Permalink

Intressant i DN om ljudboken och framtiden

Efter den första, Albert Bonniers förlag-fokuserade texten om ljudböckernas framfart härom veckan har DN:s Kristofer Ahlström till den här lördagen gjort ett bredare reportage på samma ämne, med en betydligt mindre alarmistisk ton än de farhågor som luftades från Bonnierförläggare i den äldre texten. Det tre sidor långa nya reportaget är med mina glasögon sett såväl nyanserat som intressant och låter såväl förhoppningar som oro lyftas fram utan att falla för några billiga poänger.

Jag är en av dem som intervjuas i reportaget, jag fick ett helt sjok frågor på mejl i mitten av veckan och ett par av mina svar kom med. Många av frågorna som i artikeln besvaras av andra ställdes även till mig, och kanske kan även de synpunkter jag hade på en del av spörsmålen vara intressanta att se, så jag publicerar dem här nedan.

Vad krävs av en författare för att skriva en bra ljudbok?
– Det viktigaste har nog egentligen inte med ljudboken som sådan att göra, utan kanske snarare plattformen som ljudböckerna i regel finns på – det vill säga streamingtjänsten som man abonnerar på och som erbjuder ett gigantiskt buffébord man kan plocka fritt från så länge man betalar. Det gör att författaren måste ha en förmåga att fånga mottagarens uppmärksamhet tidigt, annars väljer de något annat i stället. Det där är både en förbannelse och välsignelse, för lika mycket som man snabbt kan ratas, är lyssnarens motstånd inför att testa ett okänt författarskap mindre – det kostar ju inget extra i plånboken att ge en bok man aldrig hört talas om en chans.

Fick du några ingångsvärden från Storytel för hur du skulle skriva för att funka i formatet?
– Jag var ju en av premiärförfattarna på Storytel Original, och ingångsvärdena de pratade om vid start var egentligen rätt enkla – en önskan om ett bra framåtdriv i berättelsen, tydliga rollfigurer som lyssnaren skulle fastna för och … ja, det var väl främst det, som jag minns det.

Kände du generellt om ljudformatet styrde innehållet på något sätt?
– Nej, egentligen inte. Man får ju inte glömma att det trots allt finns massvis av “vanliga” romaner som fungerar jättebra som ljudböcker och når stora framgångar. I grunden tycker jag att de saker som ljudboksförläggarna på Storytel efterfrågar är sådant som majoriteten av dem som skriver i dag – åtminstone de som skriver genrelitteratur – redan tänker på.

När du skriver för ljudboksformatet, läser du även texten högt då för att få en känsla för hur det funkar i högläst format? Tänker du överlag mycket på uppläsaren, till exempel för hur långa eller lättlästa meningarna ska vara?
– Ja, jag läser ofta högt för mig själv, särskilt i redigeringsfasen, och försöker aktivt tänka hur meningarna faller för att de ska fungera när de läses upp. Men det är å andra sidan ett beteende som jag alltid har haft, det har inte kommit efter att jag börjat skriva Virus för Storytel Original. Jag tycker i grunden att hela den här diskussionen om att skriva för ljud har hamnat lite snett, det känns som att den utgår ifrån att det aldrig tidigare varit viktigt hur en text låter, men det är ju helt fel. Att texter ska kunna läsas högt har alltid varit viktigt, och det är mig veterligt något som den bokläsande publiken alltid efterfrågat – författare uppmanas i princip alltid att läsa högt ur sina verk när de framträder.
– Jag kastar mig alltid över de färdiga inläsningarna av mina böcker också, för att jag vill lyssna och lära mig att bli bättre till nästa gång. Håller för fullt på och lyssnar igenom Virus 4 nu, som gavs ut i veckan.
– När det gäller att tänka på inläsaren specifikt så när jag en dröm om att man skulle kunna lägga in en sorts anvisningar i manuset, lite så som det fungerar när man skriver filmmanus, för det är så klart hopplöst för en inläsare att fatta hur jag som författare har hört ett specifikt stycke läsas upp i min egen skalle. Men det har ännu inte funnits tid till det. Däremot har jag mer aktivt börjat jobba med att lägga in kursiveringar, för att åtminstone till viss del kunna styra betoningar.

