och landar aldrig helt.
Jag undrar för den delen hur det blir rent matematiskt, om Tage kommer att ha spenderat mer tid av sitt liv i Tyskland än i Sverige när vi är klara. Jag tror inte det, men då vi planerar att spendera så mycket som möjligt av augusti här i Friedrichshain, kan det kanske uppnås. Inte för att det spelar någon roll. Men det vore roligt på något sätt. Synd bara att han inte kommer att minnas något av det här året när han blir stor. Fast det är klart, det finns ju en del bilder som vi har tagit här nere. Sisådär 3 000, skulle jag tro.
Ska nog räcka tills han blir gammal och grå.
