Rättning i Stieg Larsson-ledet

Efter att ha omnämnt Stieg Larsson-böckerna i både ett och två och tre inlägg de senaste veckorna har det nu blivit dags att delge världen vad jag ansåg om bok två och tre. Jag var ju inte så där överförtjust i ettan, tyckte den var väl pratig och i behov av strykningar. Men så läste jag de andra två nu de senaste veckorna, och måste rätta in mig i ledet och säga att jo, det blev faktiskt väldigt bra.

För trots att både ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes” volymmässigt var tjockare än ”Män som hatar kvinnor”, så kändes de inte särskilt överlastade. Möjligen hade man kunnat stryka den där Erica Berger hotad av stalker-storyn i trean, ja möjligen hela utflykten till den påhittade tidningen Svenska Morgon-Posten, men som journalist var den biten ändå lite rolig. Men stalkergrejen, mnja.

De saker jag gillade främst med de avslutande delarna var egentligen två – dels att karaktären Lisbeth Salander utvecklades till att bli en av de mest levande och intressanta romanfigurer den svenska kriminallitteraturen sett på år och dagar, och dels faktumet att Stieg Larsson rodde längdkonststycket i hamn. När ”Flickan som lekte med elden” slutade efter 630 sidor var det visserligen uppenbart att några trådar skulle behöva knytas ihop senare, men det förvånade mig ändå när jag några sidor in i bok tre insåg att berättelsen inte ens kommit halvvägs, utan att det fanns 700 oberättade sidor av The Lisbeth Salander Resurrection Story kvar, som dessutom kändes befogade. Det imponerade på mig.

Betyget? Solklart 4,5 Dannyboys.

——

Uuh, precis nu har ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” börjat sändas som sommarlovsteater. Jag blir fortfarande lätt kallsvettig av rädsla när jag hör den. Och då har inte ens klockan börjat gå baklänges än. Fast det är klart, det är ju den gamla versionen från 1984 jag fortfarande drömmer mardrömmar om. Den nya kanske är mer barnvänlig.