Post Format

När isbanan kom till stan

Jag älskar verkligen när snön lägger sig över Stockholm. Den första dagen, när staden yrvaket beter sig som det aldrig hänt tidigare, innan slasket, innan modden, innan snöröjningen. Det är då Stockholm är som vackrast.

I går kväll vandrade jag hem från Slussen, på väg norrut, vid halv elva-tiden. Isgatan var total, bilarna stod stilla eller sniglade sig på sin höjd fram i ett par kilometer i timmen. Vid minsta motlut gick folk ut och puttade, eftersom avsaknaden av vinterdäck verkade hundraprocentig.

En vän hade frenetiskt försökt ringa mig på mobilen flera gånger, jag hade inte hört samtalen, jag drack öl på Folkoperan och käkade falafel på Folkets kebab. När jag fick tag på honom, när jag stod Tegelbackens rödljus och beundrade skådespelet där bilar fruktlöst försökte kämpa sig upp ur sänkan under tågbron, berättade han att varenda tåg ut från Stockholm var inställt, han kunde inte ta sig till Uppsala och sökte därför husrum hos mig. Eftersom jag inte hade behagat svara hade han sökt sig under en annan bekants tak, men hans ord om tågstopp fick mig att nyfiket gå in på stationen för att kika. Jag kan lugnt påstå att jag aldrig sett så många människor där någonsin. Folk låg överallt och försökte sova.

I Aftonbladet ser jag att Virtanen skriver i sin blogg att om det här hade hänt i New York hade borgmästaren fått foten i dag, man ska tydligen rasa över det som skett, någon måste ställas till svars. Jag är skeptisk. Kanske är jag naiv, men jag tyckte att de flesta tog den totala skridskobanan som lagt sig över innerstan med ett leende, en förundran inför den totala maktlösheten.

Men som sagt, kanske är det bara jag.

Nu ska jag åka skridskor till jobbet.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.