Permalink

Torgny Lindgren och att ta sig tid

Jag minns den gång jag skulle intervjua Torgny Lindgren. Det bör ha varit 2005 när han gett ut Dorés Bibel, det skulle ske över telefon till hemmet i Tjärstad i Östergötland, jag hade gjort upp om tid med presskontakten på Norstedts och fått telefonnumret, jag vill minnas att jag skulle ringa klockan ett.

Det var hustrun Stina som svarade tror jag, jag presenterade mig och bad att få prata med Torgny, som snart kom till telefonen. Det var ett enormt liv omkring honom med barn som tjoade, de hade stått i hallen, han och hustrun och barnbarnen, på väg ut, skulle åka någonstans, det hade blivit någon miss i kommunikationen, han var helt ovetande om att jag skulle ringa. Jag föreslog att vi skulle göra upp om en ny tid, så att de skulle få ge sig av. Nej, svarade Torgny stillsamt, vi kan prata ett tag, det går bra.

Så vi gjorde intervjun, han med barnbarn som drog i benen och ytterrocken redan på. Jag vill minnas att jag blev lite stressad, försökte beta av frågorna snabbt, men han hade ett sådant lugn i sina svar, var eftertänksam och engagerad, trots omständigheterna. Jag minns att jag nämnde vid något tillfälle att jag verkligen njöt av den underfundiga, men samtidigt väldigt allvarligt bottnade humor som ofta präglade det han skrev, och han lät genuint glad när han sa att han uppskattade att jag tyckte det.

Samtalet varade väl inte i mer än en kvart, men det har stannat i mitt minne.

Jag pratade med Gunnar Ardelius vid hotellfrukosten i dag om honom, de var ju förlagskollegor på Norstedts, och han sa att hans bild av Torgny Lindgren var att han var den typ av författare som alltid värnade om de nya på väg upp, att han förmådde se sig själv i de nervösa debutanterna, något jag såg att Therese Bohman också skrev om på Instagram i går, just ett sådant möte när hon för första gången höll sin debutroman i handen och stötte på Torgny Lindgren i förlagskorridoren, och han tog sig tid att titta på romanen, berömde omslaget, berättade en liten anekdot och önskade lycka till.

I går när jag bevistade Norrländska Litteratursällskapets årsmöte på Bokcafé Pilgatan brann ett ljus på den stol som bar Torgny Lindgrens namn. Det var fint.

Permalink

Flygskatt, avstånd och Norrbottniabanan

Det här med att resa i norr om man inte vill ta bil eller flyg utan föredrar kollektiva färdmedel längs marken. Bråttom bör man inte ha.

Jag inledde morgonen strax efter klockan sex i morse, då jag backade ut från gården i Vittangi för bilfärd tio mil ner till Gällivare, för påstigning på tåget ner mot Luleå klockan halv åtta. Strax före klockan tio var jag där, och promenerade bort till busstationen några hundra meter därifrån. Klockan 10.40 avgick expressbussen med destination Umeå, med mellanliggande stopp i Piteå, Byske, Skellefteå och Sikeå. Alldeles nyss, klockan 14.45, bromsade vi in på Umeå busstation och resan nådde sitt mål. Då hade jag varit i rörelse närapå nio timmar.

Det här är något jag tycker ofta glöms bort i debatten om hur man bör resa och hur man inte bör resa i Sverige. Just Umeå dit jag nu anlänt för att medverka på Littfest kan därtill fungera som en bra symbol, eftersom jag flera gånger sett just den staden nämnas som ett empiriskt bevis på att man alls inte behöver använda inrikesflyg för att ta sig till “Norrland”, för de har själva åkt tåg till Umeå flera gånger, och det har ju gått fint.

På något sätt har den här staden – med sina stora ambitioner att fortsätta sin snabba befolkningstillväxt och nå samma befolkningsnivå som Linköping och kanske på sikt Uppsala – blivit platsen som definierar Norrland rent geografiskt. Når man dit, så är man framme.

Nu kan man visserligen fråga sig om det verkligen går att ta sig från Stockholm (platsen varifrån alla diskussioner utgår ifrån) till Umeå på rimlig tid – det tar knappt 6,5 timme med X3000-tågen – men det hör egentligen inte hit. För det är ju vad som händer efter Umeå som är intressant.

Om jag ska resa till Kiruna landvägen från Stockholm (jag väljer det som exempel och inte Vittangi, rätt få vet var i Kiruna kommun vår by ligger), så innebär stoppet i Umeå att jag kommit ganska exakt halvvägs, hälften av de totalt 125 milen återstår. Umeå må inte ligga exakt mitt i landet, men kolla gärna på en Sverigekarta, kommen till Umeå har du ännu inte nått två tredjedelar av rikets längd sett från den sydliga spetsen i Skåne. Det finns mycket Sverige kvar.

