Det är helt sjukt vilken fantastiskt välordnad vecka jag haft. Upp 0730 så fort klockan ringer, duscha, sitta framför datorn och skriva en timme, därefter, runt klockan 0845, frukost och tidningsläsning, borsta tänderna följt av rask promenad från Vasastan ner längs Drottninggatan, genom Gamla stan, till jobbet vid Slussen lagom till klockan 10 då jag stämplar in. Nåja, fem över har jag väl varit där i alla fall. Och nånstans där emellan har jag väl klätt på mig också – troligen strax efter duschandet.
När arbetsdagen sedan slutat klockan 19 har jag promenerat hem, ätit, skrivit, tittat lite på tv, läst och sedan gått och lagt mig. Jag är rutinernas moder, ett under av punktlighet, en läskig maskin, en robot man med fördel ställer atomur efter.
Hade jag betett mig så här i våras skulle boken nog faktiskt ha kunnat vara klar till i slutet av augusti. Jag skulle för sjutton ha varit en bra bit in på bok nummer tre vid det här laget.
Nåja, nu såg ju inte verkligheten ut så i våras – inte ens förra veckan när jag tänker efter, så något bokslut nästa vecka, när augusti förvandlas till september, är inte att tänka på.
Och den här veckan är ju inte slut än heller, så jag kanske inte ska prisa min förträfflighet alltför högljutt. Än.
I dag på morgonen läste jag för övrigt igenom begravningskapitlen igen. De kändes bra, hjärtskärande på precis det sätt jag vill att de ska göra. Om jag kan fylla hela boken med den känslan så kan det bli hur bra som helst.
Men det är ju lättare sagt än gjort.