I går var jag, i sisådär tio sekunder, redo att sänka garden i min aversion mot att DN På stan numera kommer på torsdagar. Jag var nästan redo att kommentera en artikel från veckans nummer samma dag som tidningen kom, istället för att tjurskalligt vänta till fredagen med att göra det, då den borde komma ut.
Som tur var ändrade jag mig så fort jag läste artikeln.
För det som gladde mig när jag slog upp ettan på DN i går var att de utlovade en stor fet guide till Stockholms hot spots, alltså platser där man kan surfa trådlöst med sin bärbara dator. Eller ja, det var åtminstone det jag inbillade mig att de utlovade. För det är ju så jag vill skriva mina romaner i teorin – sittandes på ett café, insupandes atmosfären och kaffe och bara låta inspirationen flöda rakt ner i tangenterna. Jag såg framför mig en guide, kanske till och med en karta, över alla caféer, barer, fik och Gud och hans moster där det skulle gå att koppla upp sig på ett kick utan att belasta mobilräkningen.
Men ack så jag bedrog mig. För det var ju så klart bara en lätt meningslös och ack så lång artikel som ackompanjerades av en lista där det rabblades upp en massa SAS-hotell där man för en löjligt dyr penning kunde koppla upp sig via Telia Homerun, ungefär. Nej, nu överdriver jag men det var så det kändes när jag läste. Jag ville ha en bra lista. Jag ville ha svart på vitt på vart man kan gå och surfa gratis samtidigt som man fikar, om man nu inte vill gå till Max eller Hard Rock Cafe (inget ont om nåt av ställena egentligen, det är bara så att jag inte direkt förknippar mitt skaldande med skrovmål). Och nej, jag vet att det knappast finns någon naturlag som säger att jag ska ha rätt att sitta ute på stan och surfa gratis. Men jag tycker verkligen att det är en bra service. Och jag tror att fik tjänar på att erbjuda det. Och det var det jag trodde DN tänkte slå ett slag för. Så var det nu inte. Därav det vanliga fredagsgnället från mig istället.
Nu kanske någon tänker tanken men hallå, är det inte bättre för dig om du går ut på stan och sätter dig på ett fik utan uppkopplingsmöjlighet, om det nu är så att du sätter dig där med din dator för att skriva romaner? Jo, det är helt sant – i teorin. I praktiken får jag allvarlig abstinens om jag är utan internet i mer än fem minuter när jag sitter vid min dator. Och eftersom jag då tvingas tugga på armbågen i ren desperation blir det inte heller särskilt mycket vettigt gjort, kan jag meddela.