Permalink

Ett inställt lopp är också ett lopp

Attans också! När nu Littfest blev inställt såg jag ju chansen att för en gångs skull få vara med på skidloppet Kopparrajden hemma i byn (som tyvärr alltid ligger placerat samma helg i kalendern som Littfest). Knappt hade jag dock hunnit påbörja resan hem från Umeå, så ställdes även Kopparrajden in…

Men spåren var dragna, så det fick trots denna nesa bli en liten solig tur i dag längs delar av sträckningen, på hopplöst ovallade skidor. Jobbigt men fint!

Permalink

Tio år i dag

Bry er inte om att han med ett galet flin till höger i bild ser ut att ha ett gigantiskt huvud, det är killen till vänster som står i fokus nu.

Tage Ögren, mannen i mitt liv, blir tio år i dag. Att det har gått ett helt decennium sedan jag klippte av hans navelsträng sent på fredagsförmiddagen den 12 mars 2010 på Danderyds sjukhus känns overkligt samtidigt som det framstår som helt självklart, det är inte som att jag inte har märkt att tiden går.

Jag åkte ju bort lagom till hans tioårsdag, men morgonpigg som han är hann vi ändå hänga en sväng på morgonen innan jag tog bilen mot tåget vid kvart i sex. Försökte fejstajma honom nu på eftermiddagen också, men han var hos sin polare Umutcan och gejmade och var milt uttryckt endast måttligt intresserad av att snacka med mig, så det är nog okej ändå.

Älskade lilla stora unge, nästa gång du firar decennium är du tjugo.

Den tanken svindlar däremot.

Permalink

Mot Umeå, men tyvärr inte mot Littfest

I dag skulle jag ha rest söderöver för att bevista Littfest i Umeå i dagarna tre, men efter regeringsbeslutet i går om mötesbegränsningar, ställdes ju Littfest in med minsta möjliga marginal – många inbjudna författare och andra gäster var redan på väg till Umeå och ett par enstaka hade redan hunnit anlända. Mina planer fick därmed läggas om.

Jag är fortfarande på väg till Umeå – bussen jag sitter på befinner sig någonstans mittemellan Piteå och Skellefteå – men endast för att i kväll på Bokcafé Pilgatan medverka på Norrländska Litteratursällskapets årsmöte och den efterföljande releasefesten för det nya numret av vår tidskrift Provins, ett betydligt mindre evenemang som inte berörs av de nya reglerna. I morgon styr jag kosan norrut igen.

Men nej, jag tänker inte ta någon i hand, och ja, jag bär med mig en liten flaska handsprit jag hittade i badrumsskåpet som jag ämnar använda vid behov. Därtill jobbar jag frenetiskt med att inte pilla mig själv i ansiktet – kanske kan jag som ett resultat av detta göra mig av med ovanan att bita på naglarna? Hade varit en liten fin tröst i all bedrövelse.

Jag lider verkligen med arrangörerna av Littfest. Ett helt års planering och slit, och så tvingas de kasta in handduken dagen före premiären. Självklart ett helt korrekt beslut i det rådande läget (det hade därtill betraktats som ett allvarligt lagbrott att trotsa förbudet) men inte desto mindre trist för det. Jag hade själv en aktiv roll i arrangemanget i år som konferencier för programpunkterna på scenen Balder, men den tid jag lagt på förberedelser för det är så klart helt försumbara jämfört med de oerhörda mängder ideell tid och kraft som lagts på att få ett arrangemang av Littfests storlek till stånd.

Jag hoppas det startas någon form av insamling för att hjälpa föreningen att ta sig igenom den ekonomiska smäll som lär bli följden av det här, jag lovar att bidra efter bästa förmåga.

En positiv bieffekt av detta finns dock: Jag kommer i och med detta att kunna vara med när kidsen åker skidloppet Kopparrajden hemma i Vittangi på lördag, något som inte hänt sedan 2016 – arrangemangen äger alltid rum samma helg. Det ser jag genuint fram emot.

