Sandvikhjärta och han som drar i trådarna

Två rätt olika grejer så här på den tidiga tisdagseftermiddagen:

Angående nedläggninshotet mot En bok för alla så har Svenska Dagbladet sökt upp en arbetsplats där bokförlagets ursprungliga folkbildningssyfte blomstrar – Sandvik AB i mitt fädernes Sandviken. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner en viss stolthet när jag läser artikeln. Om SvD kom med i matchen och la upp den på nätet så kanske ni kunde förstå varför också.

——

Andreas Ekström har skrivit en krönika i nya numret av Journalisten om den mystiske Johan Larsson, som ligger bakom knuff.se, intressant.se, nyligen.se och bloggar.se och säkert några fler bloggessentiella indexeringssajter som jag inte har koll på. Ekström lanserar teorin att Larsson kanske inte ens finns eftersom han styr den svenska bloggvärlden i total hemlighet, tydligen vet ingen vem han är, en dag var han bara ett maktfaktum det inte gick att blunda för.

Eftersom det fortfarande finns en väldigt utbredd skepsis mot bloggfenomenet inom vissa typer av traditionell media så utgår jag ifrån att innehållet i den här krönikan (även om jag inte tror att det varit Ekströms syfte) kommer att användas som ett sorts ha! vad var det vi sa-inlägg i kampen för att spräcka den svenska bloggparian. För att göra det nedsablingsarbetet lite enklare publicerar jag härmed all kontakt jag haft med nämnda Johan, enligt parollen all smuts ska upp på bordet. Mellan den 18 och 21 juli förra året fick jag tre mejl från honom efter att jag haft problem med att fastna på knuff.se respektive nyligen.se. Här är vad han svarade:

Kirrat. (den 18 juli)

Kirrat. (den 21 juli)

Vänta, klart du ska kunna pinga automatiskt – jag fixar till så ditt gamla konto får den ”nya” adressen. (den 21 juli)

Nu ska det nog inte dröja förrän den svenska bloggmogulen fallit från sin piedestal.

2 reaktioner till “Sandvikhjärta och han som drar i trådarna”

  1. Vore intressant att läsa artikeln i SvD. Jag jobbade några somrar på Sandvik för tio-tolv år sedan.

    Totaltristess.

    Men jag nyttjade bokhyllan som fanns på jobbet. Tror de hade samarbete med något bibliotek, dessutom.

    Minns att jag läste ett antal Nobelprisvinnare, deckare etc på arbetstid (sanktionerat av chiefen).

    Hade inte överlevt utan.

    Kanske litteraturens huvuduppgift – verklighetsflykt för arbetarklassen?

    Artikeln i SvD kanske menar något annat, att den typ så ä kan va bildande, eller nåt sånt.

Kommentarer är stängda.