En mycket intressant och dyster krönika hos Yimby nu på morgonen om Stockholms pågående gentrifieringsprocess skriven av Solnapolitikern Joachim Rosenquist (S):
Min utgångspunkt, som för övrigt delas av flera forskare och aktivister, är att gentrifiering under sina tidiga faser har en positiv påverkan på stadsmiljön men att den i sista fasen dränerar stadsmiljön på mångfald, bohemkultur och kreativ energi. Detta är i högsta grad en subjektiv uppfattning och föredrar man Espresso House och Gallerix framför mindre konditorier och gallerier så har jag inget logiskt tvingande motargument att erbjuda.
Istället är det ett ytterligare argument som jag tror kan göra de flesta bekymrade, och som strider mot traditionell gentrifieringsteori, nämligen att gentrifieringen av Stockholm är en linjär och (inom överskådlig framtid) ostoppbar process som riskerar att resultera i en vacker död stad – det vill säga en stad som har fastnat i den femte fasen.
Gentrifieringsprocessens femte fas brukar sägas vara dess slutpunkt, då bohemerna och de kreativa slutligen trycks ut till följd av stigande bostads- och lokalpriser. Stockholms problem är enligt Rosenquist att huvudstaden har en unikt låg grad av kvartersstad, som egentligen inte har byggts ut sedan 1920-talet då staden i stället övergick till en modernistisk stadsplanering. Rosenquist skriver vidare:
Modernistiska förorter kan inte gentrifieras på det sätt som beskrivs i traditionell gentrifieringsteori, med surdegsbagerier och konstnärsateljer, eftersom de saknar lokaler och befolkningsunderlag för att hålla småskaliga verksamheter vid liv. Dessutom saknar de ”stadskänsla” – sammanhängande gatunät, definierade gaturum, stråk med verksamhetslokaler i bottenplanet etc – vilket är den magiska ingrediens som framför allt lockar gentrifieringens pionjärer och dess efterföljare.
Bredäng kommer inte att bli det nya Sofo eller Hornstull eftersom området saknar strukturella förutsättningar att bära upp ett stadsliv av det slag som finns i Sofo och Hornstull.
Vi håller alltså på att få slut på gentrifierbar kvartersstad, och de kreativa har då ingenstans att vara och måste söka sig till någon helt annan stad. Slutklämmen är inte vidare optimistisk:
Nästan hundra år av felaktig, dysfunktionell stadsplanering är svår att rätta till. Frågan är om den kan rättas till alls. Jag önskar att jag var mer hoppfull.