Hur tänker du kring sådant som inte nödvändigtvis bär berättelsen framåt, så som beskrivningar av miljöer och karaktärer?
– Jag har alltid varit sparsmakad med att beskriva sådant i mina romaner, så det är egentligen ingenting nytt för mig, och jag har heller aldrig fått någon kommentar tidigare om att det jag skriver skulle vara fattigt för att miljöer eller personers utseende inte beskrivs i detalj. Jag försöker ta med det jag tycker är relevant för min berättelse, och lämnar resten därhän.

Att skriva episodiskt, hur måste man tänka annorlunda då gentemot att skriva en vanlig bok? Är inte bokkapitel i sig episoder?
– Jag har i ärlighetens namn inte varit jättenoga med att tänka på att varje enskilt, timslångt avsnitt i min serie Virus ska ha en egen dramaturgisk båge med början, mitt och slut så som det brukar läras ut på författarskolor, men däremot skriver jag medvetet avsnitten fram mot ett crescendo som trycker lyssnaren in i nästa avsnitt. Storytel vill att alla avsnitt ska avslutas med en cliffhanger, men jag jobbar lite mer som Dan Brown, mina avsnitt har fem eller sex kapitel vardera och alla har en liten cliffhanger som vänligt puttar lyssnaren framåt. Sedan byter jag putten mot en rejäl knuff när avsnitten tar slut.

Hur gjorde du i valet av berättarperspektiv, kronologi, karaktärsgalleri – fanns det något i formatet som inverkade på de aspekterna av berättelsens utformning?
– Jag försöker vara tydlig i berättandet så till vida att tiden hela tiden går framåt, det ska aldrig råda någon tvekan om var i tiden lyssnaren befinner sig, kapitlen utspelar sig alltid efter varandra kronologiskt även om jag så klart har flera parallella handlingstrådar. När det gäller mina rollfigurer så försöker jag vara tydlig även där, men inte mer än att det ska kännas naturligt.

Är det viktigare med tydlighet när man skriver för ljudböcker, eftersom lyssnaren inte har samma överblick som man får i fysiskt bokformat?
– Ja, till viss del tror jag. Det går inte att komma ifrån att det för de flesta av oss sitter i ryggmärgen sedan barnsben hur man hanterar tryckt text, vi kan snabbt bläddra bakåt för att minnas en detalj, skumma oss igenom partier som verkar oviktiga och skärpa fokuset när det bränner till, utan att vi ens tänker på att det sker. Sådant är svårare att hantera när det gäller ljudböcker, och då är det viktigare att det blir rätt från början, och att man kanske håller lyssnaren lite extra hårt i handen, eller vad man ska säga.

Tror du att det här kommer påverka ditt sätt att skriva framöver, dvs även när du inte skriver direkt för ett ljudformat?
– Ja, det hoppas jag! Jag tycker själv att jag har utvecklats mycket i min förmåga att driva en historia framåt och att fokusera på det i min berättelse som är viktigt.

Om det finns förhållningsregler eller tydliga markörer för hur man ska skriva ljudböcker, tror du att det finns en risk att berättelserna blir likriktade?
– Finns det en risk att berättelser blir likriktade när tusentals människor går skrivarutbildningar och lär sig att skriva berättelser efter en dramaturgisk mall? Självklart finns det risker med alla förhållningsregler, men jag tror publiken rätt snabbt ratar det som känns medvetet konstruerat. Det har alltid funnits ramar att förhålla sig till när man skriver, och det har alltid funnits författare som följt dem till punkt och pricka och författare som brutit hej vilt mot dem. Jag tror inte att det kommer att förändras.

