Post Format

Svensk fisk på filmfestivalen

Såg Day night day night i går kväll på filmfestivalen, om en amerikansk, kvinnlig självmordsbombares sista två dygn i livet (?) innan hon ska explodera i trängseln på Times Square på Manhattan. En rätt stark film, även om den hade sina brister. Luisa Williams i huvudrollen var smått fenomenal tyckte jag, och olustkänslan inför vad som komma skulle (?) växte stadigt hela tiden. Det långsamma tempot, den otroligt inträngande kameran som följde alla hennes små rutiner, allt som hon gjorde för sista gången (?), hennes skräckslagenhet inför bomben, smällen, döden, dödandet. Väldigt skickligt gjort.

daynight.jpgMen det brast i motivet. Ju längre filmen pågick desto mer svårförståeligt blev det varför hon ville bli självmordsbombare. Hon verkade inte särskilt religiös, inte särskilt olycklig, hade inga uppvisbara men från en traumatisk uppväxt och interagerade med vad som verkade uppriktig vänlighet mot de medmänniskor hon snart ämnade spränga i korsningen av sjunde avenyn och Broadway. Hon verkade visserligen rätt ensam men inte mer inbunden än många andra – nej, varför hon skulle välja att spränga sig själv och andra i luften kändes helt enkelt inte trovärdigt.

Egotrippad som jag är kunde jag heller inte tyvärr hålla mig från att se paralleller till min egen roman. Under filmens sista halvtimme, när hon (namnlös) vandrar runt kring Times Square med en ryggsäck fullastad med sprängmedel på ryggen, såg jag hela tiden framför mig att en kille skulle komma fram och i sista stund rädda henne från det oundvikliga, slita henne undan döden, dra loss avtryckaren ur hennes hand och trots högljudda och vilda protester dra henne därifrån, in på en bakgata där hon kunde få kräkas upp allt det socker hon trycker i sig filmen igenom, efter att ha druckit flera liter kolsyrat vatten ur stora petflaskor som han köpt åt henne på en kvartersbutik. Never mind att filmen hade blivit helt obegriplig. I min dröm blev det så.

Trivia: Genom filmen försöker den namnlösa huvudpersonen hela tiden dämpa sin ångest inför vad hon ska göra genom att trycka i sig socker i olika former. Hon rusar vid ett tillfälle in i en godisbutik och fingrar på en av lådorna där inne – som innehåller smågodiset Swedish fish. Huh? Är det en delikatess som jag månne har missat?

5 kommentarer

  1. Saltlakrits? Que? Och jag som trodde att jag hade koll på den amerikanska populärkulturens alla vindlingar och vrår…

    Reply
  2. Okej nu kommer det här svaret kanske lite sent, men: Swedish fish är såna där Malaco-fiskar. De har naturligtvis inte den salta (godaste) sorten i Amerikatt (vafan tror ni?! utanför norra Europa är salt godis inte godis utan mer ett elakt straff). Det är såna där röda/gula/gröna gelefiskar.

    Andra saker som är värt att undra över:

    ”Swedish massage”. Verkar vara omåttligt populärt i resten av världen. Är det att bli knådad av nån blond Inga i dirndl-klänning, eller vad?

    ”Swedish meatballs” – typ ett av de vanligare mikrovågs-mealen i USA. Köttbullar med nån vitaktig sås och spaghetti. Eller så serveras de bara helt plain, utan nånting till. Ska det vara så svårt att ta till sig treenigheten brunsås, potatis och lingon?

    Världen verkar totalt ovillig att ta till sig Sverige hela vägen. Sorgligt.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.