Rebecka, Amanda och den namnlösa

För sen insomning, för tidig uppvakning. Men here we go ändå:

Det här med namn. Jag vet inte hur det kommer sig men jag är besatt av att titelbestämma mina romaner innan jag knappt ens börjat på dem men slående ointresserad av att namnbestämma mina karaktärer. I Dannyboy & kärleken gick jag hela romanen igenom utan att ge den kvinnliga huvudpersonen ett namn. Jag har inget uttömmande och konkret svar på vad det var ett uttryck för – jo ett uttömmande vilket ni väl lär bli varse men inte konkret – men det var inte, som Jessika Gedin kåserade om i ett avsnitt av Kobra förra våren, ett uttryck för att kvinnan i den unga manliga samtidslitteraturen var ett sorts väsen eller objekt och inte en individ eller hur det nu var hon sa, jag minns inte för det var för länge sedan och jag har som sagt sovit väldigt lite i natt och hon nämnde egentligen inte ens vare sig boken eller mig med namn (det gjorde hon däremot i radio här och skrift här och hon verkade väl … ja låt oss säga endast måttligt imponerad i båda fallen men hon är trots det den enda som nämnt min roman i tre olika typer av medier vilket väl ändå … tja, känns lite fint) men hon pratade om flickan med betoning och det var rätt uppenbart vartåt hon pekade om man visste vad hon menade.

Anyways, jag håller inte med även om det inte var vad det här egentligen skulle handla om. För jag tror att den främsta orsaken till att hon inte fick något namn är att hon helt enkelt aldrig funnits. Hon är en fantasifigur som till skillnad från de övriga kvinnorna i den boken inte hade någon verklig förebild och ju längre skrivandet gick insåg jag att jag med flit undvek att namnbestämma henne och eftersom det dessutom var så att man aldrig fick något klart besked om vad den manliga huvudpersonen heter heller – för nej, trots att även jag vid något tillfälle valt att kalla honom Dannyboy i något sammanhang även om jag helst vill kalla honom bara för han, honom eller den manliga huvudpersonen så anser jag ändå det vara så att det aldrig med säkerhet i boken fastställs att han faktiskt heter eller kallas så för visst, han skriver troligen Dannyboy på den immiga badrumsdörren men det står ingenstans att han faktiskt gör det och bara för att det i slutet de facto står att hon lägger till & kärleken när imman åter gör texten synlig så har jag alltid valt att se det främst som en blinkning till bokens titel som ju egentligen var bestämd på annat håll redan långt innan jag började skriva på romanen. Oj det blev kanske den längsta mening jag bloggat ihop.

Men det är egentligen inte heller vad det här skulle handla om.

Det finns dock en konkret orsak till att jag inte gav henne något namn – de jag hade var redan slut. Ända sedan jag började skriva skönlitterärt med någon sorts större ambition i artonårsåldern har jag använt namnen Rebecka och Amanda på mina kvinnliga huvudkaraktärer. Min första roman, som jag skrev som specialarbete i trean på gymnasiet, hette Jag älskade Rebecka och kommer kanske om allt vill sig väl här i världen faktiskt att bli en utgiven roman i en helt ny version någon gång i framtiden eftersom jag verkligen gillar historien men inte känner mig redo att skriva om den än. Mitt andra romanförsök, som jag skrev av bara farten när den första var klar och jag till min förvåning insåg att mina klasskamrater inte ens börjat på sina specialarbeten ännu, kallade jag för Svensk graffitti 1994 och där hette hon Amanda. Vid tidpunkten tyckte jag att bok nummer två var mycket bättre än bok nummer och visserligen var det väl där karaktären i Dannyboy föddes, Sandvikenepisoden som utspelar sig utanför Princess i Dannyboy är till och med klippt från den boken, men i dag anser jag dock den första boken vara bättre. Men det är inte heller vad det här handlar om.

Så har det fortsatt. I alla textprojekt av större längd har jag fortsatt att använda samma namn. Varifrån Rebecka kom minns jag inte. Amanda springer dock ur min crush som artonåring för Amanda Rydman när hon var programledare för Musikjournalen i P3 och var ihop med Andres Lokko som skrev i Pop som jag analyserade varje kommatecken i och när jag såg henne på bild i Aftonbladets Pulsbilaga iförd en av t-shirt med Saint Etiennes klassiska Barbapapamotiv så blev jag helt ärligt kär så där som man kan bli när man är arton och kommer från en småstad och aldrig någonsin tror att man kommer att träffa människorna man vurmar för i verkliga livet och namnen har fortsatt att följa mig ända fram till i dag. Konstigt nog har jag nästan aldrig känt någon med namnen Rebecka och Amanda fram till rätt nyligen.

Att sedan namnet Amanda i den tryckta versionen av Dannyboy & kärleken är ändrat till Agnes är en helt annan historia som beror på orsaker som jag kanske berättar om här någon gång men troligen inte.

Det var det jag ville skriva om nu. Historien om Rebecka och Amanda och hur det delvis kom sig att hon, hon som trots att hon inte finns är den karaktär jag älskar mest av allt jag skapat och jag hoppas hoppas hoppas verkligen att hon får ett långt och lyckligt liv, aldrig fick något namn och varför en av huvudpersonerna i min nästa roman utan tvekan kommer att heta Amanda.

Och nu frukost och tio dagars ledighet. Oh joy joy!

En kommentar till “Rebecka, Amanda och den namnlösa”

  1. Det här var intressant läsning. ”aldrig med säkerhet i boken fastställs att han faktiskt heter eller kallas så för visst, han skriver troligen Dannyboy på den immiga badrumsdörren men det står ingenstans att han faktiskt gör det och bara för att det i slutet de facto står att hon lägger till & kärleken när imman åter gör texten synlig så har jag alltid valt att se det främst som en blinkning till bokens titel”

    Det där tänkte jag mycket på efter att jag läst den. Var inne mycket på ditt spår, men jag undrade ju fortfarande. Men nu så, författarens ord har nått mig och jag vet hur det ligger till. Ah, tillfredsställelse i bakhuvudet.

Kommentarer är stängda.