Post Format

Stillastående kalsonglös lokalturist

Jag har tidigare skrivit om min rädsla för det stillastående. Att det jag skriver inte är spännande, ett slags dåligt självförtroende inför min förmåga att skapa en intressant text utan att det egentligen händer så mycket. Det är ett gissel.

Och nu håller de där känslorna på och larmar och gör sig till igen. Jag tittar på de, relativt få, sidor jag hittills skrivit på filmmanuset, och tänker varför skulle någon vilja se det här, det är ju tråkigt tråkigt tråkigt. Att jag redan kapat i romanens inledning, sållat bort vissa grejer som inte för historien framåt – det vill säga ökat tempot – spelar ingen roll. Jag drabbas av en känsla av otillräcklighet, att det inte blir vad jag vill att det ska bli, det vill säga en hundra minuter av oförställd och insugande filmglädje.

Oh well, det är väl bara att streta på antar jag. I dag ska ju den kvinnliga huvudpersonen försöka hoppa framför tunnelbanetåget, och om jag inte ens lyckas göra det till en spännande filmscen i mina egna ögon, då är jag väl bortom räddning.

——

guide.jpgEftersom jag inte ens fullt ut har råd att vara ledig de drygt hundra dagar som återstår av min semester plus tjänstledighet, så har jag slagit alla tankar om extravaganta resor längre än SL-kortet tillåter ur hågen för den här sommaren. Turist i egen stad är istället mottot, och i går gjorde jag sannerligen slag i saken. Först möttes jag och Morgan upp för en timslång rundvandring i Gamla stan under ledning av Fransk fågel-Josefine (och som efter lördagskvällens uppvisning även kan kalla sig ”Guitar hero”-Josefine, jeezus vad hon spöade oss andra) som i sommar jobbar som guide. Ypperlig rundvandring skulle jag vilja påstå, jag vet nu allt om Stockholms blodbad och bakgrunden till den berömda kyssbilden mellan kungen och drottningen på Storkyrkans trappa. Därefter anslöt Göteborgs-Jocke och vi styrde kosan mot Djurgården, som jag trots mina snart åtta år i Stockholm aldrig hade rundat. Solen stekte våra hjässor och Morgan hade hela helgen burit ett par badshorts i sin väska, och efter mycket tjat, tandagnissel och gråt kunde vi till sist inte neka honom ett dopp, även jag och Jocke strippade ner till kalsongerna och kastade oss dödsföraktat i plurret ute på Blockhusudden.

badboys.jpg

Resten av Djurgårdspromenaden blev således kalsonglös.

——

Nej, nu kan det inte undvikas längre. Manusskrivande here I come.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.