Kan du säga något om dina erfarenheter från när du berättat att du skriver ljudbok, vilka reaktioner du har fått på det?
– Tyvärr upplever jag att många litterärt intresserade är rätt ignoranta när det kommer till ljudböcker, en del verkar avfärda formatet som sådant och strunta helt i vad som läses upp, bara faktumet att det sker får dem att bli blanka i blicken. Nu har ju de första två säsongerna av Virus kommit ut som pocketbok också, men innan det var det inte ovanligt att jag fick frågor från bekanta om jag inte kunde skicka en pdf till dem, eftersom de inte var intresserade av att lyssna men ville se vad det är jag skriver på. Även författarbekanta som själva varit intresserade av att börja skriva för Storytel Original har mejlat och ställt samma fråga, vilket jag finner oerhört ironiskt.

Kritiken mot ljudböcker man sett från författare är att de menar att ljudboken kommer slå ut den vanliga boken. Men handlar det kanske om olika sätt att berätta, det vill säga kompletterande sätt att konsumera litteratur? Som att litteraturens kostym “växer” snarare än byts ut?
– Det är åtminstone exakt det jag hoppas på, och ljudbokstjänsternas explosion i popularitet har ju delvis kommit ur att de lyckats få “nya” människor att börja lyssna på ljudböcker, eller att de fått människor att börja lyssna under den tid då de tidigare kanske gjorde annat – själv lyssnar jag exempelvis betydligt mindre på musik och radio än jag gjorde innan jag blev en ljudbokslyssnare för tio år sedan, men jag har inte ersatt min ögonläsning med öronläsning.
– Men det är klart att man till sist når en nivå när viss ljudbokslyssning ersätter pappersboksläsning, och det är väl på det sättet man måste se den här oron ni skrev om på Albert Bonniers förlag, att deras mest säljande författare nu ser sina pappersupplagor sjunka, samtidigt som deras ljudbokslyssningar kraftigt stiger. Problemet för förlaget är ju att de tjänar mindre på en lyssnad GW Persson eller Kepler än på en såld inbunden pappersbok. Och då går ju inte riktigt den där berömda gungor och karuseller-ekvationen ihop, storsäljarnas intäkter klarar inte av att hålla den smalaste litteraturen under armarna på samma sätt. Samtidigt kan det inte i grund och botten vara fel att vi i dag troligen har fler människor än på mycket länge som tar del av litteratur, även om det råkar ske med hjälp av öronen.
– Jag tycker överlag att det är lite hela havet stormar nu och överreaktioner åt alla håll, jag tror att de som klarar av att sitta ner i båten tills det mojnar lite är de som kommer att klara sig bäst. Jag vägrar tro att ljudboksutvecklingen kommer att leda till att den smala litteraturen slås ut, det är en utveckling som inte någon är intresserad av.

Permalink

Bra av Herold i DN om ljudboken, men onödigt hög piedestal

Ingen bryr väl sig om något annat än kalabaliken i Svenska Akademien en kulturdag som denna, men i skuggan av de bomber som briserat i den krisande organisationen hade Natur & Kulturs förlagschef Richard Herold ett  balanserat och intressant inlägg i ljudboksdebatten i Dagens Nyheter i dag, om verkligheten bortom den litteratur som berörs av ljudboksboomen. In och läs.

Om jag ska reservera mig mot något i texten är det passusen ”att läsa är något annat än att scrolla, titta eller lyssna”, vilket jag tycker är att placera läsningen på en onödigt hög piedestal, omöjlig för någon annan konstform att ens komma i närheten av. Bildkonst och all form av musik – som man ju tittar respektive lyssnar på – har alltså mer gemensamt med menlöst Facebookscrollande än med (läst) litteratur? Visserligen tror jag inte att det är riktigt så han menar, men jag tycker ändå att det är en något onödigt förenklande och effektsökande formulering.

