Post Format

När var toppen inte botten?

Är den här senaste litteraturdebatten om deckare kontra riktig litteratur eller kvinnorna versus männen verkligen en riktig debatt? Den känns så … ansträngd. Konstlad. Intetsägande. Precis som att det var något nytt att det som toppar listorna ofta har bristande kvalitet. Precis som att det var något nytt att människor i gemen inte är förfinade, att de gärna väljer minsta möjliga tuggmotstånd. Att de vill ha enkelhet i sin vardag. Förströelse undan arbetets ok. Precis som att inte filmtoppen, skivtoppen och alla andra toppar bottnar i samma logik och nästan alltid har gjort det.

Fast det är klart, lite lustigt är det ju att det bara är de kvinnliga deckarförfattarna som får stryk. Precis som att vi inte hade några manliga sådana. Fast det är klart, deras deckare kanske inte skitar ner, vad vet jag.

——

Jag borde för den delen verkligen ta och bli klar med manuset nu.

Den senaste veckan, eller nja, kanske till och med de senaste veckorna, har jag faktiskt gått omkring med en längtan efter att skriva på den andra romanen. Och eftersom jag ofta skyr mitt skrivande som pesten är det en rätt ovan känsla som jag inte vet vad jag ska göra av. Förutom att skriva då månne.

Men just nu går det ju inte. Manus manus manus, säger den lila djävulen som sitter på min axel. Men manus tråkigt? försöker jag med som vore det en femåring jag pratade med. Manus manus manus, säger han igen och så fogar jag mig.

Nästa bok känns fortfarande historiemässigt vag, den ligger inte klar i skallen. Men jag har en vision om vilken känsla jag vill förmedla. Vad jag vill ska komma ut. Hoppas bara att historien jag ska skölja ut dem med kommer till mig som en konkret insikt snart. För manuset går obönhörligen mot sitt slut, även om det så klart kommer att behövas skrivas om, skrivas om igen och igen och igen. Antar jag.

——

Och jo, jag överlevde datorlösheten. Alla lemmar är intakta, mitt förstånd likaså.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.