Post Format

Så ograbbig man överhuvudtaget kan bli

dannyboyfram.jpgSåg att det på bokbloggen Bokhora kommit en kommentar där min roman Dannyboy & kärleken åtminstone ungefärligt placeras in i begreppet kill-lit eller lad-lit eller vad nu den manliga motsvarigheten till chick-lit kan tänkas heta.

Jag är skeptisk. Jag föreställer mig (utan särskilt djup kunskap i ämnet) att lad-lit är rätt hård, flåsig och hö-höig litteratur om killar som dunkar varandra i ryggen när de berättar om sina senaste erövringar. Visserligen så finns väl i Dannyboy alla de ytliga egenskaperna (nattliv, alkohol, erövringar och stundtals manlig självömkan), men i mitt (självklart helt objektiva) sätt att se på det så är Dannyboy & kärleken en rätt så mjuk bok, det är en roman om att våga, eller att inte våga, acceptera kärleken. Eller åtminstone en berättelse om hur vilsna en del människor på väg in i det slutgiltiga vuxenstadiet känner sig när det kommer till kärlek, och vilka konsekvenser det kan få.

Vissa kallar säkerligen sånt beteende typiskt manligt, men jag har flera tjejkompisar som sagt sig känna igen sig själva rätt så väl i Dannyboys rätt … ja låt oss säga ödesdigert drastiska agerande. Andra tycker bara beteendet är typiskt barnsligt (som Jessika Gedin när hon recenserade den i Elle) men faktum är att trots att det nu gått sex år sedan jag kom på handlingen, och jag och min omgivning borde ha blivit mognare i takt med att vi blir äldre, så tycker jag inte att situationen har ändrats särskilt mycket runt mig. Kanske lever jag i en bubbla, men i sånt fall är det en rätt stor sådan.

Hm, nu kom jag kanske bort en smula från ämnet. I vilket fall som helst – lad-lit, nej, jag är rätt skeptisk. Den har ju till och med ordet kärlek i titeln. Hur grabbigt är det på en skala?

7 kommentarer

  1. Pingback: Daniel Åberg » Manligt kontra kvinnligt läsande, igen.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.