Permalink

Pulkabacken

Vi körde skoter till Joggis i dag, en liten ö med naturliga pulkabackar åt två håll där Torne älv och Vittangiälven går samman. Johannas vän Rebecca med familj är här på besök och barnen tolkade i pulka och kälke efter skotern. Tage brukar alltid tycka att jag kör för sakta när jag tolkar dem, men i dag stod de på huvudet i djupsnön några gånger när de hamnade ur spår, så jag tror han blev nöjd.

En fin dag.

Permalink

4,27/5

Än så länge verkar mottagandet av Virus 4 vara gott, 30 personer har efter en och en halv dag satt betyg på det tionde och avslutande avsnittet, med ett medelsnitt på 4,27 av 5 möjliga. Det innebär dock inte att ”bara” 30 personer nu nått vägs ände med serien, långtifrån alla sätter betyg på det de lyssnar på och jag har rätt bra koll på hur stor den andelen är, dock är jag osäker på att den siffran är offentlig, så jag låter det bero.

Men hur som helst – 4,27 av 5, det är bättre än mitt utgångsmedel från gymnasiet, som låg på 4,1. Medelsiffran kommer säkerligen att förändras när antalet lyssnare blir fler (sista avsnittet av säsong tre har i skrivande stund 3334 inlagda betyg och ett medel på 4,37), men oavsett i vilken riktning totalen går åt kan jag knappast vara annat än mycket nöjd med utfallet.

Redan i går kväll hade för övrigt tio personer betygsatt sista avsnittet. Dessa hade alltså lyssnat sig igenom 10 timmar och 47 minuter ljudbok på en dag – inte illa.

Permalink

Virus 4 äntligen ute!

Så är dagen äntligen kommen, det fjärde och avslutande kapitlet i Virus-kvartetten är publicerat hos Storytel. Jag har laddat ner och börjat lyssna, tyvärr har jag dock alldeles för mycket att göra för att ta mig an mer än de tio första minuterna denna dag.

Vadå, sitter jag och lyssnar på min egen bok? Japp, det kan ni ge er på, jag brukar sluka den så fort den kommer, hur ska jag annars kunna höra vad som funkar och inte funkar? Plus att jag vid ett tillfälle hittat ett händelsefel i texten som vi missat att åtgärda under redigeringsfasen som gjorde att de fick klippa om inläsningen litegrann, minns inte om det var i säsong två eller tre.

Hur som helst, jag hoppas verkligen att ni som är fans av serien ska gilla avslutningen, den är lite längre än de tidigare säsongerna, 10 timmar och 47 minuter om jag räknat rätt, i stället för de jämna 10 Storytel brukar vilja ha.

Helt slut är dock inte sagan om Virus, men mer om det senare. Kolla in trailern nedan så länge, som bjuder på ett utsnitt från rätt sent i fyran, när Iris och dottern Sigrid passerar Kungsgatan i centrala Stockholm. Scenen är egentligen mycket längre och rätt fin om jag får säga det själv – om nu beskrivningar av död och elände kan kallas fina – men resten får ni höra eller läsa själva.

Permalink

Platshållare #1

Första kvällen sedan jag påbörjade min självpåtagna 100-dagarsbloggning som jag känner mig fullständigt tom i skallen inför skrivandet. Inte för att tidigare inlägg alltid varit spirituella fullträffar, men ändå, jag har aldrig varit helt blank.

Såg Ready Player One på bion i kväll. Mycket snygg retrofest, Spielberg hade verkligen tagit i från tårna i det visuella.

På tal om spirituell, eller kanske snarare spiritualism, i morgon kväll ska jag följa med Tage på spökjägarföreläsning med Laxton inne i Kiruna. Ska onekligen bli intressant.

Permalink

Skidtur

Jag stack ut och åkte elva kilometer skidor i dag på förmiddagen. Solen sken, spåret var mestadels oförstört av skotrar och föret fint. Det enda som störde idyllen var en självdöd älg som lagt sig för sista vilan en halvmeter bredvid leden. De har inte haft det lätt den här snörika vintern, älgarna.

