Post Format

När världar krockar (2)

Jag är rätt svag för att fundera över hur saker kunde ha blivit. Om inte. Hur små beslut, tankspriddhet, eller en axelryckning vid fel tillfälle när ett val ska göras får konsekvenser som man inte anat. Hur det påverkar livet i ett större perspektiv.

I Dannyboy & kärleken handlar det här mest om huvudpersonens oförmåga att släppa det som varit, han funderar över vad som kunde ha hänt om han valt annorlunda vid ett givet tillfälle, hur hade livet tett sig då, ett antal år senare? De här funderingarna har växt så till en grad att han inte kan gå vidare i sin tillvaro, utan ständigt ältar det som varit.

I Vi har redan sagt hej då handlar det mer om hur de små handlingarna får oanade konsekvenser. I bokens början står en man en sen fredagskväll och väntar på tunnelbanan, han bör egentligen kliva på i den bakre änden för att komma upp vid rätt uppgång, men han väljer att ställa sig i mitten av perrongen på grund av ett skränigt ungdomsgäng. När han kliver på tåget ser han en kvinna han känner från förr som han börjar tala med, en kvinna som uppenbarligen blir illa till mods av att se honom och rubbas ur sina cirklar. När hon kliver av tunnelbanan bara en station senare går hon, eftersom hon är skärrad, utan att tänka sig för upp vid fel utgång. Inte förrän hon står uppe på Sankt Eriksplan inser hon att hon gått fel, och kontaktar mannen hon stämt möte med och berättar om sitt misstag. Denne kommer därför för att möta henne istället. I sin iver över att få träffa henne kliver han rakt ut i gatan och blir överkörd av en buss, och dör omedelbart. Vems är felet att han dog? Hans eget, kvinnans, den andre mannens eller ungdomsgängets? Frågan är så klart omöjlig att svara på och det är ju heller ingens fel att det sker, men faktum kvarstår, om inte mannen vid Odenplan gått till perrongens mitt av olust inför kidsen som sitter på perrongen och dricker folköl hade inte bollen satts i rullning.

I verkligheten händer ju såna här saker varje dag, även om effekterna oftast blir mindre. Men ändå.

I går stapplade jag, lätt feberyr och förkylningsjävlig, ner på Odenplans tunnelbaneperrong vid lunchtid eftersom jag var tvungen att åka ner på stan och handla lite. Jag brukar alltid sätta mig i den ände av tåget jag ska upp åt. Nu skulle jag upp mot Sergels torg (jepp, jag behövde min heroinfix) och skulle alltså kliva på längst bak i tåget. I mitt feberrusiga tillstånd fattade dock inte min hjärna det, utan jag kom fram till att jag borde stå längst fram istället. Tåget kom, och jag klev på. Redan vid påstigningen såg jag en tjej jag kände igen, men inte kunde placera. Hon hade stått bakom mig och väntat, och satte sig på ett säte en bit bort. Jag försökte sluta stirra på henne, men lyckades väl så där. När jag klev av tre stationer senare satt hon kvar, skrivandes ett sms. Dörrarna stängdes, tåget åkte, och hon tittade inte åt mitt håll när det skedde.

Det var först när jag kom upp, och insåg att jag gått på i helt fel ände av tåget och istället var nere på Vasagatan, som jag mindes henne. Vi hade en kort historia vintern 1996, eller möjligen precis efter nyåret 1997. Hon var två år yngre, precis ankommen till Uppsala, berusad av staden och ointresserad av en riktig pojkvän. Jag hade nyligen kommit ur ett förhållande och var väl inte heller särskilt intresserad av att skaffa en ny flickvän. Vi träffades på Kalmar nation, hon hamnade hemma hos mig några gånger, vi pratade i telefonen, var på bio. Ungefär i den ordningen. Och sedan inget mer. Jag tror hon bodde i Kantorn. Jag minns inte hennes namn, men jag tror det började på K. Jag har ett vagt minne av att vi sprang på varandra i nattvimlet något år senare, sade hej. Därefter har jag aldrig sett henne igen. Förrän nu.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här. Det var inte en särskilt omvälvande händelse, det var ju inte direkt som att hon såg mig där genom tunnelbanefönstret samtidigt som dörrarna slogs igen och vi insåg att vår enda chans till livslång kärlek grusats i och med att hon susade in i tunneln på väg mot Gamla stan, men ändå, det kändes lite fint att återse henne, även fast hon nu inte såg mig, eller åtminstone inte låtsades om det.

Dessutom älskar jag när världar krockar. För jo, lite av henne finns med i Dannyboy. Och nu dök hon upp i ett scenario som, om än i väldig lighttappning, återfinns i min nya bok. Sånt gillar jag.

2 kommentarer

  1. ja, sånt gillas. alltid spännade att träffa ansikten från förr.
    blev dessutom grymt sugen på att läsa din bok.
    ha det bra!

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.