Post Format

Om längdens betydelse

Det är underligt hur mycket i tillvaron som kan försvinna utan att man mår dåligt av det. Hur saker kan hyvlas av bit för bit, plockas undan lite här, lite där, tills man en dag inser att något väsentligt gått förlorat, utan att man egentligen vet hur det gått till. Det enda man vet är att det man nu har framför sig är väsentligt mindre än det gamla. Och hur man stirrar på det utan att vara säker på om det är bra eller inte.

Just nu talar jag inte om något annat än filmmanuset, även om det där känns applicerbart även på livets mer viktiga ting. Jag satt och hyvlade hela kvällen i går, putsade ner smörkniven, sandpapprade den, tog ett rejält bett här och där och till sist såg ögonen i kors av trötthet och jag hade lyssnat på Belle and Sebastians ”If your feeling sinister”-platta sju gånger enligt räknaren i iTunes. Ja, det är mycket men så hade jag inte hört den på säkert sex år heller.

Hur som helst, filmmanuset är nu nedkapat med cirka en femtedel av den ursprungliga längden. Lägg därtill att jag redan i ursprungsversionen hade kapat bort en … ja låt oss säga en fjärdedel av romanen. Och lägg därefter till att jag i den roman som gavs ut hade kapat cirka trettio sidor text från min ur-”Dannyboy”, och vi landar i en konklusion att det nu föreligger en filmmanusversion som ter sig rätt … kort.

Och jag undrar vad det är som försvunnit i alla dessa filningsprocesser. Vilka delar av mig som försvunnit utan att jag ens märkt det. Och om det gör något att de inte längre finns.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.