Permalink

Begränsade abonnemang ett hot mot ”ljudboksfenomenen”

Ett tillägg till det jag skrev i går om Bookbeats nya, mer villkorade ljudboksabonnemang:

Den obegränsade buffémodellen som hittills varit allenarådande på den svenska marknaden har gett ett antal tidigare oetablerade författare chansen att nå fram på ett sätt de annars inte skulle ha lyckats med. Särskilt hos Storytel har ett helt gäng fenomen – främst på deckarområdet – kommit från till synes ingenstans och nått stora framgångar på topplistorna, samtidigt som de på den ”vanliga” bokmarknaden fortsatt att sälja ytterst blygsamt – om de ens finns att köpa i fysisk form överhuvudtaget.

Betalar vi för fri tillgång till ett stort bibliotek är vi mer villiga att ge oprövade kort en chans. Med en sådan modell kostar det oss inget mer än lite tid att starta en bok av ett okänt namn, fastnar vi inte för den är det bara att välja nästa bok vi placerat i vår virtuella bokhylla.

Med begränsade abonnemang där tiden blir villkorad kommer det där beteendet antagligen att förlora mark. Skulle så kallade basic-abonnemang som bara tillåter lyssning på en eller två normallängdsböcker per månad bli populära (än så länge har bara Bookbeat och Bokus Play lanserat sådana alternativ) är det med all sannolikhet de stora, etablerade författarelefanterna som tjänar på det, samtidigt som ”ljudboksfenomenen” skulle bli färre.

En sådan utveckling vore olycklig, tycker jag.

Permalink

Betalar vi sjukt lite eller sjukt mycket för våra ljudböcker?

Förra veckan ändrade Bookbeat i sina abonnemang här i Sverige, så att priset för det som tidigare varit standardmodellen på den svenska ljudboksmarknaden – obegränsad lyssningsbuffé för en fast månadskostnad – ökade rejält: Priset gick från 149 kronor till 199 kronor.

I en av ljudboksgrupperna på Facebook kallades höjningen för ”sjuk”, och visst – rent procentuellt rör det sig om ett prispåslag på 34 procent i ett slag, onekligen rätt saftigt.

Till saken hör dock att flertalet av Bookbeats abonnenter inte berörs av höjningen. Standardabonnemanget kommer fortsatt att kosta 149 kronor, med begränsningen att man får lyssna maximalt 100 timmar per månad. För normalanvändaren är det mer än nog, en standardbok är 10-12 timmar lång vilket innebär att man hinner lyssna på 8-10 böcker/månad utan att slå i taket. Det har jag aldrig lyckats med under mitt decennium som ljudboksabonnent, och det gör inte de flesta andra heller.

Jag vet att det finns undantag, en del har till exempel arbeten där de har möjlighet att lyssna i princip jämt. Min svärfar hade det så, han satt i ett fordon arbetsdagarna igenom och kunde hinna med en ljudbok per dag, så han hade tveklöst drämt skallen i taket. Men som sagt – de allra flesta, de som lyssnar när de åker eller går till jobbet, när de tränar, diskar, promenerar, hänger tvätt eller städar, de snittar antagligen inte mer än två, kanske tre böcker i månaden (det är där någonstans jag brukar ligga), för dem fortsätter livet som vanligt även efter den här höjningen.

Men en viss andel av Bookbeats abonnenter kommer alltså att tvingas betala mer. Men är egentligen inte det rätt rimligt, om vi försöker se på vad vi faktiskt får för det vi betalar? Är det inte snarare så att 199 kronor i månaden till och med är i underkant sett till den enorma mängd litteratur en storanvändare faktiskt tar del av? Jag tycker nog nästan 299 kronor hade varit skäligt. Ska vi vara riktigt ärliga så är ju den abonnerade streamingmodell som vi vant oss vid – och det gäller all form av kulturell konsumtion, inte bara litteratur – extremt billig sett till hur mycket innehåll vi får tillgång till, jämfört med vad vi skulle ha betalat för samma mängd i den äldre, analoga världen. Visst – då ägde vi det vi köpte och nu betalar vi bara för tillgång, men i normalfallet spelar det ingen roll, de flesta av oss är inte sådana som läser eller lyssnar på en bok mer än en gång.

