Post Format

Ring mig bara om Bergman dör

Så är Bergman död och jag får beskedet via TT:s flashtjänst till min mobil när jag promenerar genom en snårig skogsdunge jag snurrat in mig i i Hagaparken. Genast drabbas jag av en längtan efter att vara med, för även om jag verkligen gillar att vara ledig och även om det må låta hyeneaktigt, så är det vid just den här typen av händelser som det är roligt att jobba. Nej, samtalen man måste ringa för att få kommentarer är hemska, men spänningen, anspänningen, behovet av snabbhet och korrekthet skapar en särskild känsla som lägger sig över hela redaktionen, ett sorts ordnat kaos fyllt av adrenalin. Och en större död i Sveriges kulturvärld finns inte jämte Ingmar Bergmans, inte efter Astrid Lindgrens frånfälle för fem år sedan.

När Astrid Lindgren dog hade jag ännu inte börjat jobba på kultur/nöjesredaktionen. Eftersom jag några år tidigare varit hemma hos Lindgren i ett lite ovanligt ärende fick jag visserligen vara med på ett hörn och skriva en text om händelsen, som jag bloggat om här. Och den här gången har jag semester. Mina personliga sammanstötningar med Bergman är dock av ringa art, så de klarar sig nog ypperligt inne på redaktionen ändå. Lycka till hörnini.

Mina Bergmanfavoriter? ”En lektion i kärlek”, ”Smultronstället” och ”Fanny och Alexander”.

Och jag undrar. Jag undrar vad vi nu ska säga istället för Ring mig bara om Bergman dör när man vill poängtera att man verkligen verkligen inte vill bli störd på sin lediga tid.

13 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.