Och det är norr om Umeå som problemen med att resa kollektivt börjar. Missförstå mig inte, jag hade rätt så trevligt på expresslinje 100 som trafikerar sträckan Umeå-Haparanda, men vi kommer aldrig att få folk att sluta åka bil eller att flyga mellan exempelvis Luleå-Umeå genom att först flyga från Luleå ner till Arlanda och sedan ta ett nytt flyg upp till Umeå igen förrän det byggs en vettig tågförbindelse mellan städerna längs den övre halvan av Norrlandskusten.

Tänk om regeringen i går när de aviserade att de tänker gå vidare med planerna på att införa en svensk flygskatt, hade sagt att pengarna ska användas till förverkligandet av Norrbottniabanan – och då inte bara till en förstudie av ett par inledande kilometer norr om Umeå som väl löftet ungefär ser ut i dag, utan en riktig igångsättning av bygget. Jösses vilken goodwill de hade fått, och jösses vad mycket svårare det hade blivit för dem som ogillar den här skatten att säga att den slår för hårt mot nordligaste Sverige.

Men nej, pengarna ska gå till att sänka arbetsgivaravgifter i mindre företag som vill ta språnget från en till två anställda.

Jag har verkligen inget emot småföretagare, men alltså, fanns det inte tusen snyggare sätt att göra det här på?

Nåväl. Den långa restiden gav mig ju i alla fall 12 324 nya Virus 3-tecken.

Permalink

Southbound

Åker ner mot Littfest i Umeå i arla gryningen. Eller ja, gryning och gryning, jag har tänkt påbörja resan strax efter klockan sex, då är jag i regel ändå redan vaken och det är numera även dagsljus vid den tiden, så låt oss kalla det tidig morgon.

Det ska hur som helst bli kul, även om jag i sedvanlig ordning ligger i sängen nu med rejäl separationsångest från kidsen redan innan separationen inletts.

I fjol tog jag bilen ner, men i år ämnar jag använda kollektiva färdmedel, för att jag ska få skrivtid under resan.

Mer om det i morgon.

Permalink

Avbruten självömkansharang

Håhåjaja.

Det går för sakta med skrivandet. För många saker som kräver tankeverksamhet, detaljer som måste kollas upp, kliniska undervisningsklipp på Youtube som måste gås igenom och förfasas över, scener som blir spektakulära i mitt huvud men som är svåra att bildsätta i ord och cliffhangers som kanske är bättre på papper än i verkligheten.

Men jag

Där blev jag väckt av Ejda, hon var ledsen för att hon hostar, men en sked Bisolvon, två gånger Bockarna Bruse-sången och en “Sommaren” – det vill säga Idas sommarvisa – senare sover hon sött igen.

Det borde även jag göra. Bokjäveln får anstå till i morgon.

Permalink

Allt jag inte visste om Instagram

Jag är på intet sätt något Instagramproffs utan ser mig som glad amatöranvändare. Jag har ständigt en ambition att variera mina bilder, men drar i praktiken mestadels strån till “föräldrar som lägger ut bilder på sina barn i sociala medier”-stacken.

Däremot ansåg jag mig kunna appen som ett relativt rinnande vatten, men boy oh boy var jag ute och cyklade. I helgen skrev Elin Häggberg på teknikbloggen Teknifik ett härligt matigt inlägg om Instagrams alla funktioner, och jag måste säga att jag imponerades av vidden av detaljer jag inte kände till om appen, men som jag i flera fall nu känner att jag kan bli en bättre instagrammare av att ha koll på.

Nu måste jag bara komma på något mer att plåta förutom kidsen. Katten, månne?

Permalink

Grattis älskade unge!

Så fyllde han då sju år, vår Tage Ögren. Huset var fullt, jag tror vi räknade till tjugo barn totalt, och pizzaslajsarna, tårtorna och bålen försvann i ett nafs.

Han har den egenheten vår son, att han i princip aldrig önskar sig något, vilket gör jul- och födelsedagsfirandet svårt så till vida att han som det barn han är trots detta förväntar sig presenter. I år motstod vi dock frestelsen att köpa saker bara för att det “ska” vara så, och han fick blott en present från oss, ett par trådlösa hörlurar från Philips med volymspärr vid 85 decibel, så att barnöronen inte sprängs när man krämar på för fullt. Dessa hade han visserligen inte heller direkt önskat sig men han behövde dem verkligen, han har börjat lyssna en hel del på musik på sistone och har en tendens att sno in sig i sladdarna, med slitage och olyckor som följd.

Och lurarna gjorde succé! Han ville prompt ha dem på till och med när vi gick och handlade, så han kunde lyssna på sina Justin Timberlake-, Taylor Swift-, Lady Gaga- och Marcus & Martinus-favvisar även i kassakön. Kassörskan hade sett på Facebook att han fyllde år i dag, och gratulerade hjärtligt medan vi lade upp varorna på bandet. Sådant händer bara i byar, inbillar jag mig.

