Post Format

Signeringskrampen och jag

Jag ska signera ett exemplar av min bok. Jag sitter här med pennan i hand. Jag är helt tom i bollen. Fan.

Jag vill ju att det ska kännas personligt. Unikt. Bra. Men samtidigt så där lite lagom personligt och bra. Eller det ska ju så klart kännas jättebra, inte bara lagom bra, men ändå. Det finns alltid en viss distans. Och signeringar är alltid så fyllda med förväntan. När jag skriver något till någon och personen i fråga genast öppnar och läser och jag står där och ser hur personen försöker dölja sin reaktion om jag skrivit något allt för opersonligt, eller om de möjligen inte förstår vad jag menar. Eller om det som kommer ut helt enkelt inte är särskilt charmigt, roligt, trevligt, spirituellt och bra. Allt det där som jag inbillar mig själv att jag är och hoppas att resten av världen ska anse också. Och så ska det kondenseras ner till maximalt tre – möjligen fyra eller fem om jag är riktigt ambitiös – rader och det är ju fasiken helt jäkla omöjligt.

Nu ska jag inte inbilla någon att jag sitter och signerar böcker hela dagarna. Men det händer ändå. Ibland.

Och jag sitter här med pennan i hand. Försöker minnas det där coola som någon skrev rätt nyligen, som jag såg någon plita ner på en releasefest som vore det den enklaste saken i världen.

Och jag är helt tom i bollen. Fan.

4 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.