Orienteringens roll i litteraturen

När jag påbörjade arbetet med det jag nu väljer att kalla Vi har redan sagt hej då hade jag en plan för handlingen som sträckte sig – tyckte jag då – ofantligt långt fram. Men säg den glädje som varar. För i fredags kväll, när jag kämpade mot tristessen som jag skrev om i förra inlägget, nådde jag vägs ände. Inte för romanen, hell no, men för vad jag i förväg tänkt ut för den.

Så nu då? Vad ska jag göra nu?

När jag skrev Dannyboy & kärleken hade jag visserligen inget som helst framåttänkande. Det fanns en grundidé om en kille på flykt undan sitt förflutna och en tanke om att boken skulle utspela sig under ett dygn, men det var också allt. Men skillnaden den gången var att jag inte skrev mot ett givet mål, att det skulle kunna bli utgivet var visserligen en fåfäng förhoppning men väldigt långt från en självklarhet, så det fick liksom bli som det blev, tänkte jag ofta – det viktigaste var att jag skrev. Jag hittade på längs vägen som en tokig och många av händelserna som kom att bli avgörande för handlingen – som stölden av Alexander Bards plånbok samt uppdykandet av den lustiga trion från Sandviken – var stundens ingivelser. Ofta var det så att ingredienserna jag kastade in i handlingen – mestadels tagna som lösryckta fragment ur min egen verklighet – hamnade där för att jag tyckte att boken var på väg att bli så förbannat tråkig. Rädslan för att det inte skulle hända något ledde till ett konstant flöde av händelser, som medförde att tempot i boken blev genomgående rätt så … ja, furiöst.

I den nya romanen hade jag tänkt undvika det. Likt en Sovjetstat hade jag utarbetat visserligen inte en femårsplan men däremot en femkapitelsplan, som var lagd och spikad redan före jag skrev romanens första mening. Femkapitelsplanen byggdes sedan ut till en halvvägsplan, som skulle kulminera i och med en begravning. En begravning som jag tjatat om i veckor och nu skrivit klar.

Så nu då? Ge mig ut i skogen utan karta? Som gammal orienterare vet jag att det är rätt svårt. Det kan gå vägen en gång, men två gånger? Törs jag tro på att det ska gå vägen?

Fast jag har väl inget val – jag måste ju ta mig vidare – så jag får ge mig ut på samma typ av stigar som när jag skrev Dannyboy. Men det känns läskigt, för det är en annan typ av historia, där inte det spontana infallet passar lika bra – inbillar jag mig åtminstone. Det är en berättelse om tre personer runt 30 som hamnar i en … ja i avsaknad av bättre ord får jag väl använda livskris, efter att en fjärde person har dött. Det är en historia om vad som händer sedan, när det visar sig att deras liv är mer än lovligt hoptvinnade. Undertryckta känslor, hemligheter och andra jobbigheter som kommer upp till ytan och sånt där. Det är också en historia där slumpens roll i tillvaron är tänkt att spela en avgörande roll. Och om det är något jag märkt hittills så är det att slumpen kräver stor planering.

So here we go, utan karta. Fortsättning följer.