I grund och botten anser jag att priset vi betalar för tjänster som Storytel, Bookbeat och Nextory är för lågt, jag tycker gott att vi alla borde tvingas betala 199 kronor per månad, även med ett 100-timmarstak, sett till hur prisbilden i övrigt ser ut för litteratur.

Att just Bookbeat går i bräschen och höjer priserna för storlyssnarna blir dock en smula ironiskt, eftersom de tidigare agerat i motsatt riktning. Hösten 2018 sänkte de sitt månadspris till 149 kronor i månaden jämfört med de 169 som tidigare var ”standard” i branschen (och som Storytel och Nextory till dags dato vidhåller) och argumenterade för att deras affärsmodell höll för det. När jag kritiserade prissänkningen i en intervju med branschsajten Boktugg i fjol, intervjuades Bookbeats vd Niclas Sandin dagen efter av Boktuggs Sölve Dahlgren, och uttryckte sig bland annat så här:

Kommer ni och andra tvingas införa tak för lyssningen per månad på sikt? Vad händer när användare lyssnar på tio fulllängdsböcker i månaden, det kan vara hundra timmar?
– Det är ytterligare ett exempel på en sak som man som tjänst enbart tvingas göra något åt om man har fast ersättning. Lyssnar folk jättemycket i en tjänst med revenue share hamnar hela notan på förlag och författare. Lyssnar folk mycket med fast ersättning tvingas tjänsten agera och ta mer betalt av just dessa grupper.
– I Sverige har vi inte detta problem och vår modell håller för obegränsad lyssning, i Tyskland var vi däremot tvungna att ta lite extra betalt och storlyssnarna har inget problem med det. Här är det upp till varje tjänst att analysera beteenden och anpassa sin modell, men har man revenue share kan man lätt stoppa huvudet i sanden när någon annan plockar upp notan för den lathet eller oförmåga man har för att affärsutveckla.

(Revenue share är alltså den ersättningsmodell till förlag som Storytel använder sig av, men som övriga branschen motsätter sig.)

Det bör i sammanhanget nämnas att Bookbeat även denna gång valde att delvis sänka sina priser – samtidigt som prishöjningen lanserade de även ett grundabonnemang med tak på 20 timmar/månad för 99 kronor. Jag tycker själv att det är olyckligt, den här branschen behöver inte ännu lägre priser, även om det antagligen inte kommer att locka så många. Men bara att man kan skylta med ”nu endast från 99 kr/mån” i sin reklam skapar en onödig billighetskänsla som ytterligare devalverar ljudbokens värde.

Återstår att se om Storytel och Nextory följer efter. Jag håller det inte för otroligt, inte minst i ljuset av att de amerikanska förlagsjättarna allt mer börjat föra oväsen kring den nordiska obegränsade buffémodellen, som de starkt ogillar. Inför man ett tak (som de allra flesta ändå inte slår i), kan man ju hävda i förhandlingarna att man faktiskt inte har obegränsad lyssning för det absoluta flertalet.

Frågan är dock om USA-förlagen köper ett sådant resonemang. I USA är Audible envåldshärskare på ljudboksområdet, och deras modell går ut på att man betalar 15 dollar/månad för en bok (som man blir ägare av). Det sätter vår svenska modell litegrann i perspektiv.

Permalink

Nomineringarna till Norrlands Litteraturpris 2020

Vi har så klart även i år en massa fina böcker med norrländsk koppling som kan komma att plocka hem Norrlands litteraturpris för år 2020. Nomineringarna släpptes redan för några veckor sedan, men i min bloggtorka har jag glömt att uppmärksamma det. Dags nu, helt enkelt.