Får jag till en tur på måndag också så tycker jag årets påskskidande får fullt godkänt.

Permalink

Inget långfredagslidande här

Hittade ett inlägg på Storytels Facebooksida i går som gjorde mig mycket glad. Bara några dagar kvar till Virus 4 nu!

Permalink

Vem tar bokbranschvem?

Anspråkslös men samtidigt initierad lista i dag i Svensk Bokhandels blogg (vilket betyder att texten inte ligger bakom den sedvanliga betalväggen) där Lars Schmidt, en av landets allra mest erfarna bokbranschreportrar, går igenom vilka bokförlag som kan tänkas vara intresserade av att köpa upp – eller bli uppköpta av – andra bokförlag.

Hetast på uppköpslistan enligt Lars: Framgångssagan Printz Publishing, med endera Storytel/Norstedts eller Lind & Co som köpare. Får jag själv gissa vilt tror jag i det fallet mer på det senare, och då dessutom först om något år.

Men hur som helst – kul lista!

Permalink

Bergsbestigarna

De har skrapat vägarna här i byn den senaste veckan, det görs alltid i slutet av vintern innan blidan och slasket kommer, gatorna skulle bli ofarbara av all sörja annars, antar jag. Det här betyder att de redan höga snöhögarna växer ytterligare i höjd, och att de allt smalare vägarnas sidovallar på sina håll är uppåt två meter.

Det innebär också att varje hemgång från fritids och dagis blir ett ändlöst klätteräventyr med ständigt nya kullar att bestiga. I dag tog det nästan 40 minuter att gå de 300 meter vi har från skolområdet till hemmet.

Permalink

En uppföljande rant om ljudboken, parnassen och förlagen

Mitt inlägg från i fredags där jag skrev om den där DN-artikeln om ljudboken och Bonniers har delats friskt på Facebook under helgen och i går, och jag har kommenterat och utvecklat mina tankar i några trådar. Jag tänkte att det är lika bra att sammanfoga även de följande tankarna till ett inlägg.

Gällande det här med det uttalade, självklara ointresset i somliga kretsar när det gäller ljudboksformatet som helhet, tycker jag inledningsvis att jag gott kan citera slutklämmen på Jonas Thentes uppföljande krönika i DN från i går (som gick ut på nätet i dag tisdag):

Om anpassningen till ljudboksformat: tja, det har alltid hört till förläggarens uppgift att tjafsa med sina författare om form och innehåll. Vad man befarar är väl att prioriteringarna i än högre grad kan komma att läggas på lättsmälta stories att diska och skrubba badkaret till.

Men om så skulle vara så finns det mängder av andra förlag som gärna axlar manteln av ”viktig och välkänd del av den svenska kulturhistorien” – eller klipper sönder den och bär en liten bit var. Till båtnad för oss som anser att ljudböcker är en lika likgiltig företeelse som doftmusik eller smakskulptur.

Fetningen i slutet är min egen. Det är den här typen av slängar jag menar. Så som jag läser Thente här är alla ljudböcker ointressanta oavsett innehåll eller författare, formatet som sådant är en anomali för honom. Följaktligen antar jag att alla uppläsningar av litteratur lämnar honom likgiltig, det är endast när han själv får läsa den med sina ögon som den har ett värde.

En ung Daniel lyssnar på ljudböcker i mitten av 00-talet.

När det gäller utbudet av ljudböcker tror jag absolut att det skulle kunna breddas om en bredare flora av litteraturintresserade fick upp ögonen för formatet i stället för att avfärda det. Det finns ingen naturlag som säger att lyssning på ljudböcker måste vara strölyssning och att det därför passar lättare genrer bäst, jag tror att det främst handlar om att ljudboken har marknadsförts så eftersom aktörerna riktat in sig på att plocka marknadsandelar från den publik som tidigare ryckt åt sig en pocket på stationen innan de hoppar på tåget (vilket de också lyckats med, pocketen tappar i dag mark).

