Min syster med familj var på besök i helgen. I fredags besökte vi Kiruna, Tage och jag åkte i en bil, Tages kusiner med föräldrar i en annan. På väg från lite utsiktssightseeing uppe vid Luossavaara skulle vi vända hem mot Vittangi igen via Coop Forum, där jag lovat att köpa en lila skottkärra till Tage. På väg dit tog jag en annan väg, så att vi skulle köra förbi Kirunas vackra träkyrka.
– Tage, vi tar en liten omväg nu, så att din faster får se kyrkan från bilen i alla fall, vi glömde ju bort att åka dit.
– Vad är en omväg?
– Jaa, det är en väg som inte … ja som inte är den närmaste vägen dit man ska. Förstår du?
– Nä.
– Ja men, om … om du ska gå hem till Ville, och i stället för att gå raka vägen hem till honom går vägen förbi mommo för att ta dig hem till honom, det är att gå en omväg.
– Men jag kan ju inte gå hem till Ville själv.
– Eh, nej, men om vi säger att du och jag ska gå hem till Ville då, och så går vi inte raka vägen utan går vägen runt sjön förbi mommo, då går du och jag en omväg hem till Ville.
– Kan vi inte gå till Ville?
– Nej, alltså, jag menade inte att vi … jag skulle bara … vi är ju i Kiruna nu och på väg till Coop för att …
– Snääälla pappa, kan vi inte gå hem till Ville? Nu nu nu!
– Men … vi … alltså …
– NUUUUUU!