De totalt tio nominerade är:

Skönlitteratur:
Rätten av Pernilla Berglund, Teg Publishing
Marginalia; Xterminalia av Johan Jönson, Albert Bonniers Förlag
Där rinner en älv genom Saivomuotka by av Pia Mariana Raattamaa Visén, Albert Bonniers Förlag
Materialvägensägen av David Vikgren, Teg Publishing
Testamente av Nina Wähä, Norstedts

Barn- & ungdomslitteratur:
Vittran av Annalena Hedman, Natur & Kultur
Kyla av Therese Henriksson, Opal
Bete sig av Linda Jones, Vox by Opal
Blod i gruset av Mats Jonsson, Alfabeta
Beröringen av Gustav Tegby, Rabén & Sjögren

Titlarna har tagits fram av en särskild nomineringsjury, och just nu sitter vi som ingår i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet och läser, bedömer och rangordnar individuellt så att vi i slutänden kan nå ett gemensamt konsensus i de två kategorierna. Mottagarna, som förutom äran får 10 000 kronor vardera, tillkännages i samband med sällskapets stora sommarmöte, som i år arrangeras på Kalix Folkhögskola i Norrbotten mellan 2-4 juli.

Permalink

Siktar på att nå blogg 93

Herregud vad jag försummat dig, bloggen. Aldrig har väl ett år inletts med så lite skrivet i dessa spalter, men så har det också varit sju sorger och åtta bedrövelser med att få ihop den sista säsongen i Virus– och Smittad-sagan, och jag har känt mig allmänt loj och oinspirerad och fan och hans moster.

Till och med blev det så illa att jag helt glömde bort att jag ju de senaste åren har försökt att på egen basis hålla liv i den fina traditionen att blogga hundra dagar i sträck med start 1 mars. Och nu är det ju redan 7 mars. Voj voj.

Så vad göra? Well, i fjol lyckades jag ju trots att jag började på rätt datum bara nå upp i 77 inlägg på de 100 dagarna (efter att tidigare år ha snittat någonstans kring 94-96), så det vore väl själva fasiken om jag inte skulle kunna nå upp i minst 77 även i år, även om jag ligger en vecka back redan från början.

För det är ju alltjämt så som jag skrev i fjolårets summering – jag behöver dessa bloggintensiva månader, de håller dessa spalter levande åtminstone en dryg fjärdedel av året. Och det är ju alltjämt så att jag älskar det här lilla hörnet av internet, det var ungefär vid den här tiden för 15 år sedan som jag skapade den här sajten, även om den under sitt första levnadsår bara var en rätt statisk författarsida som presenterade mig och min debut Dannyboy & kärleken (som fyller moppe om en knapp månad, herreminjesus). Själva bloggens 15-årsjubileum äger rum först i maj nästa år.

Men nog nu om detta. Låt startskottet på årets utmaning höras över nejderna. Vi ses i morgon!

Permalink

Att behandla ljudboken som en nisch är världsfrånvänt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 februari.

——

Jag reste ner till Stockholm härförleden för att vara med i litteraturpodden Vad vi pratar om när vi pratar om böcker, ett avsnitt som skulle handla om ljudböcker och deras framfart och framtid.

Samtalet mellan mig, Bonnier Bookery-förläggaren Åsa Selling och författaren Anna Bågstam (som är en av poddens grundare och höll i taktpinnen) blev i mina öron väldigt givande, en timslång odyssé där vi bland annat försökte bena ut om ljudboken verkligen blivit så stor som det hävdas (det beror på genre, blev svaret), vad som särskiljer en bra ljudbok från en bra pappersbok (inte supermycket, när det kommer till kritan), om det är bra att barn omfamnar ljudboksformatet (både ja och nej, tyckte vi nog) och om det finns ett olyckligt glapp mellan dem som föredrar att lyssna kontra dem som vill läsa (här rådde konsensus: ja!).

Vi hade jättetrevligt ihop, var ense om det mesta och även där det fanns oenighet kunde vi förstå den andras synpunkt. Det hårda tonläge som ofta präglat debatten inom bokbranschen gällande ljudbokens framväxt stod ingenstans att finna. Kanske inte så konstigt – vi hade alla tre en positiv grundsyn till formatet, så den som kommit som publik till Gamla Stans Bokhandel där inspelningen skedde och hoppats på bråk fick gå besviken därifrån.

