Post Format

Stefan Borsch-priset

I maj 2004 frågade min dåvarande chef David om jag ville åka till Karlstad över en dag, Vikingarna skulle splittras och det krävde en rejäl intervju på plats med Christer Sjögren och bandet. Och när vi ändå skulle dit, borde inte en pratstund med Stefan Borsch som gjorde de tidiga kramgoa skivorna – nu när cirkeln ändå skulle slutas – vara på sin plats?

Jag var nervös under tågresan, jag hade inte varit på kultur-/nöjesredaktionen så länge och aldrig gjort ett jobb utanför Stockholm. I Karlstad skulle jag möta upp med en fotograf som hyrts in och därefter träffa Stefan Borsch, som nu arbetade som kurator på stadens sjukhus, vid ett fik bredvid Rådhuset i Karlstad.

Kanske är det omständigheternas förtjänst, men jag minns pratstunden vi hade som en av de finaste jag haft. Stefan Borsch, som några år efter karriären med Vikingarna gjorde comeback och blev en av Sveriges ledande dansbandssångare med låtar som ”Vid en liten fiskehamn”, ”En liten fågel” och ”Adress Rosenhill” på 80-talet, såg karriären gå i stå och avslutas strax före millennieskiftet. Hur själva intervjun utföll minns jag inte riktigt och eftersom det endast skulle bli en sidoartikel fanns ingen plats att breda ut sig i texten, men som människa fann jag Borsch mer intressant än stjärnan Sjögren, som jag senare samma dag intervjuade på bandets kontor. Dessutom var Stefan så sympatisk, varm och go’ att jag ville ta med honom hem.

När intervjun var över tog vi bilen bort till Sandgrund – det legendariska dansbandsmeckat som nu på 2000-talsmanér köpts, stöpts och urgröpts till ett Blue Moon Bar – för att ta bilder av Stefan vid Klarälvens rand, platsen som betydde så mycket för honom de där tidiga åren. Han var lite förlägen, både glad och förvånad över uppmärksamheten, det var ju så länge sedan sa han, han slutade ju i Vikingarna 1978.

Innan vi skildes åt skrev han en autograf till mig, toppad med hälsningen Till en riktig musikälskare, en gåva som senare skulle komma att ramas in och i dag används som vandringspris vid Kalmar nations terminsåterkommande rebusrallytävling i Uppsala. Stefan Borsch-priset går till det ekipag som gör bäst ifrån sig under tävlingsdagens musiktävling.

Jag tänkte på det här i går kväll när jag besökte ”Dansbandskampens” final i Strängnäs. När vi var färdigjobbade strax före midnatt och gick mot vår bil stod en överförfriskad herre och vinglade utanför entrén och en polis höll honom uppe och meddelade med barsk ton att endera går du hem eller så blir det fyllecell i Eskilstuna och ja, det är ju också en sida av dansband och Sverige men den såg jag aldrig när jag växte upp.

Jag såg bara Stefan Borsch och det var väldigt fint.

5 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.