Jag tror absolut att det skulle kunna vara en minst lika fin litteraturupplevelse att i lugn och ro sitta och lyssna på Reine Brynolfssons inläsning av Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen i den där läderfåtöljen som litteraturälskare brukar drömma om, som att sitta där med en fysisk inbunden bok och läsa den. Men det har på något sätt aldrig ens presenterats som ett alternativ att man kan göra så. Och jag tror helt ärligt att det genuina ointresse för ljudboksformatet som finns i vissa kretsar gör det svårare för förlagen att motivera för sig själva varför de ska satsa på att göra ljudböcker av vissa titlar, och det är klart att det då finns en liten risk att man börjar “sejfa” i utgivningen.

Men jag tror samtidigt att risken för det här är överdriven, för snarare tycker jag mig ha hört från flera håll att förlag som storsatsat på ljudböcker nu börjat dra ner på utgivningen igen snarare än att de ratar “icke ljudboksmässiga” författare – annat än att de ratas i ljudboksform. Detta kan nog vara en nog så svår grej för förlagen att hantera dock, många författare vill i dag bli utgivna i ljudboksform även om de själva inte befattar sig med dem – de har helt enkelt snappat upp att ljud ska vara det nya svarta, och vill gärna finnas med på den arenan.

Sedan finns det så klart gränsfall gällande det här med “ljudbokifieringen” av viss litteratur. Det finns en passus i DN:s artikel där det nämns något om att 600-sidiga thrillers nu riskerar att bli kortare. I det kritiska citat där detta nämns anges krass ekonomi som orsak – studiotiden vid inläsningen blir för lång om böckerna är för tjocka – men jag tror snarare i sådant fall att det handlar om att den optimala längden för spänningsböcker i ljudform kanske snarare är runt 12 timmar (vilket motsvarar en roman på cirka 450 sidor) och inte 17-18 timmar (som Lars Kepler-tegelstenar på 650 sidor landar på). Och tja, är det så himla jättedumt alla gånger om deckare och thrillers blir lite tunnare? Jag tycker att trenden de senaste 20 åren varit att dessa sorters böcker bara blir tjockare, jag tycker gott att de kan stryka lite här och där. Och precis som Thente skriver i citatet ovan – det har alltid hört till förläggarens uppgift att tjafsa med sina författare om form och innehåll.

Att verkligheten skulle vara så svartvit som den målas fram av de som lämnat Albert Bonniers förlag i DN:s artikel vägrar jag att tro. Jag förstår till exempel inte varför poesin skulle stå i skottgluggen helt plötsligt, dess väl och ve känns väldigt avlägsen diskussionen om vad som funkar eller inte funkar som en ljudbok. Jag kanske är naiv, men jag tror verkligen inte att Bonniers medvetet vill skjuta sitt anseende i foten så till den grad som det hävdas från vissa håll i artikeln.

Ett särskilt problem för Albert Bonniers förlag är väl dock kanske (och nu får jag erkänna att jag till viss del gissar) att deras ekonomi bygger ganska mycket på att deras storsäljare som Leif GW Persson, Camilla Läckberg och Lars Kepler fortsätter att sälja mycket – de är karusellerna som ska finansiera gungorna – och de är ju onekligen den typen av litteratur som tar stryk i pappersupplaga i den nya litteraturvärlden. Därför är den uppkomna situationen för Bonniers (och säkert också Norstedts) mer bekymmersam än för exempelvis Natur & Kultur, som har byggt en annan form av skönlitterär lista de senaste åren och lämnat ljudboksmarknaden mer eller mindre därhän efter att de tappat breda deckarförfattare som Mons Kallentoft och Marianne Cedervall till andra förlag och inte försökt ersätta dem med andra, vad jag vet.

Men med allt detta sagt – det känns lite som att det är hela havet stormar nu, och att några aktörer kanske i onödan väljer att ställa sig upp i båten och tappar balansen i stället för att sitta ner och se vartåt det bär.