Romanen ja. Som jag inte blir klok på. Som jag inte får grepp om. Som är en undflyende berättelse som kan skönjas likt en hägring vid horisonten men som vägrar att stå still och låta sig bli nedtecknad på ett vettigt sätt.
Åtminstone är det så det ofta känns när jag sitter framför mitt textdokument.
När jag skrev min första roman fanns en ramstruktur som var svår att ignorera, Dannyboy inleder sin flykt en tidig lördagseftermiddag i slutet av maj och ett dygn senare har han på fler än ett sätt genomfört en cirkelrörelse som leder till att han måste konfrontera vad han ställt till med. Det visste jag redan när jag började skriva att han skulle tvingas göra, det fanns inte så mycket att göra åt det, även om vägen dit vindlade sig fram och tog han följde stigar jag ursprungligen inte planerat. Det fanns ett givet slutmål.
Den här gången gör det inte det. Det jag fortfarande tror kommer att heta ”Vi har redan sagt hej då” är en berättelse som mer eller mindre skrivs i realtid och som hämtar sin inspiration från verkligheten runt mig och inuti mig men som på intet sätt utger sig för att vara något annat än en roman. Det finns ingen given ramberättelse, det finns bara två personer, deras möte, ett par prekära faktorer samt hur deras respektive känslomässiga situationer påverkar vad de tar sig för. Och det är ironiskt nog, trots deras på ytan mer vuxna liv, en påtagligt vingligare tillvaro som skildras.
Och nu, ed texten kanske skriven till tre femtedelar, är tjänstledigheten slut. Innebär det mer stabilitet även för mig själv? Jag vet inte, men jag hoppas det och kanske behöver inte ens den drastiska minskningen av möjlig skrivtid ens innebära ett särskilt stort avbräck för den mängd text som kommer ur mig eftersom mina egna ramar förhoppningsvis får fastare former.
Det kommer att bli en bok. Och den kommer att bli bra. Jag måste bara komma på vilken väg livet ska följa.