Post Format

Re-construction time again

Det är irriterande hur saker har en tendens att ta mycket längre tid än man tror att de ska göra.

Först hade jag tänkt att min nya roman skulle vara färdig till i somras. Så efter sommaren. Så till nyår. Och nu … tja, who knows.

Grejen är att förlaget vill att jag skriver om historien ur ett nytt perspektiv. De tycker att jag fokuserat på fel sak i min intrig, samt tagit mig vatten över huvudet när jag försökt berätta min historia ur tre (fyra till och med ibland) personers synvinkel. Persongalleriet och berättelsen är fine, men istället för som nu, när det enligt mitt sätt att se främst är en historia om två kvinnor som ”gör slut” efter att ha tuggat på varandras känslor och pojkvänner under en längre tid, så vill de att jag försöker berätta historien ur mannens perspektiv – han som är tillsammans med den ena och är otrogen med den andra. De vill att jag försöker svara på frågan som många, trots att de anser sig vara moraliska, rättrådiga människor, ställs inför någon gång i sitt liv – hur i helvete kommer det sig att jag får känslor för den här människan när jag har det bra i det förhållande jag har? För det har jag väl? Att det sedan i min historia är flickvännens bästa vän det rör sig om gör väl inte saken enklare direkt. Men det händer i verkligheten ibland. Och det har så klart skrivits i ämnet tidigare. Men kanske är infallsvinkeln bättre än den jag har nu. Kanske skulle jag främst ha enklare att skriva den, lyckas göra berättelsen rättvisa. Kanske skulle jag ha enklare att lyfta historien till den nivå jag vill att den ska ligga på. Kanske skulle jag … ja kanske. Eller kanske inte.

Jag har inte bestämt mig än. Jag är lockad av tanken, jag började genast fila på en ny berättarstruktur, en ny början som på sant Dannyboymanér förhoppningsvis drar in läsaren i historien från sida ett, men samtidigt känns det jobbigt att gå ner helt i otrohetsträsket. För att inte tala om faktumet att jag i sånt fall måste skriva om stora delar av historien, och man ska inte underskatta min ovilja att på nytt vräka ur mig drygt 200 sidor text när jag för ett ögonblick trodde att jag bara hade sisådär 40-50 sidor kvar. Men lathet är ju samtidigt ingen orsak att inte tänka om. Huvudmålet är ju att det jag skriver ska bli bra. Inte att det ska bli klart nu.

Hur som helst – tidsrevidering. Det här lär inte bli klart före nästa sommar ens om jag pang bom skulle förvandlas till ett dygdemönster och skrev lydigt varje morgon och kväll. Ja, om jag inte skulle få grönt ljus på mitt tiggarbrev till författarfonden då. Då jäklar.

7 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.