Någonstans mellan vitt och svart

Världen är grå.

Ingen är riktigt frisk. Ingen är riktigt sjuk. Ejdas vägrar till stora delar fortfarande dagis, Tage älskar det men blir hemskickad varannan dag för att hans feber återvänder gång på gång i småputtrig form, aldrig direkt varm, mest ljummen. Ingen kan jobba, båda behöver jobba. Barn som vaknar mitt i natten attackgråtandes utan synbar orsak. Gnälliga barn som klänger klänger klänger så att man vill skrika tills lungorna tar slut, barn som blott ett ögonblick  senare är så underbart ljuvliga och charmiga att man inget annat vill än frysa tiden, stanna i ögonblicket, aldrig låta det ta slut.

Och det var bara på det personliga planet. Låt oss inte ens gå in på nationell nivå och det som utspelats där den senaste veckan.

Men jag är glad att Feministiskt Initiativ knep en plats i Kirunas kommunfullmäktige. Att det sedan är hela havet stormar i den lokala politiken här med TOLV partier i fullmäktige efter valet – vilket tydligen ska vara svenskt rekord – är en annan femma. Stadsflytten rör om, ställer till, får gamla strukturer att fara all världens väg.

Bokmässan nästa helg. Vi går all in, tar med oss inte bara en utan två barnvakter.

Oh the joy.