Post Format

Om och om och om igen

En nackdel med att kanske ta lite väl god tid på sig med att skriva bok nummer två är att det låga tempot i sig spär på det låga tempot. När jag sätter mig ner för att skriva händer det ofta att jag inte minns alla turerna i det jag tidigare plitat ner, jag börjar läsa om, går tillbaka, börjar omedvetet dutta i handlingen, stryker lite här, kommer på vad jag tycker är en god idé och slår samman två personer där, tvingas ändra längre fram eftersom ändringen påverkar en annan händelse som kanske får återverkningar på en tredje plats och så vidare och så vidare. Det är inte vidare effektivt.

Jag är inne i en sådan fas nu. Den första halvan av det jag skrivit börjar sitta i ryggmärgen. Men andra halvan, särskilt de sista tio sidorna, mindes jag knappt att jag skrivit när jag läste dem i söndags, trots att de är det sista nya nedplitade. Lustigt.

Inte för att det är något nytt beteende. I den första boken nötte jag inledningskapitlet så många gånger att jag nästan kan det utantill. Inte ord för ord, men nära på. Varje kommatecken har stötts och blötts, pingvinskörten har fladdrat en lördag i slutet av maj för min inre blick åtminstone hundratals gånger och snart har inledningen i det jag skriver nu nått samma inbrända stadie i min egen skalle. Ofta vet jag redan vid de inledande trevande rörelserna om nej, jag behåller nog resten för mig själv så länge.

Jag tänker mig att den här genomläsningen ändå kommer lägligt. I god tid inför semestern, som inleds om en månad, har jag materialet under kontroll, minns tonen, minns läget, redo att ta sats. Får tid att skriva. Och sedan pang bom tjong så är klabbet färdigskrivet. Det är inte svårare än så.

Inte ett dugg.

4 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.