Jag har inte varit i Emmaboda sedan 1996. När nu tåget stannar där, släpper av några passagerare och plockar upp några nya på vår väg mot Karlskrona, kommer den där sommaren tillbaka till mig.
Jag minns en flickvän jag inte sett på många år nu och en villa där föräldrarna bodde och en tiopoängskurs i ekonomi och hur jag satt vid deras köksbord och skrev på en hemtenta jag aldrig lämnade in men huvudsaken var ju att CSN-pengarna kom, poängkvoten var redan uppfylld och tiderna och systemet ett annat.
Jag minns en bilresa till en stormarknad för att köpa kroppkakeingredienser för when in Rome och jadajadajada men hur vi blev sittande i bilen på parkeringen, radion pratade om att Tupac Shakur blivit skjuten och nej, jag var allt för djupt nere med popsvängen indieåret 1996 för att riktigt ha någon större koll på 2Pac men vi satt där och lyssnade ändå. Hur vi senare köpte ingredienserna och lagade kroppkakor och en mättnad jag aldrig tidigare upplevt och hur sommarkvällarna på altanen var långa och ljusa.
Men minnet är som jag så ofta tidigare skrivit en underlig pryl. För det jag minns från parkeringen den där sommaren har inte hänt. Tupac Shakur sköts först den sjunde september 1996, två veckor efter att jag börjat höstterminen i Uppsala och dagligen strävade uppför backen mot slottet för att läsa litteraturvetenskap. Jag besökte Småland innan det årets Emmabodafestival, som vid den här tiden arrangerades i agusti.
Ändå minns jag bilen och parkeringen och radion och 2Pac. Som om det verkligen hade hänt.