Sju år! Nu får vi äntligen gå på elvaårsfilm på bio ihop. Can’t wait.

Permalink

Kopparrajden 2017

Kopparrajden i dag, som bjöd på rejält köpesväder – ett par minusgrader och solglimtar. Det var tävlingspremiär för Ejda, fjärde gången för Tage. Det gick lite fortare för den stora jämfört med den lilla, men hon kämpade sig runt och fick sin efterlängtade medalj, nu hänger den runt halsen på hennes gunghäst (tillsammans med min medalj från New York Marathon 2014).

Strax efter starten.

"Den här tycker jag du ska lägga ut på Instagram, mamma"

Ett inlägg delat av Johanna Ögren (@jossibaloo)

Nöjda, men inte så poseringssugna.

Permalink

Virus – nu även på finska

Nu finns jag på finska! I dag ges Virus första säsong ut hos finska Storytel, i översättning av Mirka Maukonen och inläst av skådespelaren Sanna Majuri.

Då mina kunskaper i finska språket är ringa, kan jag inte säga så särskilt mycket mer om det hela än att konstatera att jag är väldigt glad över att det har skett, det är premiär för mig i översatt romanform.

Nu är väl visserligen de finska läsare jag har här i spalterna först och främst svenskspråkiga (ungefär fyra procent av mina besökare var i februari från Finland), men känn er så klart ytterst välkomna att berätta för era finsktalande vänner att boken nu finns att lyssna på och läsa även för dem (den svenska originalutgåvan har funnits tillgänglig hos finska Storytel från start).

Har boken då fått någon härligt mustig finsk titel, som Storytel Original-serien Svart stjärna som på finska heter Musta tähti? Nej, faktum är att Virus på finska heter … Virus. Att den finska översättningen har längre (och kanske även fler?) ord skvallrar dock längden på inspelningen om: Första avsnittet är på svenska 58 minuter långt, men på finska 1 timme och 14 minuter.

I Finland är ljudböcker överlag – och streamade sådana i synnerhet – ett mycket mindre fenomen än i Sverige (den finska marknaden är Storytels minsta), men oavsett detta:

Hurra vad kul!

Permalink

Om Rebecka Martinsson på TVdags

Tillbaka i norr, och vad passade då bättre än att författa en text till TVdags med vänsterhanden (jag är ju vänsterhänt) under förmiddagens vabbträsk om kvällens TV4-premiär av Åsa Larsson-serien Rebecka Martinsson.

Lite om serien som sådan, lite om när man inte ska blinka om man vill se vår statistmedverkan och lite om hur man egentligen ska uttala ortsnamnet Kurravaara.

Väl bekomme.

Permalink

Sakta jag gå genom stan

Rolig tillställning i går kväll, jag höll i så länge baren höll öppen, vilket enligt mitt McDonaldskvitto vid Medborgarplatsen som skvallrar om att jag var där strax före klockan ett bör ha inträffat cirka tjugo minuter tidigare. I dag har jag således varit lite trött i bollen och har långtifrån nått min skrivkvot, men hemresan mot norr har knappt ens börjat, så tiden på flygbussen, vid gaten och på planet borde nog kunna hjälpa mig med den saken.

Har hela dagen gått och känt att jag borde höra av mig till någon, ta en fika, umgås med mina Stockholmsmänniskor. Men ibland när jag är här drabbas jag mer av en diffus önskan att umgås med staden snarare än dess invånare, som nu i kväll, då jag i stället för att efter skrivpasset på Louie Louie klämma in en fika före hemfärden i stället valde att promenera hela vägen från Skanstull upp till Sankt Eriksplan via mina gamla hoods vid Odenplan.

En del butiker och restauranger hade bytt skepnad och namn, men mycket var ännu sig likt. Att min gamla favoritsunkpizzeria Derya på Upplandsgatan numera var något sorts gourmandpizzaställe gjorde mig dock lite nedstämd.

Klev just på flygbussen vid Sankt Eriksplan, dagens snöfall hade börjat övergå i ett nollgradigt regn och människor runt mig hastade hemåt.

Det är en så dubbel känsla här i Stockholm numera, den av att både höra till och samtidigt inte göra det, ett känsloläge som är svårt att få grepp om.

Permalink

Dagens punktlista

I dag har jag:

• Tagit mig till Stockholm via tre timmars stopp på Umeå flygplats på grund av billigare.

• Googlat blood transfusion Macgyver style.

• Skrivit 10 057 tecken.

• Funderat på om den där googlingen var så smart egentligen, spåret som resultatet för mig in på, alltså. Än så länge är svaret ja.

Nu ska jag:

• Hänga med Fredrik en timme i baren på Scandic Grand Central.

• Gå på Stora Ljudboksgalan på Vasateatern.

Later!