Post Format

Voice over och rädslan

När jag suttit och gått igenom Dannyboy & kärleken med ambitionen att komma igång med filmmanuset har jag vid ett flertal tillfällen kommit på mig själv med att tänka vad i hela friden, hur i helvete ska vi kunna lösa det där utan voice over? Vi är så fucking körda.

Men sedan backar jag bandet och tänker äh, kom igen nu, det finns en lösning!

Men så backar jag bandet igen och tänker vad fan, varför slå knut på sig själv?

Och sedan backar jag bandet en tredje gång och tänker därför att så många andra gör det.

Så tänker jag arrghhh!

För det är ju så, av någon anledning ska man, om man är filmnörd, helst hata voice overs så att knogarna vitnar så fort man hör dem.

Själv har jag aldrig förstått det där. Jag har aldrig fattat varför det anses vara fördummande att lägga en berättarröst ovanpå en bild, varför det anses fult att förstärka scener med en ordslinga. Men så är det – klarar man som filmskapare inte av att få fram sitt budskap utan rösthjälpmedel, då är man en lat kvacksalvare som aldrig borde ha fått förhandsstöd från början. Idioti om ni frågar mig.

Själv tycker jag att en av Farväl Falkenbergs stora styrkor (jo, klart den hade såna trots att jag var relativt sval i mitt tyckande) var just den vackra berättarrösten. Utan den hade inte vemodet nått någonstans, filmen hade fallit rätt platt till marken och blivit en tomt skramlande tunna.

Självklart finns det en del rätt irriterande voice overs också, där förnumstigheten och övertydligheten gör att man bara vill hålla för öronen och säga la-la-la-la-la-la-la så länge det pågår (läs inledningen och avslutningen av alla Grey’s anatomy-avsnitt). Men det är ju inte en sådan voice over jag vill ha. Jag vill ha en bra voice over, en röst som fördjupar, förtydligar, formar och fyller i där bilden inte räcker till. Och den tänker jag slåss för.

Bara så att ni vet.

5 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.