Men under den tid som förflutit sedan inspelningen har jag funderat en del. Avsnittet vi gjorde var poddens 48:e i ordningen, och det gjordes ingen hemlighet av att vår inspelning sågs som en specialare – här kommer ett speciellt ljudboksavsnitt, till skillnad från annars när vi pratar om (vanliga) böcker.

Det här är ingen kritik mot Vad vi pratar om-podden, de bjuder alltid på fina litteratursamtal, men det är ett talande exempel på hur ljudboken fortfarande i det allmänna litteratursamtalet behandlas som ett särintresse att dyka ner i vid ett särskilt tillfälle, för att sedan återgå till normalläget där litteratur diskuteras med tryckt text som grund.

Det är en inställning som blir allt mer problematisk ju längre tiden går. Visserligen stämmer det inte som en del rubriker på sistone gjort gällande att hälften av all litteratur överlag som svenskar i dag tar till sig kommer in via örat, men inom vissa genrer är det faktiskt så, och flera av de bredaste författarna vi har här i landet lyssnas i dag oftare på än läses. Att då behandla formatet som en nisch blir allt mer världsfrånvänt.

Jag efterlyser i första hand inte en utbyggd ljudboksbevakning bland svenska medier – var skulle pengarna till det tas ifrån? – men jag önskar verkligen att deras existens skulle börja erkännas i den löpande rapporteringen.

För snart två år sedan när en infekterad ljudboksdebatt härjade på Dagens Nyheters kultursidor (de gör det med jämna mellanrum), deltog jag med en text där jag lyfte frågan om det åtminstone inte kunde börja noteras när en bok som recenserades också fanns att tillgå som ljudbok? Ni vet, recensioner brukar åtföljas av en faktaruta med titel, författare, eventuell översättare, utgivande förlag och ibland även sidantal. Kunde man inte också, i rent konsumentupplysande syfte, peta dit ”Finns även som ljudbok, inläst av …” i de fall det fanns en sådan?

Mig veterligen har ingen hörsammat detta ännu. I något sammanhang höjdes invändningen att det skulle skapa förvirring – tänk om läsaren fick för sig att recensenten lyssnat på boken!

Ja, hemska tanke.

Men skämt åsido, om det är en fara, kan man nog gardera sig mot det med en bra, snärtig formulering också.

Min poäng är denna: Siffrorna talar sitt tydliga språk – en stor del av publiken ser i dag ljudboken som en naturlig del av litteraturen. Det är dags att mediebranschen – och faktiskt även bokbranschen! – också börjar göra det.

——

Fotnot: Den här krönikan har som sagt några veckor på nacken, och kors i taket, så sent som i går upptäckte jag för första gången just det jag efterlyser – en notering i faktarutan om att en ljudboksversion existerar. Det skedde i Expressens recension av Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit, där recensenten Gunilla Brodrej åtminstone delvis verkar ha lyssnat på boken. Där anges, utöver den gängse informationen om förlag och sidantal, även Ljudboksuppläsning av författaren, 3.34 t. Svårare än så behöver det inte vara. Hoppas det är början på en trend!

Fotnot 2: Jag har själv recenserat Labbas mycket fina och smärtsamma bok för Västerbottens-Kuriren, och även jag noterade ljudbokens existens, jag växlade mellan lyssning och läsning under recenserandets gång. Grämer mig för att jag inte såg till att få in det i själva faktarutan (man bör ju leva som man lär!), utan bara skrev följande som en avslutning på texten: ”Herrarna satte oss hit” finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.

Permalink

Ryckciterad om topplistedebaclet

Min purfärska krönika för Västerbottens-Kuriren (nätet i går, papperstidningen i dag) blev föremål för ryckcitat i dagens kulturdel i DN. Krönikan i VK, som hittas här, handlar om debaclet när Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen under viss pompa och ståt skulle presentera en helt ny sorts topplista för den svenska bokbranschen, och så blev det bara pannkaka av alltihop när två av landets mest populära författare i form av Sofie Sarenbrant och Alex Schulman inte räknats med. Publicerar texten här i spalterna vad det lider också, brukar ju försöka komma ihåg att göra det med några veckors eftersläpning.

