Naomi Klein, snytpappret och jag

Efter gårdagens kungörelse om att jag ska intervjua Naomi Klein på fredag har jag på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt mottagit förfrågningar från vänner och bekanta om att fixa en autograf, ett snytpapper, ja vad som helst som denna kvinna – som väl är det närmaste den vänsterintellektuella världen kommer en rockstjärna – kan tänkas ha vidrört.

Nu känner jag mig därför nödd och tvungen att meddela att det bara rör sig om en telefonintervju. Naomi Klein ställde för flera veckor sedan in sitt planerade Sverigebesök, och det var först i går som vi istället erbjöds en intervju över telefon från New York. Därav behovet att på väldigt få lediga stunder läsa igenom en väldigt tjock och mastig bok, vi hade helt enkelt lagt Klein till handlingarna och gett oss av mot nya litterära horisonter.

Men om någon är intresserad så kan jag mycket väl tänka mig att sälja bandinspelningen till högstbjudande på Tradera.

——

På tal om Klein publicerar i dag Aftonbladet en text sprungen ur hennes penna. Eller tangentbord då.