Post Format

Om idrotten och litteraturen

Läser om det här med att det saknas god idrottslitteratur på svenska i DN:s boklördag. Tänker på det som Offsidelegendaren och Filters chefredaktör Mattias Göransson säger, att vi är bara nio miljoner och antalet spännande levnadsresor är begränsat. Jo, visst är det så, men Sverige är ett land bestående av blott nio miljoner människor hur man än vrider och vänder, alltså borde vi inte vara särskilt framgångsrika på något alls i ett globalt perspektiv, men det är vi ju, på förvånansvärt många områden dessutom.

Jag tror att problemet ligger i en annan ände. Sverige som kulturnation har alltid lidit av dåligt självförtroende. Kultur är något fult, något som bara kostar pengar, tär på samhällsresurser som skulle kunna läggas på viktigare saker så som vårdskolaomsorg. I Sverige har kultur inget egenvärde, dess förmåga att berika människors liv är för abstrakt, det går inte att ta på.

sportsport.jpg

Detta gör att de få som strider för kulturens väl och ve blir ängsliga och provinsiella. Av rädsla för att inte tas på allvar inom sitt gebit vågar man inte bege sig utanför kulturens traditionella ramar, man älskar helt enkelt inte kultur på riktigt då. Att skildra något så oviktigt som idrott med litterära ambitioner låter sig inte göras utan risk för att någon ska himla med ögonen när ditt namn eller verk kommer på tal. Och därför låter man bli.

Inte ens Svante Weyler, som ändå var förlagschef på Norstedts när de gav ut en av få hyllade sportböcker som finns på svenska – ”I huvudet på John McEnroe” – klarar sig från att bagatellisera idrott som företeelse när han intervjuas i artikeln: Man kan bara skriva så allvarligt om något så oviktigt som idrott om man, som PO Enquist, vet precis på vilket sätt oviktiga saker får sin vikt, säger han angående faktumet att Enquist är en av få svenska författare som skrivit något väsentligt om sport (”Sekonden” och en essä i ”Kartritarna”). Trots att idrott på många sätt liknar kultur eftersom båda företeelserna bygger på att mottagaren sugs in i, fängslas och berikas av en upplevelse man inte har någon egen makt att förändra utan bara stillasittande – eller ståendes vrålandes – kan njuta eller uppröras av, så är det oviktigt. Kultur däremot, är viktigt.

Däri ligger, anser jag, det svenska problemet för idrottslitteratur.

6 kommentarer

  1. Pingback: Daniel Åberg » DJtv #7. Idrotten i litteraturen.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.