Det är för den delen för lustigt att man inte kan låta bli att bli glad när rikspressen uppmärksammar vad som skrivs på lokal nivå, som att det vore så himla mycket finare att synas där. Västerbottens-Kuriren har en fantastisk kultursida med många starka skribenter, så den borde i ärlighetens namn citeras betydligt oftare. Bokmärk sidan, vetja!

Permalink

Inlämnad och klar (?)

Har efter vad som känns som sjuttiotolv veckors överdragen deadline äntligen lämnat in Smittad 3-manuset. Egentligen var det kanske inte fullt så dramatiskt, men jag sköt fram deadlinen två gånger, och när den andra deadlinen – som var satt i sten – kom och sedan passerade utan att jag var klar, blev jag lite svettig, tvingas jag medge. Kanske blev de även det inne på Storytel, men om det vet jag inget, utåt spelar de alltid coola och lugna, medvetna om att jag i slutänden brukar leverera åtminstone någorlunda enligt plan.

Om än ändrandes på detaljer in i exakt sista sekund.

Så även denna gång. Jag skickade in det ”färdiga” (det ska ju passera ett par instanser till innan inläsningen sker) manuset till min förläggare i fredags efter lunch, med en försäkran om att nu var det minsann klart. Tidigt måndag morgon – efter att jag våndats över några saker under helgen – mejlade jag henne och frågade om det möjligen var okej att jag ändrade några saker i de sista kapitlen, dit hade de väl hur som helst inte hunnit i genomgången ännu? Nej, kör på du bara, blev beskedet, skicka in det nya under dagen.

Sagt och gjort, nya versioner av de fyra sista kapitlen anlände före lunch. Nu sitter jag här dagen efter och funderar på om jag ska låta mig nöjas med de där ändringarna, eller skicka ännu ett mejl med en ödmjuk begäran.

Fast … någon gång måste väl även jag sätta punkt.

Permalink

När är det okej att säga att man läser när man lyssnar?

Nedanstående krönika plus tips publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 december 2019.

——

Gills det som läsning när man lyssnar? Frågan har stötts och blötts en del i ljudboksdebatten de senaste åren, i takt med att formatet växt i betydelse.

Svaren skiftar. Många ljudboksälskare tycker att det är självklart att likställa sysselsättningarna – oavsett om en text läses eller lyssnas på tar man ju den till sig, eller hur? Samtidigt resonerar textläsningspuritaner att för att verkligen ta till sig en bok, måste den läsas med ögonen (och helst ska boken vara inbunden och läsas under tystnad i en fåtölj).

Som erkänd ljudbokskramare borde jag väl tillhöra den första falangen. Men är det verkligen så enkelt? Nja, jag tycker nog inte det.

I vissa fall tycker jag inte att det spelar särskilt stor roll. När det gäller oss vuxna som är vana vid att inmundiga litteratur på ett eller annat sätt, är det väl rätt hugget som stucket vad vi väljer att kalla det vi gör. Om en romanslukare övergår från att läsa till att lyssna på en del av sin litteratur (eller all!) så får väl personen i fråga säga att den läser om den vill.

Men barn då? Om de tar till sig en bok via öronen i stället för med ögonen, är vi då lika bekväma med att säga att de har läst en bok när de har lyssnat på den?

Jag tror inte det. För om vi drar resonemanget till sin spets, behöver vi väl i sådant fall inte längre lära våra barn hur man fogar samman bokstäver till ord, utan bara ge dem kunskap om att en högerpekande triangel är symbolen för ”spela upp” och en fyrkant för ”stopp”, sedan kan de ”läsa” sig igenom utbudet i vilken ljudboksapp som helst, så länge det finns särskiljande omslagsbilder att välja mellan.

Ja, jag gör mig lite dum nu – plus att jag helt bortser från dem som av olika orsaker inte kan läsa med ögonen, och det ber jag om ursäkt för.

Men det är ändå värt att fundera på. Hur pass duktig måste en människa vara på att läsa ”på riktigt” innan det anses okej att man säger att man läser när man lyssnar? I takt med att ljudboksintresset även ökar hos unga blir det här mer än en akademisk fråga.

