Jag oroar mig för vad som sker i världen, ser mer och mer svart på utvecklingen och börjar på allvar bli rädd att vi är på väg mot en framtid som liknar 1930-talets. Jag ser inga tecken på att så inte skulle vara fallet. Är vi mer upplysta i dag? Pyttsan. Jag älskar internet, men jösses vilket effektivt redskap det har blivit för de mörka krafterna.
Ja, för de ljusa också. Men de skriker inte lika högt och utlovar inte samma quick fix som de som öser ut hat. Inte ens i närheten.
Det här går åt helvete.
——
I min privata författarbubbla har jag hamnat i en för mig ovan position där jag måste försöka lägga upp en någorlunda konkret plan för ett helt romanprojekt. Jag har aldrig jobbat så, såväl Dannyboy & kärleken som Vi har redan sagt hej då bestod av en given början och en någorlunda känd slutpunkt, men vägen däremellan var i princip tom i förväg. Jag har tyckt om att arbeta så, har känt att det främjat min kreativitet och sporrat till spontana och sedda i backspegeln lyckade infall.
Å andra sidan har det tagit närmast löjligt lång tid att få ur sig de där böckerna sett till deras omfång. Kanske bara nyttigt att testa en annan strategi.