De kommersiella ljudbokstjänsterna fokuserar i dag allt mer på hela familjen, marknadsledande Storytel har exempelvis ett barnläge som gör att föräldrar kan låsa Storytel-appen på barnens mobiler så att de endast får ta del av ett bokutbud anpassat för noll- till tolvåringar.

Jag har ett personligt exempel här. Hösten 2018 skulle min då åttaårige son åka in till Kiruna Bokfestivals Ung-dag med skolan, där de skulle få träffa författarparet Martin Olczak och Anna Sandler. Vi tyckte att han borde läsa några av parets böcker innan, och fann att Megakillen– samt Jakten på Jack-böckerna som paret skrivit och illustrerat fanns som e-böcker hos Storytel (ljudbokstjänsterna har även ett e-boksläge, som med fördel kan användas på surfplattor så att man slipper läsa på små mobilskärmar).

Sagt och gjort, han började läsa Jack-böckerna inför festivalen. Han gillade dem mycket, meddelade han snart, och jag förvånades över hur snart, för fullt så entusiastisk inför bokläsning brukade han inte vara.

Det visade sig att han snabbt upptäckt att ett enkelt knapptryck räckte för att byta från läsning till lyssning. Därefter hade han lyssnat sig igenom bokkvartetten under några tidiga morgnar när övriga familjen ännu sov.

Var det fusk? Nej. Vi hade dessutom inte ens sagt att han prompt var tvungen att just läsa dem, så han valde bara det han fann smidigast.

Men hade han läst dem? Nej, det tycker jag inte. Och av samma anledning tycker jag inte heller att jag har läst en bok jag lyssnat på.

Varför har ens den här diskussionen uppstått? Jag tror den bottnar i en viss känsla av underlägsenhet. Att läsa anses fortfarande finare än att lyssna, därför vill så många som möjligt stå i läsa-lägret.

Jag tycker vi lyssnare borde börja vara stolta över det vi sysslar med i stället.

Tre bra ljudbokslyssningar just nu:
• Henriks Berggrens Historien om New York, inläst av Magnus Roosmann. Medryckande historieskildring från 1600-talets New Amsterdam till våra dagar.
• Matilda Gustavssons Klubben, inläst av Ella Schartner. Gustavssons drabbande reportagebok om Kulturprofilen och Svenska Akademien är med rätta rosad, och även ljudboksversionen håller högsta klass.
• Linwood Barclays Utan ett ord, inläst av Magdi Saleh. Kanadensaren Barclay skriver klassiska bladvändarthrillers, och hans tidiga utgivning har nu fått nytt liv som ljudböcker på svenska. Hopplöst att sluta lyssna.

Permalink

Vad vi pratar om när vi pratar om ljudböcker

Jag var ju i Stockholm härförleden och spelade in ett avsnitt till Vad vi pratar om när vi pratar om böcker-podden inför livepublik i Gamla stans bokhandel. Det blev ett jättefint samtal mellan mig, Åsa Selling och Anna Bågstam tyckte jag, och nu har ni chansen att tycka detsamma! För sedan i lördags finns avsnittet utgivet i alla kanaler där poddar finns, här är länken om man använder sig av Apples Podcaster-app (själv föredrar jag appen Overcast, men det är ju en smaksak), det är bara att söka på ”Vad vi pratar om” i er app, så bör det dyka upp. Avsnittet i fråga är nummer #48.

Återigen – det blev ett ett riktigt roligt, matigt och inte minst intressant samtal, som jag tror faktiskt förde debatten framåt en bit och gjorde oss alla lite klokare. Det grämer mig dock att jag svamlade en aning gällande vad jag lärde ut på min ljudbokskurs i höstas, där hade jag kunnat vara betydligt mer stringent, och att jag i slutet när vi skulle tipsa om böcker vi såg fram emot under 2020, hade fått för mig att det var vintern som återstod i Anders De La Mottes årstidskvartett, den rätta titeln på boken som ges ut om ett par månader är så klart Våroffer och inget annat.

Här är poddens sajt. Hoppas ni ska gilla samtalet!